inte för att jag älskar snorrika, snygga tjejer, men ändå...

det är ingen som älskar de fula för att de är fula. däremot hatar vi så gärna vackra människor.

den senaste tiden har jag råkat ut för ett tätt haglande camilla läckberg-hat. vid samtliga tillfällen är det människor som inte läst hennes böcker som tar sig ton, och jämt försvarar de sitt hat med att "jag har hört att hennes böcker är bra men [...]" följt av haranger om hennes ögon, skor och val av äkta man. som om det där med att hon kanske är en bra författare gör att hatet lindas in i mjuka bomullsbollar eller skumemballage. kan folk inte bara erkänna att de är precis som alla andra, och alltså sitter inne på en jävla massa fördomar och politiskt inkorrekta åsikter som de vill ventilera till höger och vänster? att sitta och trolla på Flashback eller diskutera i ett intimare forum med ett glas rödtjut i näven (lillfingret ut - never forget!) är ju liksom sak samma, när det är samma fördömande som i slutändan kommer ut.

jag finner mig försvara den där camilla läckberg omotiverat ofta, med tanke på att jag läser hennes böcker liksom jag läser alla andra - som slit och släng-underhållning och tidsfördriv. och jag tittar inte på Let's Dance. och jag är inte med i någon fan club. men ändå. låt tjejen vara, precis som man låter den hiskeligt fula killen på bussen vara. det där med att tycka att offentliga personer tigger om att bli skvallrade om känns ganska gammalt, eller?

det mest provocerande är att samma människor som tycker att "fy fan vad hon ser störig ut!" gärna hugger tag i floskler som alla är lika värda! och min kropp är min egen! och draperar sig i sina goda auror och ekologiska paprikor. och de skulle aldrig drömma om att kasta skit på någon fet, ful och misslyckad.