high school, tonårsfilm och amerikanska storverk

skräckisar kan vara mesiga och inte skrämmas tillräckligt. thrillers är ofta alldeles för långa, långsamma och gäspiga. romantiska komedier har ingenting med min egen vardag att göra och jag har därför svårt att engagera mig, och dramer, dessa djupdykningar i tårkanalerna, kan ofta kännas som dåliga verklighetsflykter då de får en att må ännu sämre efteråt än före trycket på Play-knappen.

det finns emellertid en filmgenre som aldrig gör mig besviken. som innehåller kärlek, hat, hämnd, sex, revolutioner, sorg, våld, humor och tidlösa teman. (och ofta otroligt snygga outfits, men så ytlig ska jag inte tillåta mig själv att vara.) jag menar givetvis tonårsfilmer, teenflicks, dessa underbara avbrott i livet som ofta är slut inom två timmar men som bevaras i våra hjärtan för alltid.

minns du när du såg the Breakfast Club första gången? minns du hur du skrattade igenkännande åt karikatyrerna och klichéerna? minns du hur du placerade in dig själv och dina vänner, fiender och så kallade frenemies? jag tillhörde Allison-gruppen.

eller minns du, apropå fantastiska Molly Ringwald, när du såg Pretty in Pink, eller Sixteen Candles? visst gör du det? för att tonårsfilmer sätter spår och lämnar avtryck. minns du underbara Heathers, som förutom alla teen-ingredienser även innehöll de bästa skådespelarna: Winona Ryder, Christian Slater och Shannen Doherty?

i samma onda anda kom nittiotalets The Craft, som givetvis blev en helig film för alla som kände sig som outcasts. det var härligt. det var befriande. det var okej att porträttera ondskan nyanserat i tonårsfilmerna, samtidigt som alla karaktärerna kategoriserades. det var okej att vara lite, lite sadistisk trots att man tillhörde "de goda". nu, däremot, är tonårsfilmerna tillrättalagda, övertydliga, pedagogiskt sett riktade till småbarn. ta Mean Girls som gick på TV4 igår. Lindey Lohan är det snälla underbarnet som luras in i den ytliga "plastvärlden", för att sedan ursäkta sig och genom botgöring göra världen bättre för alla i hennes årskull. tadaa! ingen kan ifrågasätta vilka som var de elaka, de goda, nördarna, freaksen eller jocksen, eftersom det tydligen är tvunget, nu på tjugohundratalet, att sätta rubriker på alla från början. ingenting får vara mellan raderna och Lindsey Lohan måste givetvis gå igenom katharsis och bli det helgon hon var i filmens början.

detsamma gäller för många av vår tids tonårsfilmer, som Bring it On-filmerna, Britneys Crossroads, fruktansvärda Queen Sized och menlösa Sisterhood of the Traveling Pants. och har ni tänk på att sex inte var tabu för tjugo år sedan? då var det okej för tonåringarna att ha sex i bilen, hångla i källaren och prata blow jobs på skolgården. nu, däremot, när till och med tolvåringar tycks ha koll på alla ställningar i Kama Sutra, så handlar alla tonårsfilmer om balansen mellan att bara vilja ha sex (American Pie) och att avstå från sex i enighet med den amerikanska kyskheten (High School Musical-filmerna). tröttsamt moraliserande som inte borde höra hemma i filmvärlden.

det är inte min mening att döma ut all modern teenfilm, för det finns såklart härliga undantag. tragikomiska Juno gav mig ny tilltro till independence-scenen vs. storfilm, och när Michael Ceras nya film, Nick & Noras Infinite Playlist (vars titel av någon outgrundlig anledning blev rakt översatt inför svenska släppet, därav "Nick & Noras oändliga spellista", och fulare titel får man leta länge efter) släpps i sverige i slutet av juni är jag hoppfull och kanske lite, lite kär i Ceras allvarliga uttryck.

man får inte heller glömma filmer som donnie darko, igby goes down eller the virgin suicides. inte alla tonårsfilmer utspelas i fluffiga LA-miljöer och handlar om popularitet i motsats till utanförskap. genren är mycket mer tillåtande än så. och kanske är det därför jag föredrar att se sjuttonåringar kämpa mot hierarkin, framför en 40-årig kvinnas kamp mot cancer. cancerpatienten dör, men i tonåringarnas värld kan vad som helst hända.