min jobbskjorta är beige och kan få vem som helst att se illamående ut.

jag har så sjukt trist klädstil. det är sant, jag hittar inte på. en vän sa till mig "fan vad trist klädstil du har." så är det.

egentligen är det ett mirakel att det har blivit såhär. efter att ha varit grungetjej i låg- och mellanstadiet var jag gothpunkare i några år innan jag var inne och nosade (när jag säger nosade menade klev in med bestämda steg) på den alltid gångbara preppy indie-looken i gymnasiet. snedlugg, converse, utsvängda jeans och mormors gamla tunikor från fjärran östern. och hårklämmor, jag älskade hårklämmor. sedan flyttade jag lite, läste ELLE, pluggade och klädde mig i tweedkjolar, höga klackar, broscher och basker. och var intressant. och nu? tja. jeans och T-shirt är väl alltid gångbart? eller? och sommaren är bra, för då kan man ha jeansshorts och linne. och mina experimentella frisyrer har bytts ut mot en såndär praktisk man som man kan sätta upp i knut i nacken och som inte kräver någon som helst omtanke utöver bra balsam.

förmodligen är förfallet arbetsutstyrselns fel. att försöka hitta på piffiga outfits för att bära medan man cyklar till och från jobbet känns totalt överflödigt när det ändå alltid är skönast att cykla i leggings och platta skor. det är med skräckblandad förtjusning jag inser att nog ingen i världen blir så glad som jag över att få hem en praktisk, svart klänning från Ellos på posten...