på bio slipper man småsnacka. man slipper känna behovet av att ljudligt dissa filmen om den inte lever upp till förväntningarna och man slipper de där frågorna: vem är det, vad hände nu, varför gjorde de så? man slipper fundera över om tvätten är klar, om lampan i köket fortfarande är på, om man inte ska bre sig en macka eller ta en kiss- och rökpaus. på bio är det lättare att böla ögonen ur sig, för på bio är det ingen som ser.
bra film om man känner för att skratta högt och sedan fälla en tår:
bra film över huvud taget.
och om man vill se en dålig film så kan man se clash of the titans. vill man se en söt och amerikansk film så kan man se he's just not that into you (som inte alls är så dålig som den verkar). eller så kan man se sex and the city 2.
vad jag inte fattar är varför män inbillar sig att de hatar carrie. det är något hon har, som uppenbarligen måste vara hotfullt, eftersom män jämt anser det vara nödvändigt att kritisera henne. jag vill veta vad det är och jag vill ha det. det är makt.
för det kan ju allvarligt talat inte vara hennes outfits som är så provocerande, även om det är så de vill få det att låta. jag menar, killar ser på monster, supermän i cape och mask, gudar med självlysande ögon som pruttar blixtar, och tycken ändå att carrie överdriver. what's up with that?
jag tyckte dessutom att sex and the city 2 var helt ok. det var precis så mycket tristess, ångest, sex, märkesvaror, humor och glamour som jag hade räknat med. och jag tycker att carrie matchade dior-tishan snyggt, även om jag kanske hade valt något mer praktiskt om jag skulle gå på marknad. så är det.
10 kommentarer:
trots att jag tydligen är lite av en tomboy (sägs det) och superduperfeminist och allt det där fullkomligt älskar jag SATC.
där snackar vi starka, oblyga kvinnor som dessutom visar att de har sexuella behov, något som det annars bara viskas om.
carrie är bäst.
och med "trots" menar jag att den typiska sex and the city-tjejen kanske inte anses vara särskilt pojkaktig, that's all.
jag tror att ev av de stora styrkorna med SATC är att så många olika typer av tjejer gillar den och kan identifiera sig med den. bra. nu ska vi bara få männen att fatta grejen också.
ja, verkligen. men mode kommer nog alltid anses ser mer hjärndött än formel 1, fotboll och öl... tyvärr.
Jag älskar SATC men Carrie verkar så jävla skitjobbig. Hon känns som en klyscha och så skriker hon för högt när hon ser en ekorre.
helen maria bäckström gillar det här och jag gillar SATC också och jag tycker att Miranda är roligast.
lisa lightning gillar också Miranda mest.
Jag undrar om det är något fel på mig som inte gillar SATC. Eller så har jag inte ansträngt mig tillräckligt mycket att försöka gilla.
det kanske inte är allas kopp te helt enkelt. fast jag tycker att du ska testa ändå.
För mig handlar det mycket om personlighet och relationer. Att se samspel mellan människor som man följt genom deras små och stora saker i livet. jag gillar att crazy-blanda kläder men skulle inte välja lila tyll på marknaden jag heller. satc är som det är, för mig är det som gamla vänner. och jag älskar gamla vänner.
Skicka en kommentar