clever girls, unite

läser i fina Helens eskapader om ideal och medvetenhet, och det känns så skönt att inte vara ensam i kampen mot sig själv och sin egen snedvridenhet.

det värsta är idealen. när andra påpekar brister hos folk på stan eller på TV, är jag gärna den som med milt överseende påpekar att "herregud, det spelar väl ingen roll att hon har hår under armarna/är kort/lång/tjock/smal" eller vad det nu kan vara. jag tycker sällan att någon är ful. jag beundrar oliktänkande, frigjordhet och originalitet. jag blir arg över bantande tonåringar, trendhysteri, konsumtionshets och trångsynthet.

men herre jävlar vad jag är duktig på att spöa mig själv.

efter att ha konstaterat att inget på mig duger, att jag är intellektuellt handikappad och aldrig har någonting att ha på mig för att ingenting passar min formlösa kroppshydda, så är det förbannat svårt att gå ut och propagera för en sundare livsstil.