Sveriges Mästeroptimist

det har hänt en läskig grej.

i och med att finalen i Sveriges Mästerkock stod mellan sura, pessimistiska, griniga Josephine (ja, jag vet att det är ihopklippt och inte överförbart på verkligheten, och jag vet inget om henne utöver det de väljer att visa, men man tager vad man haver, right?) och milda, livsbejakande Sigrid, förstod jag att jag förändrats långt inne i mitt innersta. för jag tyckte inte att Josephine var charmig i sin mörka butterhet. jag tänkte inte att hon måste vara den enda vettiga eftersom man inte kan vara sprudlande lycklig i denna onda värld osv osv. tvärtom. jag tänkte fy fan va JOBBIGT det måste vara att umgås med någon som bölar hela tiden och lever med en Det Går Inte-attityd. Sigrid däremot, imponerade på mig med sin vilja att lära sig och utvecklas i sin matlagning.

jag tänker att det finns två alternativ här. kanske är det så att jag själv tagit steget från sur pessimist till livsbejakande kunskapsslukare, och därför kan relatera mer till Sigrid. eller så har min stubin blivit så kort att jag inte står ut med någon som säger Jag Kan Inte, eftersom det innebär att jag måste hjälpa till, guida och peppa, och det tänker jag inte för jag har faktiskt nog med mina egna motgångar.


jag kan givetvis bara spekulera. ett som är säkert är att jag måste sluta så på TV så mycket. hade varit skönt om mina livsinsikter kom någon annanstans ifrån.


bild: Metro