att prioritera

konsten att inte spendera en dag

ibland är det fantastiskt att inte lyckas åstadkomma någonting. att bara låta tiden gå, utan att lägga sig i vad som blir gjort eller vilka avtryck man lämnar efter sig.

att bara vakna, gäspa och gå och lägga sig igen. äta lite, vila lite, dricka lite te. och leta upp sådär lagom mjuk underhållning som låter ett leende dra förbi, eller en tår.


man kan till exempel lägga sig på en soffa. man kan till exempel luta sig mot en stor kudde och vila benen mot armstödet. och så kan man leta upp lite bra kortfilm.




Meat.




man kan lägga upp vattenmelon, passionsfrukt och aprikoser på ett fat och varva söta fruktsmaker med stänger av mörk choklad.


man kan se It's a wonderful life, och tänka att det inte är så dumt ändå, livet.

aint no sunshine when she's gone

efter en dag i solen, med hundpromenader, bollkastning, vila i lummig trädgård och sådär pittoreskt vitt vin med jordgubbar i, ser jag ut såhär:

jag ska verkligen försöka att ta av mig solglasögonen i morgon, trots mina ljusskygga ögon som ger mig huvudvärk av minsta lilla solstråle.

i morgon ska jag gå på begravning. mina röda kinder kanske kan antas bero på rödgråtenhet. och solglasögonen kanske bör lämnas på. som att sörja med en air av Hollywood.




och ett PS.
huvudvärken har minskat. om det beror på att orsaken till symptomet har lugnat sig, eller om det bara är tabletterna som lägger sordin på dunkandet, vet jag faktiskt inte. så jag avbeställer inte min tid hos doktortanten riktigt än.

ibland måste man få lov att bara vara tråkig

1.Ta upp närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4, vad står det?
"-Självklart, grimaserade han, självklart..."

2.Sträck ut din vänstra arm, vad rör du vid?
stora kaffekoppen.

3. Vad såg du senast på tv?
MASH igår, liksom varje kväll.

4. Utan att se efter, gissa vad klockan är?
halv tio kanske? (men den är 09.53)

5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
gatuljud, skrik på ett språk jag inte kan identifiera och Antony som sjunger I was young when I left home.

6. När var du senast ute, vad gjorde du då?
igår cyklade jag till apoteket för att inhandla allidrin och voltaren T på tant doktorns inrådan.

7. Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
kollade igenom alla blogginlägg jag missat under natten. detta formulär fanns i galaxer i mina målarbraxer.

8. Vad har du på dig?
hemmajeansshorts och oversize-tishan med Roy Lichtensteinmotiv där det står "I need a hero", men det gör jag inte. nästan aldrig i alla fall.

9. Drömde du något i natt?
det jag drömde har hunnit suddas ut så mycket att jag vet att det var något speciellt, men jag kan tyvärr inte längre urskilja konturerna.

10. När skrattade du senast?
igår när jag spelade UNO mot en kille i england och en i italien. de var roliga.

11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
mina två favorittavlor, en fin spegel och en tavla som jag avskyr, men som martin tycker om. (se längst ner.)

12. Har du sett något konstigt på sistone?
en konstig flugliknande insekt, grön och röd.

13. Vad tycker du om den här utmaningen?
det är så fruktansvärt själviskt att publicera, eftersom bara jag bryr mig om svaren. egentligen.

14. Vilken var den senaste filmen du såg?
old school. den var tramsig och rolig.

15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa då?
en lägenhet och en butikslokal där jag skulle sälja sådant som jag själv tycker om.

16. Berätta något om dig själv som folk inte vet om.
jag avskyr att ha långa naglar. det är äckligt tycker jag.

17. George Bush?
känns tack och lov som ett överspelat kapitel i världshistorien.

18 och 19. Vad ska dina barn heta, pojke respektive flicka?
selma och lillsatan.

20. Skulle du någonsin överväga att bo utomlands?
absolut. jag tänker inte flytta tillbaka till sheffield, men kanske berlin eller barcelona eller nåt annat som börjar på B.

21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"du var dålig på yatzy men bra på en del annat."

22. Jag utmanar
... alla som läser detta, bara för att jag vill veta om jag själv orkar läsa andra svar...


i spegeln skymtar även martins fula tavla...

Midsommar

kan du undersöka mig, snälla?

tredje dagen med huvudvärk. nej, inte molande spänningshuvudvärk eller förkylningssnörvelhuvudvärk, utan dånande, dunkande mardrömshuvudvärk. knastrande, bultande, som om hjärnan är för stor. från käkarna, via tinningarna upp och runt om. när jag tar alvedon så skrattar huvudvärken åt mig. när jag nyser, hostar eller lutar mig fram så svartnar det för ögonen. när jag vaknade hade jag så ont att jag började gråta.

eftersom det är tredje dagen börjar jag bli orolig. alltså ringde jag min doktor på vårdcentralen. där köade jag först i 40 minuter, och det evinnerliga tutandet i örat hjälpte inte, nej faktiskt inte alls, och sen frågar min doktor:

-är du SÄKER på att det inte är spänningshuvudvärk?
-ja, jag är helt säker. det här är olidligt!
-du kan ta ipren.
-men jag tror inte det hjälper...
-du kan komma på onsdag klockan ett.
-jag kan tyvärr inte då för jag ska på begravning.
-då är det spänningshuvudvärk du har.
-nej, det är det absolut inte. har du inga tider innan det?
-du får komma på torsdag.


om jag har såhär ont i huvet till på torsdag är det kört. jag lovar. jag dör hellre.
ni förstår, jag kan inte röra mig utan att tårarna börjar rinna. det GÅR inte. jävla skitdoktor.

ibland är jag extra långsam

hej.
förlåt.
jag fattade först nu hur puckat mitt förra inlägg är.
vem fan bryr sig om vad jag ska ha på mig idag?
och herregud, alla vet ju hur vädret är.
så förlåt.
det va inget.

I wish.

midsommarafton. solsken, blomsterkransar, dans, sång och midnattskyssar. jag har valt ut min outfit.

nu är det ju tyvärr inte sommartid i sverige än, trots att almanackan visar juni, så jag väljer nog jeans och varm kofta i stället. det är lagom om man ska vara på landet, spela spel, äta sill och kanske grilla.


allt på bilden kommer förresten från doherty perkins, och inget av det finns i min garderob.

ett ifrågasättande av stadens normer

1. inhägat gräs

jag förstår inte poängen. klart att vi vill ha vackra grönområden, frodigt gräs och lite trädgårdskänsla även inne i stan, men vad är vitsen med att sätta ett staket runt om, så att ingen kan utnyttja det? hade det inte varit bättre om vi kunde få uppleva känslan av mjuk mark under fötterna och låta hunden nosa omkring på vettigt underlag en stund? det är ju dessutom ganska...fult.


2. innergårdscharm

såhär i sommartider vill vi svenskar gärna göra allting utomhus. promenera, dricka öl, umgås, och kanske grilla lite på gården. vår innergård är en av de i särklass tråkigaste gårdarna. den består av ett cykelställ, betong, några soptunnor och rabatter utan växter. just nu frodas även ett sopberg precis utanför vårt köksfönster. vad säger ni? ska vi samla ihop våra små klot- och engångsgrillar, marinera och käka upp skiten? ha det lite mysigt på midsommar kanske? eller?

parkskräck och öppenhjärtlighet: vem är rädd?

det är konstigt det där med att vara på många olika sätt samtidigt. jag inbillar mig att jag lider av temporär agorafobi. bara ibland. bara en stund. som när jag ska gå ut med soporna. eller gå till närbutiken. då får jag hjärtklappning, måste samla mig, dra djupa andetag och helst planera varje steg på vägen.

när jag ska betala är jag alltid jättetrevlig mot expediten. när jag är på kalas kan jag kallprata högst och bäst av alla. när jag och martin var ute och åt härförleden trodde han att jag kände servitrisen bara för att vi var så avslappnade när vi småpratade om menyn.

när jag ska sola och läsa bok i Pildammsparken måste jag cykla minst två varv för att hitta den mest avskilda platsen, där jag inte riskerar att någon kan titta på mig. om det kommer någon jag känner så låtsas jag att jag inte ser dem, bara för att jag känner mig fullständigt fel i min ensamhet.

jag joggar inte. jag tränar inte utanför mitt vardagsrum. jag är rädd att någon ska se mig när jag är ful.

mina föräldrars vänner tycker att jag är rar och så trevlig att prata med. jag ler nästan jämt. jag vill nästan jämt ha någon i handen.

high school, tonårsfilm och amerikanska storverk

skräckisar kan vara mesiga och inte skrämmas tillräckligt. thrillers är ofta alldeles för långa, långsamma och gäspiga. romantiska komedier har ingenting med min egen vardag att göra och jag har därför svårt att engagera mig, och dramer, dessa djupdykningar i tårkanalerna, kan ofta kännas som dåliga verklighetsflykter då de får en att må ännu sämre efteråt än före trycket på Play-knappen.

det finns emellertid en filmgenre som aldrig gör mig besviken. som innehåller kärlek, hat, hämnd, sex, revolutioner, sorg, våld, humor och tidlösa teman. (och ofta otroligt snygga outfits, men så ytlig ska jag inte tillåta mig själv att vara.) jag menar givetvis tonårsfilmer, teenflicks, dessa underbara avbrott i livet som ofta är slut inom två timmar men som bevaras i våra hjärtan för alltid.

minns du när du såg the Breakfast Club första gången? minns du hur du skrattade igenkännande åt karikatyrerna och klichéerna? minns du hur du placerade in dig själv och dina vänner, fiender och så kallade frenemies? jag tillhörde Allison-gruppen.

eller minns du, apropå fantastiska Molly Ringwald, när du såg Pretty in Pink, eller Sixteen Candles? visst gör du det? för att tonårsfilmer sätter spår och lämnar avtryck. minns du underbara Heathers, som förutom alla teen-ingredienser även innehöll de bästa skådespelarna: Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty?

i samma onda anda kom nittiotalets The Craft, som givetvis blev en helig film för alla som kände sig som outcasts. det var härligt. det var befriande. det var okej att porträttera ondskan nyanserat i tonårsfilmerna, samtidigt som alla karaktärerna kategoriserades. det var okej att vara lite, lite sadistisk trots att man tillhörde "de goda". nu, däremot, är tonårsfilmerna tillrättalagda, övertydliga, pedagogiskt sett riktade till småbarn. ta Mean Girls som gick på TV4 igår. Lindey Lohan är det snälla underbarnet som luras in i den ytliga "plastvärlden", för att sedan ursäkta sig och genom botgöring göra världen bättre för alla i hennes årskull. tadaa! ingen kan ifrågasätta vilka som var de elaka, de goda, nördarna, freaksen eller jocksen, eftersom det tydligen är tvunget, nu på tjugohundratalet, att sätta rubriker på alla från början. ingenting får vara mellan raderna och Lindsey Lohan måste givetvis gå igenom katharsis och bli det helgon hon var i filmens början.

detsamma gäller för många av vår tids tonårsfilmer, som Bring it On-filmerna, Britneys Crossroads, fruktansvärda Queen Sized och menlösa Sisterhood of the Traveling Pants. och har ni tänk på att sex inte var tabu för tjugo år sedan? då var det okej för tonåringarna att ha sex i bilen, hångla i källaren och prata blow jobs på skolgården. nu, däremot, när till och med tolvåringar tycks ha koll på alla ställningar i Kama Sutra, så handlar alla tonårsfilmer om balansen mellan att bara vilja ha sex (American Pie) och att avstå från sex i enighet med den amerikanska kyskheten (High School Musical-filmerna). tröttsamt moraliserande som inte borde höra hemma i filmvärlden.

det är inte min mening att döma ut all modern teenfilm, för det finns såklart härliga undantag. tragikomiska Juno gav mig ny tilltro till independence-scenen vs. storfilm, och när Michael Ceras nya film, Nick & Noras Infinite Playlist (vars titel av någon outgrundlig anledning blev rakt översatt inför svenska släppet, därav "Nick & Noras oändliga spellista", och fulare titel får man leta länge efter) släpps i sverige i slutet av juni är jag hoppfull och kanske lite, lite kär i Ceras allvarliga uttryck.

man får inte heller glömma filmer som donnie darko, igby goes down eller the virgin suicides. inte alla tonårsfilmer utspelas i fluffiga LA-miljöer och handlar om popularitet i motsats till utanförskap. genren är mycket mer tillåtande än så. och kanske är det därför jag föredrar att se sjuttonåringar kämpa mot hierarkin, framför en 40-årig kvinnas kamp mot cancer. cancerpatienten dör, men i tonåringarnas värld kan vad som helst hända.

jag hjärta en liten skär

de bästa presenterna är sådant som man själv vill ha. visst är det så. så igår när jag och min kamrat sprang runt i regnet och letade efter en doppresent försökte vi tänka som de småbarn vi är. och konstaterade snabbt att vi är alldeles förälskade i illustatören stina wirséns fantastiska barnböcker, som kanske är ännu mer givande för vuxna.

så böcker blev det.




jag ville komplettera med den fina affischen av en liten skär, men då satte min kamrat ner foten. "NEJ, vi ska INTE ge bort den, för den ska jag köpa till mig själv!"


jag tänker att vi alla skulle må bäst av att ha ett exemplar av en liten skär på väggen. man mår nog bra av det.

rain is angels

fuktig, kall höstluft drar in genom fönstret denna junidag. helst av allt hade jag stannat här, med benen över armstödet, en filt över fötterna, datorn som en stor, varm katt i knät och kaffekoppen inom räckhåll, men trots min ledighet får jag inte som jag vill. nejdå. jag ska tvinga mig ut i regnet (kanske åtföljd av ett tyskt paraply), och ner på stan på en ofrivillig inköpsrunda, inte spendera för många slantar och kanske dricka en espresso. kimya dawson får stanna här.

7 sorters blommer under kudden, eller på tapeten.

jag har krigat i TrickyVickys kommentarsfält det senaste dygnet, men lyckas inte posta fungerande länkar. det är denna bild jag vill dela med mig av. detta underbara gästrum tillhör Chloë Sevigny. som att sova i en blomsterdjungel.

clever girls, unite

läser i fina Helens eskapader om ideal och medvetenhet, och det känns så skönt att inte vara ensam i kampen mot sig själv och sin egen snedvridenhet.

det värsta är idealen. när andra påpekar brister hos folk på stan eller på TV, är jag gärna den som med milt överseende påpekar att "herregud, det spelar väl ingen roll att hon har hår under armarna/är kort/lång/tjock/smal" eller vad det nu kan vara. jag tycker sällan att någon är ful. jag beundrar oliktänkande, frigjordhet och originalitet. jag blir arg över bantande tonåringar, trendhysteri, konsumtionshets och trångsynthet.

men herre jävlar vad jag är duktig på att spöa mig själv.

efter att ha konstaterat att inget på mig duger, att jag är intellektuellt handikappad och aldrig har någonting att ha på mig för att ingenting passar min formlösa kroppshydda, så är det förbannat svårt att gå ut och propagera för en sundare livsstil.

rolig

gick in på roliga tjuvtittat.se och hittade den här bilden, från en irländsk tjejtidning.

Berlin

tisdag eftermiddag.strålande solsken mötte oss, liksom en näst intill olidlig värme. efter att vi tagit oss till U-Boddinstrasse slog vi oss ner utanför en Bierstube och drack vår första öl på tysk mark i väntan på vår generösa värd Anders. den varma blåsten gjorde varken till eller från förutom på frisyren, och det var två svettiga svenskar som, efter att ha gått gatan fram och tillbaka efter en madrass, slutligen fick duscha av sig resdammet i lägenheten på Flughafenstrasse 46. vi började med att äta en förstklassig måltid på en vietnamesisk restaurang på Karl-Marx-strasse (vi befinner oss i Neukölln) och jag grämer mig över att jag inte memorerade namnet, för maten var fantastisk och kostade 4,50 euro. den vietnamesiska ölen gick på en tjuga. avslutade kvällen på ett litet hak (på Donaustrasse?) runt hörnet, där vi drack ännu mer öl.

you say GI. I say FUCK OFF.

jag förundras ständigt över hur "en stor öl" kan se så sjukt mycket större ut i tyskland. i england får man ju en pint, men de glasen ser ändå inte lika gigantiska ut som ett tyskt halvlitersglas.



onsdag morgon: äventyr. mulet och kallt. jag och martin gick en liten promenad. Karl-Marx-strasse ner och vidare på Kottbusser Damm. tittade på ankor, snubblade över kullerstenar, tittade imponerat på turkiska affärerna där alla väskor kostar 3 euro. gick västerut längs Oranienstrasse. långt västerut. genom bostadsområden, parkstråk, öststatsblock och in i businesskvarteren där gatan byter namn till Kochstrasse. det är helt otroligt att vandra från bohemiska caféer, grafitti och småbutiker, genom ett medelklassområde och in kedjornas förlovade land. subway, starbucks och skyskrapor (eller åtminstone väldigt höga hus). samma gata. annan värld. och vi gillar den inte. fortsatte i alla fall uppför Friedrichstrasse, liksom alla andra turister i snålblåsten. passerade checkpoint charlie, gucci, prada och galeries lafayette. trängdes med kostymer och japaner med kameror. Unter den Linden och västerut, bara för att jag ville stirra på Brandenburger Tor. satte oss på en bänk, tittade på vakter, turister, hotell. bläddrade i guideboken och det började regna. trodde vi i alla fall. det var i själva verket vattnet från den pittoreska fontänen bakom våra ryggar som blåste rakt över oss i den alltmer tilltagande vinden. promenerade tillbaka och upp till Bahnhof Friedrichstrasse, eftersom vi var slut i benen och hungriga/griniga. slog på stort och åkte en station med U-bahn, gick av på Oranienburgerstrasse.

promenaden.


hittade en 60's diner. komplett med bås, jukeboxmaskiner, filmstjärnor på väggarna och milkshakes. fantastisk caesarsallad, och enligt en säker källa var även cheeseburger-menyn en hit. bilden nedan är stulen från deras hemsida. jag tror inte att de bryr sig nämnvärt.



vi fortsatte till fots och promenerade runt i Mitte en stund, drack en vandrande espresso och lät maten landa. ryckte sedan upp oss och tog en U-bahn till Kurfurstendamm bara för att gå in på KaDeWe och utforska matavdelningen. sjukt varuhus, sjuk matavdelning.

trots att vi var mätta gick salivproduktionen inte att hejda när vi i andakt smög runt bland montrarna, som såklart var prydligt fullproppade av diverse godbitar. ostdiskarna på KaDeWe kommer jag att drömma om länge.

drack en vansinnigt dyr kaffe på ett café runt hörnan och blev blåsta av expediten. så är det att vara turist. orkar inte jiddra. lämnade Charlottenburg med en känsla av att kvarteret får utforskas närmare en annan gång. spännande med överklass, smuts och kultur.

på kvällen blev vår duo ett helt svenskgäng, och vi drack vin/öl/GT på Luzia, Oranienstrasse, innan vi trängde in oss i en taxi till Berghein Kantine. hamnade mitt i nån jäkla tombola. lärde känna club mate och blev frälst! grönt te har aldrig smakat bättre!
inte heller har det någonsin förut funkat så bra med vodka.



torsdag, uppe med tuppen. tog en promenad till Kreuzberg med siktet inställt på shopping. utökade min godisasksamling på Ararat, Bergmannstrasse 99.
första:

framsida andra:

baksida:

försökte investera i second hand-överflödet på Colours, men misslyckades i vanlig ordning. martin rotade bland skivor på Zossenerstrasse. vi kom fram till att dagens mål var att hinna dricka valfria alkoholhaltiga drycker på minst 5 olika ställen innan Anders bad oss att komma med nyckeln hem till lägenheten.

1. en öl utanför saluhallen på Bergmannstrasse. turistpoäng.
2. en delad öl på kebabhaket vid U-Gneisenaustrasse.
3. fantastiskt goda caipirinhas på en mysig stammisbar (påminde om att vara med i Cheers) på hörnan Körteststrasse/Urbanstrasse.
4. solen tittade fram i en sekund när vi gick längs Urbanstrasse, så vi kastade oss givetvis in på första bästa Mexikanska restaurang. long island ice tea i solen. riktigt trevliga ananasdrinkpinnar. flådigt.

5. lite fulla och kissnödiga snubblade vi in på en urtysk, inrökt bar med spelmaskiner, skrumpna ballonger i taket och något jag vill minnas vara en låtsaspalm. drack rom med ginger ale.

eftersom Anders inte hade ringt än hann vi med en sjätte drink på en pizzeria på Flughafenstrasse. vad vi drack minns jag inte. konstigt.

ett askfat på en flyttkartong någonstans i Berlin.

vi fortsatte dricka vodka mate, äta kebab och härja, och när kvällen kom och Ami tog med oss på klubb (Cookies, vid Unter den Linden) var vi trötta och less på att festa. åkte hem i svensk tid och träffade en tysk råtta.


fredag, en vilodag. vet inte om vi var bakis, men det tror jag knappast. sov och läste bok till sena eftermiddagen i alla fall, då vi snyltade in oss på en skivbolagsfest med buffé. efter att vi ätit gott och gratis smet jag och martin ut i Prenzlauer Bergeftermiddagens lovande uppehåll. avnjöt en enorm weissbier med riskorn på botten (martin) och en dubbel espresso (jag) på en indisk restaurang vid Lychener strasse.

åkte runt och promenerade längs east side gallery. drack en corona i en solstol i sanden, såg solnedgången reflekteras i vattnet. mötte upp med folk på Oberbaumbrucke och hamnade på sextiotalsbaren Konrad Tönz.
jag roas av etiketten på Rothaus Pils.

drack riktigt goda drinkar på en bakgata, träffade svenskar som köpt en pappersboll för 50 euro i tron att det var kokain (hahahaha), åkte till Panorama Bar och dansade, vidare till Bar 25 som var tragiskt folktomt och kallt i morgonsolskenet. det kan hända att vi inte betalade i U-bahnen hem, men jag minns inte riktigt.


lördag, byxdag.Anders och Ami skulle shoppa byxor, så efter en extremt sen frukost möttes vi upp på Alexanderplatz. i regn och rusk slog vi oss paradoxalt nog ner på en uteservering med strandtema. tyget i solstolarna flaxade i stormbyarna, men martin löste situationen genom att köpa en sol till mig. martin inhandlade en hoodie på American Apparel och vips hade vi bytt stadsdel och satt i lugnet på Gorki Parks uteservering. eller, jag och Ami satt på uteserveringen. Anders och martin stod i butiken tvärs över gatan och lyssnade på tusen skivor varav hälften inhandlades. roligt. känns som om jag blir beskylld för att shoppa mycket, men medan jag lade 8 euro på krimskrams under hela resan, så lyckades martin smälla 80 på en eftermiddag.

på damtoaletten hade någon förutspått vår ankomst.



eftersom vi är troopers när vi är på semester så struntade vi i att åka hem med A&A, utan stannade envist kvar med regnblöta kläder. hoppade på en spårvagn och tog oss till Kollwitzplatz, eftersom den jäkla guideboken sa att det var restaurangtätt och bra. det är möjligt att där finns många ställen att äta på, men när man knatar runt i hällregn är man inte så peppad på att leta. hamnade således på en tapasrestaurang, Lafil, som de hängivna tapasfantaster vi är. ja, ni vet, man ser en skylt som skriker ut Tapas! Cava! och man känner i magen hur värmen sprider sig och de mörka molnen skingras. tyvärr serverade denna restaurang de mest fruktansvärda, slibbiga och smaklösa låtsastapas och dessutom tog de hutlöst betalt för rosévin som vi inte ens ville ha.

Vi: Cava, bitte!
Servitrisen: Rosé?
Jag, skeptisk: Hell?
Servitrisen: ...blablabla, snabbt på tyska följt av Probieren?
Vi, uppgivet: okej...

det visade sig att de två glas rosévin vi drack kostade mer än maten, och detta i en stad där du sällan betalar mer än en tjuga för ett glas husets. för en mer utförlig beskrivning av detta spanska helvete, läs Amis blogg. jag tyckte hon fångade det bra.

illamående och desperata efter en upplevelse som skulle kunna överglänsa denna hemska måltid åkte vi till U-Warschauer Strasse, och närmare bestämt till fina Himmelreich. barerna i Friedrichshein tilltalar mig, särskilt på Simon-Dach-strasse, som känns som ett annat slags Möllan. centrerat, tillbakalutat och lätt som en plätt. vi utnyttjade cocktail hourn och jag drack fantastiska whisky sours med tyska bär.

jag lånade martins glasögon och skrattade så att jag grät när han konstaterade att jag såg ut som plupp. alldeles blått hår. Plupp in der Berlin, på lämmeljakt.

mötte upp med de andra och gick på nån ny klubb vid Schlesisches Tor. tänkte som en pensionär att det är en dag i morgon också, åkte hem vid fyra (?).


söndag. hemdag. försökte inhandla färdkost och en massa sprit att ta med hem, men lika livliga som klubbar runtom i staden är vid tiotiden en söndagmorgon, lika döda är gatorna och till vår fasa öppnar mataffärerna inte före ett, om de behagar öppna över huvud taget. vår planerade färdkost blev reducerad till vad som kan inhandlas på bageriet runt hörnan, och i spritväg köpte jag en extra flaska vodka i kiosken. vilken skam. såhär ser slutligen våra inköp ut, och Desperadon är till thomas. ursäkta provsmakandet av jelzinlikören. den visste inte att den skulle fotograferas.

bagerierna runt U-Boddinstrasse = livräddare!

vi försökte packa i tystnad för att inte väcka värdparet (som sov mindre än en meter från resväskan), och med blandade känslor satte vi oss på bussen hem. fick favoritsätet. efter att hå gått runt i blöta skor som färgat av sig i fem dagar såg mina fötter ut såhär.

det er for vildt

idag hade jag tänkt ta tag i mig själv, men eftersom gårdagens jobb resulterade i en riktigt överjävlig bakfylla planade ambitionen ut och omvandlades till: jomen visst, jag kan ju läsa ikapp blogginlägg jag missat. bra idé, ända tills jag loggade in på bloglovin' och noterade 324 olästa inlägg. jag lägger ner. missat får vara missat. jag får leva med förlusten. frågan är om jag kan leva med vetskapen om att jag varje vecka läser över 400 blogginlägg. snacka om a waste of time.


i kylskåpet hittade jag en god potatissallad av nypotatis och rikligt med rödlök.

hur trött blir man av en semester egentligen?

hemma från Berlin. vädrets krafter var definitivt inte på vår sida, och vi som packat resväskan med en alltför positiv syn på framtiden frös som herrelösa hundar i regnet. införskaffade paraplyer första dagen (och ett hett tips: köp inte skitparaplyer från en turkisk allt-i-allobutik när det regnar som mest, det är bara dyrt och dåligt) men de hjälpte inte mot skor som släppte in vatten. på ditvägen åkte jag i sandaler som inte använts sedan förra sommaren, och med solsken i blick fick jag skavblåsor redan innan vi nått lägenheten. de övriga två paren skor torkade aldrig. det är som på festival, det där med att gå runt med kalla, blöta fötter i fem dagar. min enda jacka råkade vara en kavaj modell mindre. tur att den enormt varma sjalen från Teneriffa fick följa med (tänkt att ha som kudde på bussen, men blev i stället en livräddare).

det var en annan sorts Berlin den här gången. det var mer vardag, mindre fest, fler promenader, restaurangbesök, cocktails och kartläsning. detaljerad redovisning följer en annan dag, jag lovar. idag hinns ingenting med. ska agera personal på en sjuttioårsfest och har ingen aning om vilken look som är bäst: cateringoutfit eller nedtonad gäst? ska börja med att hämta ut mitt paket från Haléns och klippa naglarna till respektabel längd. sorgkanter som semestern bidragit med skall utrotas, liksom festlig busslukt i håret.

var det brevbäraren? nä, bara en sverigedemokrat.

jag väntar på posten. eftersom brevbäraren brukar dyka upp vid tolvsnåret borde jag väl snart ge upp och inse att mina Halénskläder inte kommer att dyka upp idag, utan att jag snällt får vänta tills efter berlinstrapatserna. tråkigt. måste möblera om i min mentala packlista.

egentligen tycker jag att det är roligt att packa. det är en sport att få plats med allt man behöver och förväntan viks in mellan T-shirts och hoprullade jeans. givetvis packar jag ner tre gånger mer kläder än jag behöver, och särskilt nu på sommaren och allra mest särskilt till Berlin. nej, jag packar inte ner mer kläder på sommaren än vintern, men jag tror mig behöva betydligt fler ombyten. när blixtlåset runt den lånade resväskan dras igen inför avfärden, har jag ännu inte förstått att kläderna jag tar på mig på morgonen kommer att fungera som promenaddress, cocktailklänning, middagsutstyrsl, öl-vid-vatten-häng och dansgolvsmjukisdress. sommar. Berlin. oförutsägbart och enkelt.

de viktigaste sakerna att komma ihåg (förutom mobilladdare, glasögon och sådana självklarheter) är solkräm, taxinummer för vilsna morgnar och deodorant. men om jag ska vara ärlig så går allt sådant att fixa på plats. jag är redan på semester. avslappningen är total och solen skiner. orosmolnen har skingrats för länge sedan. kram på er.