det är konstigt det där med att vara på många olika sätt samtidigt. jag inbillar mig att jag lider av temporär agorafobi. bara ibland. bara en stund. som när jag ska gå ut med soporna. eller gå till närbutiken. då får jag hjärtklappning, måste samla mig, dra djupa andetag och helst planera varje steg på vägen.
när jag ska betala är jag alltid jättetrevlig mot expediten. när jag är på kalas kan jag kallprata högst och bäst av alla. när jag och martin var ute och åt härförleden trodde han att jag kände servitrisen bara för att vi var så avslappnade när vi småpratade om menyn.
när jag ska sola och läsa bok i Pildammsparken måste jag cykla minst två varv för att hitta den mest avskilda platsen, där jag inte riskerar att någon kan titta på mig. om det kommer någon jag känner så låtsas jag att jag inte ser dem, bara för att jag känner mig fullständigt fel i min ensamhet.
jag joggar inte. jag tränar inte utanför mitt vardagsrum. jag är rädd att någon ska se mig när jag är ful.
mina föräldrars vänner tycker att jag är rar och så trevlig att prata med. jag ler nästan jämt. jag vill nästan jämt ha någon i handen.
2 kommentarer:
jag tror på kompensering! vi måste kompensera vår blyghet med att vara åt andra hållet i andra sammmanhang, annars skulle vi känna oss som helt värdelösa människor som aldrig vågade öppna munnen. det tror jag.
ja, kanske är det så, att vi behöver få utlopp för allt padder som hålls inne.
Skicka en kommentar