hår eller inte.

jag tänkte på det här med kroppsbehåring och människans rätt att inte vara.

när jag var liten var det supertufft att vara punkare. alltså inte häftigt-tufft, utan svårt-tufft. man skulle ha rätt modell på kängorna, rätt modell på jackan, nitarna på rätt ställe, autentiskt slitna jeans och GUD NÅDE DIG om du bar patches med fel bandnamn. fast just det. gud var hängd.

själv lyssnade jag mest på brit pop och nynnade med till de andras vrål. det gick bra det med. jag var ju tjej.

det börjar liksom så tidigt. den tjocka tjejen i klassen får inte vara med och hoppa hopprep i ettan, eller vara med i fotbollslaget. killen som luktar konstigt och har konstiga kläder får inte dansa tryckare till Celine Dion på mellanstadiediskot. tjejen som försöker imitera Tommy Hilfigher-brudarna, i blonderat hår, brunkräm och vitt (?) läppstift, får aldrig vara med när häxblandningen skickas från hand till hand bakom gympasalen en fredagkväll, eftersom hennes hela outfit är en kopia från Lindex. i högstadiet blev jag kallad kommunistfitta och hora för att jag bar docs och skinnrock. (en gång blev jag även kallad monarkisthora - kreativt, som om -istorden tagit slut.) en kollega till mig (25?) började i förra veckan spontant snacka skit om en tjej i hennes fotbollslag, för att hon hade hår under armarna. "men vaddå då? det gör väl ingen något?" undrade jag. "nä, men hon är helt konstig också. jag tror hon är efterbliven." sa min kollega.

det är så jävla läskigt det där med att vi aldrig i något sammanhang bara kan acceptera varandra. och armhålsdebatten på FB gör mig så illamående. och medias bevakning måste skärpas. och barnen måste lära sig att det inte är OK att säga vad som helst till vem som helst. och jag vill ha någon att skylla på för allt det här. och jag är så trött...