arla pensionärsmorgon

klockan visar 05.55 när katten äntligen lyckas väcka mig med sina jamanden och strykningar. hon hoppar upp och lägger sig som en höna på min axel och jag somnar om. klockan 06.30 har jag legat och dragit mig lättjefullt i en kvart. tänkt att sovmorgnar är en fantastisk lyx. smyger upp, hämtar tidningen och brygger en balja starkt kaffe. slår mig ner i min soffa, lägger katten på ryggstödet och njuter av att i lugn och ro kunna ta del av vad som hänt i världen (det enda som stör är att nyhetsmorgonsändningarna inte börjar förrän åtta, och jag får således nöja mig med Sverige-repris som bakgrundssorl - att jag har utmärkt radio i datorn har ännu inte slagit mig). jag bläddrar, genom flikar på datorn och sidor i tidningen. låter en flabbfull kaffe slinka ner någonstans mellan Tolgfors och Frida Fahrman. ser den första solen kasta siluetter på min vägg. klockan 07.45 skickar jag iväg ett SMS till en kompis. tipsar om att man kan köpa tre paket kaffe för 59 kronor på Lucu Food. klockan åtta börjar nyhetsmorgon. min man har vaknat och vi lagar frukost.


om någon visat mitt tjugoåriga jag denna pensionär till tjugonioåring, så hade jag smällt av.

igår drack jag en (1) öl på en uteservering och gick hem. kollade på Postkodmiljonären och somnade till Let's Dance.

idag ska jag gå igenom lådor som ska upp på vinden, och sedan har jag lite styrelseuppdrag inbokat.

mitt tjugoåriga jag hade kanske varit på väg hem nu, med glansig blick och rökdoftande hårspraysfrisyr.

Sveriges Mästeroptimist

det har hänt en läskig grej.

i och med att finalen i Sveriges Mästerkock stod mellan sura, pessimistiska, griniga Josephine (ja, jag vet att det är ihopklippt och inte överförbart på verkligheten, och jag vet inget om henne utöver det de väljer att visa, men man tager vad man haver, right?) och milda, livsbejakande Sigrid, förstod jag att jag förändrats långt inne i mitt innersta. för jag tyckte inte att Josephine var charmig i sin mörka butterhet. jag tänkte inte att hon måste vara den enda vettiga eftersom man inte kan vara sprudlande lycklig i denna onda värld osv osv. tvärtom. jag tänkte fy fan va JOBBIGT det måste vara att umgås med någon som bölar hela tiden och lever med en Det Går Inte-attityd. Sigrid däremot, imponerade på mig med sin vilja att lära sig och utvecklas i sin matlagning.

jag tänker att det finns två alternativ här. kanske är det så att jag själv tagit steget från sur pessimist till livsbejakande kunskapsslukare, och därför kan relatera mer till Sigrid. eller så har min stubin blivit så kort att jag inte står ut med någon som säger Jag Kan Inte, eftersom det innebär att jag måste hjälpa till, guida och peppa, och det tänker jag inte för jag har faktiskt nog med mina egna motgångar.


jag kan givetvis bara spekulera. ett som är säkert är att jag måste sluta så på TV så mycket. hade varit skönt om mina livsinsikter kom någon annanstans ifrån.


bild: Metro

lär er

saker jag ABSOLUT inte har tålamod med:

#1 när folk köar i fem minuter för att sedan inte riktigt veta vad de vill ha.

#2 när folk köar i fem minuter, beställer en latte och när man är tre sekunder ifrån klar med den meddelar att de vill ha en till.

#3 när människor som köat i fem minuter står med ryggen mot expediten (mig) när de kommer fram till disken, eftersom det är viktigare att prata med polarna.



över huvud taget finns det många dumma saker människor gör i och vid köer. alla ovanstående visar inte bara på ohälsosam konsumtion, då folk uppenbarligen handlar för handlandets skull och inte för att de faktiskt vet vad de behöver/vill ha, utan även på total avsaknad av solidaritet med övriga köande gäster och personalen som väntar på beställningen.


jag menar, vem fan går in på ICA, ställer sig i kön, väntar i sju minuter på att komma fram till kassörskan för att sedan vända ryggen mot henne, fundera på vad man egentligen vill ha och slutligen be hen vänta medan man hämtar varorna. "jo, jag ska ha lite mjölk, vänta här bara!" nä, precis.



vad jag hade kunnat skriva här, i stället för gnäll, är att jag fick besök av Anders Borg idag, och sedan fick jag blindprova olika mjölksorter som håller på att utvecklas av Skånemejerier. men gnället känns mer i magen och är dessutom i utbildande syfte. lapa i er.

den stora, feta världen

eftersom jag har en ny dator (tack igen fina familjen!) kan jag återuppta min favorithobby - att dega i soffan och läsa bloggar. det var ett par år sedan jag sist kunde surfa runt utan att vara bunden vid köksskrivbordet aka kontoret, och vem vill leva sitt liv på en pinnstol när man kan ligga mjukt med katt på benen i stället?

jag har verkligen försökt hänga med i världen, främst med hjälp av mobilen, men Bloglovin' för iPhone suger och jag inser nu att det har hänt så himla mycket som jag missat! låtar, YouTube-klipp, länkar och artiklar har förblivit outforskade då min lilla skärm och trista uppkoppling inte inbjudit till några längre sittningar. det största och viktigaste på Internet, som jag inte hade en aning om, verkar vara att alla är med barn. typ, alla. nästan. det känns bra och fint. människor blir vuxna. världen snurrar på. djur äter varandra, vi äter dem, vi krigar och utvecklar vaccin mot sjukdomar och sedan förökar vi oss.

själv är jag inte det minsta gravid, men däremot har jag blivit smällfet (-are). det är inte avsiktligt. det bara blev så.


i lördags lade min fina supergravida syster en moderlig hand på min tjocka mage och tyckte att jag var fin. sådär som man säger till någon i sjunde månaden med andakt och förväntan i rösten. och det är väl tur det, att jag är fet och fin och inte fet och ful. det måste vara min lyster.

barnsligt glad

SÅHÄR exalterad blev jag när jag fick en dator i födelsedagspresent av min man och hans familj:

att fylla år.

när jag fyllde 28 hade jag en fruktansvärt deppig födelsedag. ingen frukost på sängen, vill minnas att jobbdagen var jobbig, inga presenter, på restaurangen var personalen dryg och måltiden inte perfekt (fast den svenska ostbrickan drömmer jag fortfarande våta drömmar om). efter maten skulle jag träffa vänner och båda två ställde in. hamnade i ett ölsällskap, oplanerat. de var på jobbfest. ingen ville prata med mig; jag var party och dryg. sa att jag skulle ta en cigg och gick i stället hem.

dagen efter fick jag blommor, choklad och grattiskort på posten, men då var det ta mig fan för sent att ta tillbaka tårarna av besvikelse.


i år har jag planerat bättre. på lördag SKA jag äta god frukost med min katt, min tidning och min man. sen ska jag städa. sen ska jag äta lunch och dricka bubbel. sen ska jag ha fritid. sen ska jag äta middag med min extended family (gravad oxe med gin och äggula till förrätt?). sen ska jag gå på wrestling och har fått nye svenske mästaren att reservera bord så att mina födelsedagsben slipper stå och efter allt det är schemat öppet, vilket innebär att jag antingen kommer dansa mig svettig eller äta en french hot dog och gå hem.


jag älskar att fylla år. idag hittade jag en ny rynka och fick visa leg på Systembolaget. jag är inte rädd för åldrande. jag använder Nivea Q10. när jag var nitton trodde jag att tjugosexåringar var vuxna. nu är jag barn, gift, har katt och gillar att gå upp sju på helgen (sovmorgon). på lördag fyller jag 29. trodde aldrig att jag skulle överleva så här länge.

vi reder ut ett och annat

om ni undrar hur mango och papaya luktar, så är det inte såhär.

drar igång dagen med lite gnäll

ja, VARFÖR, Skånetrafiken, tror ni att människor köper nya reskort i stället för att ladda sina befintliga?

ladda i biljettautomat, säger ni. vilka då? undrar jag. jaha, ni menar på tågsrationerna (hur många har vi? tre eller fyra? inte new york direkt.) och om man busspendlar och inte åker i närheten av dessa stationer, men däremot passerar Pressbyrån, 7eleven eller någon av de andra återförsäljarna på väg till bussen, tror ni då att det där med att ladda känns aktuellt?

ladda på nätet, säger ni. jo, jag tackar jag! påladdningssystemet på Mina Sidor är verkligen något av ett mästerverk i den stora utställningen med användarovänliga tjänster.

till en början ska man logga in och sedan betala. efter det måste man vänta i mellan 24 och 72 timmar innan kortet kan användas. låter man däremot bli att använda kortet inom 72h går laddningen tillbaka till ditt bankkonto minus en serviceavgift på 20 kronor. denna senilavgift är förvisso inte särskilt hård, men att tvinga resenären att planera sin resa på detta sätt är så förlegat att min moderna hjärna inte kan förstå hur man ska göra! ska jag åka till min syster på lördag måste jag alltså betala på torsdag, och blir det inställt på lördag måste jag åka nånstans ändå i helgen, vare sig jag vill eller ej, annars går laddningen tillbaka.


enligt annonsbilden ovan tycker Skånetrafiken även att jag ska plugga in kortet i mobilen och ladda på så sätt. eller nej, det förstår jag väl att de inte menar, utan att de anspelar på själva laddningen. jag är däremot en sådan som försöker läsa mellan raderna, och därför tolkar jag sladdbilden som att det går fint att ladda med mobilen. men det gör det alltså inte. med med min iPhone-app kan jag kolla avgångstider, hållplatser och priser, och visst är det fiffigt på alla sätt och vis, men nog hade det varit smart om man kunde messa eller ringa in pengar till sitt busskort? sååå sci-fi är väl inte den idén ändå? kom igen nu, teknikens under!



varför, oh varför, ska det vara så förbaskat svårt att åka kollektivt? jag älskar min cykel.




och HÄR kommer min brasklapp:

ovanstående ilskna dravel baserar jag på mina senaste laddningsförsök, på mina möten med servicecentermedarbetare och på information jag tidigare tagit del av på Skånetrafiken.se. för att dubbelkolla tider och priser i samband med morgonens utbrott besökte jag webplatsen endast för att upptäcka att man numera har 30 dagar på sig att aktivera sin laddning (känns som en mer rimlig tid) och att återförsäljarna nu för tiden även laddar resekorten utan att man behöver köpa nytt. det är sällan man känner sig så lyckligt tillrättavisad som jag gör nu. älskar att ha fel!

till pella

min älskling, du är som en ros
du luktar så gott och river sönder allt du kommer i närheten av.

livets mening

att laga mat och veta att Per Moberg inte kommer att få smaka känns busigt och helt meningslöst på samma gång.

hår eller inte.

jag tänkte på det här med kroppsbehåring och människans rätt att inte vara.

när jag var liten var det supertufft att vara punkare. alltså inte häftigt-tufft, utan svårt-tufft. man skulle ha rätt modell på kängorna, rätt modell på jackan, nitarna på rätt ställe, autentiskt slitna jeans och GUD NÅDE DIG om du bar patches med fel bandnamn. fast just det. gud var hängd.

själv lyssnade jag mest på brit pop och nynnade med till de andras vrål. det gick bra det med. jag var ju tjej.

det börjar liksom så tidigt. den tjocka tjejen i klassen får inte vara med och hoppa hopprep i ettan, eller vara med i fotbollslaget. killen som luktar konstigt och har konstiga kläder får inte dansa tryckare till Celine Dion på mellanstadiediskot. tjejen som försöker imitera Tommy Hilfigher-brudarna, i blonderat hår, brunkräm och vitt (?) läppstift, får aldrig vara med när häxblandningen skickas från hand till hand bakom gympasalen en fredagkväll, eftersom hennes hela outfit är en kopia från Lindex. i högstadiet blev jag kallad kommunistfitta och hora för att jag bar docs och skinnrock. (en gång blev jag även kallad monarkisthora - kreativt, som om -istorden tagit slut.) en kollega till mig (25?) började i förra veckan spontant snacka skit om en tjej i hennes fotbollslag, för att hon hade hår under armarna. "men vaddå då? det gör väl ingen något?" undrade jag. "nä, men hon är helt konstig också. jag tror hon är efterbliven." sa min kollega.

det är så jävla läskigt det där med att vi aldrig i något sammanhang bara kan acceptera varandra. och armhålsdebatten på FB gör mig så illamående. och medias bevakning måste skärpas. och barnen måste lära sig att det inte är OK att säga vad som helst till vem som helst. och jag vill ha någon att skylla på för allt det här. och jag är så trött...

inte om jag hamnade på en öde ö eller så, men om valfriheten begränsades.

om jag var tvungen att välja endast 5 livsmedel att leva av tills jag dör (eller i ett år, en månad, nåt åt det hållet) hade jag valt

1. potatis
2. choklad
3. kikärtor
4. krossade tomater
5. bananer

vad som slår mig är att jag egentligen inte äter alla fem tillräckligt ofta för att rättfärdiga mitt val, men framför allt att potatis heter potatis (singularis) och kikärtor kikärtor. fast vem vill ha en endaste kikärta? en potatis å andra sidan är en halv måltid. choklad är en obegränsad enhet. idag ska jag äta fiskgratäng. varken en eller flera.

i morgon hoppas jag på något med rotfrukter och kyckling. livet är bra spännande ibland.