sitting pretty

jag tänkte skriva att jag blev lite bölig i ögat när jag läste om tandemcyklar för äldre, men det var kanske för att jag sprungit min runda och avslutat med ett glas vin.


så har jag berättat att jag träffade limpy förra helgen? nä, jag tänkte väl det. henne rekommenderar jag. hon är helt lugn och avslappnad. sånt gillar jag. vi kollade på skor och jag var sugen på att köpa mig ett par guldglittriga platåklackar, men eftersom jag inte kan gå i dem lät jag bli. det kanske var dumt. de hade kunnat stå på en hylla och vara fantastiska.

ikväll ska jag försöka gå ut i ett på 8 cm-klackar som i och för sig är sköna, men likväl går jag som en dromedar i dem. tur att jag inte vill vara snygg. eller vill jag det? sådant funderar jag över nästan jämt.

gör det bättre själv

jag fattar inte grejen med att plagiera texter i krönikor och tweets. NA:s Katarina Ekspong blev avslöjad av sin egen tidning (applåd) och aftonbladet kör någon sorts reklam-genom-plagiat-kampanj verkar det som. först skriver Malin Wollin en krönika om brunnberg, som sedan citeras lite vagt av Lars Ohly på Twitter ; en tweet som i sin tur citeras på aftonbladet som om det är hans egna ord. att läsa samma citat med flera källor får i alla fall mig att googla runt och har därmed skapat ett ansenligt antal träffar på aftonbladet.se. så antingen är det fråga om ett slags diskret ryggdunkande kollegor emellan, eller så läser aftonbladetskribenter varken varandra eller länkar till sin egen tidning.







och apropå plagiat så fattar jag inte riktigt poängen med att stjäla någon annans ord i en krönika. en krönika ger ju utrymme till att skriva vad som helst, att kräka ur sig de mest subjektiva iakttagelser helt utan att behöva djupdyka i någon som helst faktakontroll. det borde vara lätt som en pajbit att skrafsa ner något utan att behöva stjäla. om ens fantasi är så begränsad och ens inspiration så skral så borde man kanske fundera på om det inte är dags att överge sitt uppdrag. så det så.

Allt som en läkare säger ska man ta med en nypa aspirin. /Ace Goodman

i mitt töcken av huvudvärk, mensvärk ett och ett överlag taskigt allmäntillstånd, har jag funderat på det där med värktabletter. för det första: Panodil Zapp. minns ni reklamen? "här är två, för om man tar två så upptas de dubbelt så snabbt!" och då undrar ju jag varför man inte bara gör tabletterna dubbelt så stora/potenta så att det räcker med en? det finns väl ingen som tänker att "nähädu, jag har ont men gott om tid att vänta med smärtlindringen så en är banne mig nog för mig." och om man utvecklar en ny och bättre sorts Panodil, varför finns den gamla kvar då? är det ifall man tänker att man hellre vill ha den sämre varianten när man står där med dunkande huvud i apoteksgången? och varför är det ingen som gör kombo-pack? min svåger läkaren sade alltid till mig att jag skulle blanda paracetamol med ibuprofen för att få maximal effekt, så varför är det ingen som gör antingen duo-pack eller gemensamma tabletter?

igår lärde jag mig att Diclofenac T 50mg funkar mycket bättre än 25mg, men kanske bör sparas till dagar då fyra timmars sömn och dåligt kostintag inte sabbat förmågan till balans och koncentration. så kan det gå.

jag väntar förresten fortfarande på att någon ska komma med något bra tips mot mensvärk som inte går ut på att man ska sova/ligga ner eller träna. svårt att göra sådant på jobbet har jag märkt. jag hänvisas tills vidare åt att gå in i saker och se lite dubbelt efter för många tabletter.


annars funkar choklad också ganska bra...

pointing my gun att gunn

det är inte så himla lätt att ha idoler alltid. jag är till exempel vansinnigt förtjust i Tim Gunn. säger han att alla borde äga ett par högklackade pumps så nickar jag exalterat och tycker han att bära skräddade kostymer är en rättighet varje man bör unna sig så håller jag förtjust med och ja, jag har nog alltid varit svag för grånade, vitsiga gentlemän med pondus.

vad jag inte alls är lika peppad på är när kvinnor prackas på stilar eller kläder som de inte känner sig bekväma i, och alltså blir jag minst sagt besviken när den vanligtvis så kloke Tim hasplar ur sig att kläder ska vara obekväma.



det är så sorgligt när stjärnor faller, men i en värld där tjejer inte vågar gå ut utan smink eller inte vet hur det känns att inte ständigt hålla in magen, så tycker jag för fasen att man kan få ha på sig kläder som sitter så att de inte skaver/spänner i onödan. mina kläder får gärna kännas som en pyjamas. jag är mitt mest fantastiska jag när jag sover.

freaks

igår var jag på bokcirkel (kvällens bok var Morgon i Jenin som rekommenderas av 3/4 av sällskapet) och av någon anledning halkade vi in på det där med vanor/ovanor som kanske är lite märkliga. ju mer flickorna pratade, desto mer kom jag på mina ögonbryn med att höjas. vilka galningar! alla tre verkar ha en tendens att kolla ugn/spis/kyl/kaffebryggare femtioelva gånger innan de kan gå hemifrån, någon var tvungen att styla hemmet före läggdags, alltså fluffa kuddar, vända och vrida på blomvaser och gardinveck, bara för att kunna somna i vetskapen om att man vaknar upp i ett inredningsmagasin. och någon var tvungen att kolla under sängen innan hon kunde sova, oavsett ålder och sovrum. någon var tvungen att ha tre isbitar i sitt glas. någons man var en lampknappstryckare (tänd, släck, tänd, släck, tänd igen) och en kranmaniker (måste slå tre gånger på kranhandtaget). någons man hade fläckfobi med oanat stora konsekvenser och någon lade vanemässigt sina strumpor på ett visst ställe på golvet medan någon annan inte stod ut med smutsvätt på golvet eller någon annanstans heller för den delen.

jag var hyfsat ensam i min oskuld gällande tvångstankar och lustiga egenheter. jag har en slags fobi för stora spindlar som kommer ifrån en traumatisk uppväxt i en artonhundratalslänga, men det kan väl varken räknas som ovanligt eller tvångsmässigt. och jag blandar glatt tvätt på golvet, rent och smutsigt i en hög. och koppens öron behöver inte peka åt samma håll i skåpet, lakanen behöver inte manglas och sedan ha etiketten i nedre högra hörnet, spegeln behöver inte putsas före läggdags och när jag vaknar så är det i skiten jag lämnade kvällen före för att jag var trött och inte i ELLE interiör.

det skulle väl vara det där med brustabletter då. min självmedicinering har pågått i ungefär två år. minst en C-brustablett om dagen. gärna lite vätskeersättning. inget lindrar som Treo. jag vet. min medicin har nog gjort mig sjuk. i huvet.

vad gör ni?

min jobbskjorta är beige och kan få vem som helst att se illamående ut.

jag har så sjukt trist klädstil. det är sant, jag hittar inte på. en vän sa till mig "fan vad trist klädstil du har." så är det.

egentligen är det ett mirakel att det har blivit såhär. efter att ha varit grungetjej i låg- och mellanstadiet var jag gothpunkare i några år innan jag var inne och nosade (när jag säger nosade menade klev in med bestämda steg) på den alltid gångbara preppy indie-looken i gymnasiet. snedlugg, converse, utsvängda jeans och mormors gamla tunikor från fjärran östern. och hårklämmor, jag älskade hårklämmor. sedan flyttade jag lite, läste ELLE, pluggade och klädde mig i tweedkjolar, höga klackar, broscher och basker. och var intressant. och nu? tja. jeans och T-shirt är väl alltid gångbart? eller? och sommaren är bra, för då kan man ha jeansshorts och linne. och mina experimentella frisyrer har bytts ut mot en såndär praktisk man som man kan sätta upp i knut i nacken och som inte kräver någon som helst omtanke utöver bra balsam.

förmodligen är förfallet arbetsutstyrselns fel. att försöka hitta på piffiga outfits för att bära medan man cyklar till och från jobbet känns totalt överflödigt när det ändå alltid är skönast att cykla i leggings och platta skor. det är med skräckblandad förtjusning jag inser att nog ingen i världen blir så glad som jag över att få hem en praktisk, svart klänning från Ellos på posten...

...

jag har gjort en upptäckt

det är lustigt, det där med att springa. för det första är jag ingen springare; jag har inget tålamod, världens sämsta kondition, röker, har en mage som ser gravid ut, bröst som skumpar glatt vid minsta steg och jag har aldrig någonsin känt den där tillfredsställelsen av träning som folk pratar om. för det andra lider jag av lätt agorafobi, vilket gör att jag kan byta om tjugofem gånger innan jag ska någonstans bara för att jag tror att folk tittar på mig och jag tycker att jag inte riktigt duger. när jag ser mig i spegeln ser jag liksom inte ut som jag själv tycker att jag ser ut i mitt huvud. skev självbild, kallas det kanske. perioder i mitt liv har jag inte velat gå ut alls. bytt om och bytt om, slitit mitt hår, ringt och ställt in bara för att jag inte tyckt att jag varit tillräckligt okej för att vistas bland folk. att då dra på sig gympaskor och tights och flåsa fram där någon kan se mig har alltså varit totalt främmande för mig. fram tills för ett par månader sedan.

jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, så jag skyller på en trettioårskris, men av någon anledning har jag uthärdat ett par rundor i veckan den här sommaren, och jag tycker inte ens att det är hemskt utan jag längtar lite efter dem. och det lustigaste av allt är nog att det som börjar med att jag klär om (har till och med införskaffat bra springbyxor och nya, fantastiska springskor) och skeptiskt ser mig i spegeln slutar med att jag mår riktigt bra. jag blir helt enkelt snyggare av att springa. det är helt sjukt. från en hyfsat städad frisyr och välpolerade rouge-kinder till en droppsvettig och rufsigt andfådd heting vars ansiktsfärg matchar skorna. galet. varför har ingen sagt något om det här innan? eller? är det jag som aldrig lyssnat?

jag vet att ni vill veta

mitt liv är en smula schemalagt just nu. jag går upp, jag dricker kaffe och äter två ägg. jag är på jobbet 06.52. jag tar lunchrast mellan elva och halv tolv, under vilken jag äter, röker och skiter. det är dagens höjdpunkt. jag slutar alltid lite för sent och är hemma 15.57 om jag inte går inom ICA. jag lagar mat och dricker vin, jag äter mat och dricker vin. inga ofantliga mängder. sedan jäser jag i en halvtimme eller så, och om jag har ångest alternativt någon form utav energi alternativt en känsla av att jag ändå borde duscha, så springer/lunkar/joggar/hasar jag mig runt parken och tänker att jag är ett riktigt hälsofreak. om jag inte tar mig ut i löparspåret, det vill säga de andra tre vardagskvällarna i veckan, så gör jag det näst bästa = äter sjukt mycket choklad i stället. sedan somnar jag efter att ha läst några sidor i någon bok. oftast runt tio.

hade det inte varit för helgerna så hade någon förmodligen skrivit en bok om mitt liv. den hade varit såhär lång.