det är lustigt, det där med att springa. för det första är jag ingen springare; jag har inget tålamod, världens sämsta kondition, röker, har en mage som ser gravid ut, bröst som skumpar glatt vid minsta steg och jag har aldrig någonsin känt den där tillfredsställelsen av träning som folk pratar om. för det andra lider jag av lätt agorafobi, vilket gör att jag kan byta om tjugofem gånger innan jag ska någonstans bara för att jag tror att folk tittar på mig och jag tycker att jag inte riktigt duger. när jag ser mig i spegeln ser jag liksom inte ut som jag själv tycker att jag ser ut i mitt huvud. skev självbild, kallas det kanske. perioder i mitt liv har jag inte velat gå ut alls. bytt om och bytt om, slitit mitt hår, ringt och ställt in bara för att jag inte tyckt att jag varit tillräckligt okej för att vistas bland folk. att då dra på sig gympaskor och tights och flåsa fram där någon kan se mig har alltså varit totalt främmande för mig. fram tills för ett par månader sedan.
jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det var, så jag skyller på en trettioårskris, men av någon anledning har jag uthärdat ett par rundor i veckan den här sommaren, och jag tycker inte ens att det är hemskt utan jag längtar lite efter dem. och det lustigaste av allt är nog att det som börjar med att jag klär om (har till och med införskaffat bra springbyxor och nya, fantastiska springskor) och skeptiskt ser mig i spegeln slutar med att jag mår riktigt bra. jag blir helt enkelt snyggare av att springa. det är helt sjukt. från en hyfsat städad frisyr och välpolerade rouge-kinder till en droppsvettig och rufsigt andfådd heting vars ansiktsfärg matchar skorna. galet. varför har ingen sagt något om det här innan? eller? är det jag som aldrig lyssnat?
4 kommentarer:
Jag ser också gravid ut! Så jag undrar, vad har du för topp när du springer? Eller du bryr dig inte längre?
/en som kanske skulle springa om hon inte skämdes så för sin mage
kära Anonym,
jag brukar ha en långärmad svart tröja med ficka på magen, som en hoodie utan hood. fast nu när det är tokvarmt har jag linne. som jag dragit i tills jag inbillar mig att det bara fladdrar runt som ett pösmoln som inte visar någon mage alls. fast ändå håller jag in magen de första fem minuterna tills jag kommer på att det inte hjälper plus att man inte kan andas. och så tänker jag att ingen tittar. och det gör ju nästan ingen. eller hur?
Mycket modigt av dig att springa i linne. Klart ingen tittar, de tittar bara på MIG!
haha, skönt att du bekräftar. tur för oss andra att alla är upptagna med dig.
Skicka en kommentar