jag är på väg

nattens dröm var obehaglig och sitter kvar bakom ögonlocken. jag har mått illa hela morgonen. jag förstår inte var det kommer ifrån, allt det hemska.

inringd till jobbet tidigare.

det är sol ute, men jag viker tvätt och diskar.

det är tisdag ute, men hos mig hade det kunnat vara vad som helst.

jag dricker kaffe och bokade nyss flygbiljetter till barcelona i juni.

juni är just nu lika långt borta som saturnus.

slänger in en casual hotellrumsbild från Alicante, för att påminna mig om vad jag saknar.

söndag. varför inte?

jomen visst.

jag önskar att jag jämt hade en webkamera igång, så att ni kunde se festligheterna som pågår i casa del lisa. i morse blev jag väckt av nitton missade samtal på mobilen klockan halv nio (som visade sig vara halv tio) = var tvungen att yrvaken sätta mig i en taxi till jobbet. det var ju rena turen att jag var ute på partaj till sex på morgonen i fredags, så att jag i går kväll (lördag) inte mäktade mer än ett halvseende på The long kiss goodnight.

söndag kväll förvandlades därmed till en orgie i kvalitetssysselsättningar. som att äta geléhallon, dragéeägg från IKEA, cheezeballs, rött vin en masse, kalamataoliver, god rom och olika sorters mat. en bulimikerkväll som heter duga, minus spyor.


men nog är det så.

man ställer upp.

man kommer hem och dricker lite för mycket, och precis som vanligt när jag och min kille är hemma samtidigt, så har jag lite träningsvärk i magen för att jag skrattar för mycket.


livet? kanske är det såhär det är.

ett blandband från förr

eller?

en av mina gäster och jag skojade om hur många griniga tanter och farbröder som håller till i hallen där jag jobbar. plötsligt tittade han medkännande på mig och sa att han förstår att det kan vara tufft, eftersom så många ser ner på det jag gör och anser det vara ett mindre värt yrke. han däremot, förstod givetvis vikten av alla yrkesgrupper och visste såklart att samhället hade avstannat om inte alla gjorde sitt.

what's up with that? passive aggressive?
själv brukar jag sällan reflektera över att jag är mindre värd än andra. jag har jobbat i restaurangbranschen i elva år och är utbildad krögare. jag har dessutom pluggat mer än tre år på högskola/universitet parallellt med jobbet. jag vet inte riktigt vad det är jag ska skämmas över.

klanske över att vi i rastaurangbranschen jobbar hårdare än många, men har betydligt sämre lön?

ålderns rätt

i morgon fyller jag 27. det är okej. det gör mig inte så mycket. jag brukar alltid ställa till med avancerade födelsedagskalas, där jag tränger ihop mina tjugo närmsta vänner med mina föräldrar och systrar och respektive, och bjuder på mat som jag stressat över i två veckor. det brukar vara roligt. i år orkar jag inte. jag skrattar och säger att kalaset kommer i sommar eller så. sen. när jag är ledig och pigg och bryr mig. men det blir nog inget kalas.

i morgon ska jag i stället komma hem från jobbet, ta på mig snitsiga och omöjliga klackar och ta mig till den franska bistron där jag har stora planer på att dricka lite för mycket vin och äta moules frites. och jag ska inte städa, slava över grytor eller ha panik en endaste sekund. det är sådan lättja man får unna sig när man är 27, tänker jag.


när man är 27 ska man även få lov att borsta av sig alla ord som man inte anser vara klädsamma. all kritik, allt gnäll, allt trist och tråkigt ska borstas bort med en nonchalant handrörelse, sådär i förbifarten, och det enda som ska få ligga kvar är guldkornen.


när man är 27 är det okej att låta dammråttorna kivas om bästa platsen framför TV:n. det är okej att låta disken bygga torn i vasken och att låta kylen tömmas på allt utom wasabisenap med utgångsdatum 2008. det är okej att köpa take out-middagar från asiatiska på hörnan, när det enda man lyckades få med sig från mataffären var rosa hyacinter, som doftar så starkt att det sitter kvar i håret när man går ut i våren.

när andra har bakissöndag firar jag fredag. eller lördag. beroende på hur man väljer att se det hela.

eftersom jag inte kan luta mig bakåt gör jag det som jag är bäst på:

surfar på Tradera, dricker vin, äter rökta mandlar och väntar på att få göra mig fin och gå ut.

oh so happy

om någon någon gång känner sig lite ledsen, så rekommenderar jag att ta en titt på den här videon. helst hela. för det blir inte mycket gladare än såhär:

före vs efter

så fort man har en stor och jättehäftig tatuering så blir en massa saker plötsligt helt okej. som att gå utan BH. okej, jag känner mig så illa tvungen, eftersom jag inte vill skava bort färgen, men ändå. kanske borde odla ut lite fint armhålshår och köpa mig ett par haremsbyxor i mjukistyg? låta brösten svänga fria för alltid. och plötsligt är det okej när man får oväntat besök. det är lugnt att det står disk i vasken och ligger kläder på stolen. och att jag har på mig pyjamasbyxor. det är inga problem, för jag har ju en fet tatuering. eller som när man slår handen i det där vassa hörnet på jobbdiskmaskinen. och det blöder. och man ba "nämen det där var väl inget heller!" för nu är man ju så himla cool.

ja, jag kan faktiskt bara se fördelar.

och ja, just nu tror jag att jag rider på efterdyningarna av adrenalinvågen, och definitiv hybris, men det är kanske något alla mår bra av ibland. i synnerhet jag.




och om livet någon gång suger, är för jävligt, och det svartnar i själen, så kan jag alltid tänka: jamen jag sitter ju inte med en jävla tatuerare bakom ryggen i alla fall.

DET är coolt!




(och herregud, jag hoppas att ni tar det här med en nya salt och tänker på att jag är nyfrälst och skojar lite, och jag hatar när man känner sig tvungen att poängtera sånt här, men man vet ju för jistanes aldrig vad folk ska tro om en...)

jag vet att ni tjatar bara för att ni vill se mig naken

min nya fondvägg!
och sen ska det fyllas i med kanske brunt. och bättras på.

så länge man inte har en nål i ryggen är livet ändå så jävla bra

om jag visste hur dagen skulle arta sig hade jag varit tusen gånger mer nervös.

efter tio minuter var jag nära att svimma, fick ta paus och bli tvångsmatad saft och geléhallon.

efter en timme bad jag om att få dö, och övervägde att låta tatueringen vara halvklar, så att jag bara kunde dra därifrån.

efter en timme och förtifem minuter sjöng jag med till Knutna Nävar och fnittrade i säkert två sekunder.

efter tre timmar skakade jag så mycket att jag bad om att ta skuggningen nästa gång. om en månad.

två öl senare har jag slutat skaka, men känner mig djupt traumatiserad. det sägs att skuggningen är lätt, går snabbt och inte alls gör så ont som linjerna, och jag hoppas att jag hinner börja tro på dem till nästa gång.



PS: blev inte en rektangel. blev en fet jäkla machotatuering. sån är jag...

att måla en fondvägg

...om jag hade varit en tuffing (som jag var fram till för ungefär tio minuter sen) så hade jag sagt att jag bara är aspeppad på att gå till min tatuerare, och att jag tycker att det ska bli skitroligt.

nu när jag plötsligt inte är så tuff, mår jag i stället lite illa.

hej KP, är det normalt?

smal träflisa är ett annat användbart uttryck

i lördags var jag på bröllop och fick en spåga i foten.


i malmö säger man spåga.


ni andra säger sticka.


spelar ingen större roll.


vad den än kallas så sitter den kvar i min fot.


kära KP, kan detta vara farligt?

Fredagsnöjen

Min chef och jag åkte på IKEA-utfärd i morse. Man kan kalla det en win-win-situation. Jag blev bjuden på strykbrädan Jäll och frukost, och hon slapp åka med sin man.

Jag tror att de stoppar nåt konstigt i kaffet på IKEA. Tröttheten och kissnödigheten efter varje besök är av en annan värld! Resten av arbetsdagen ska ägnas åt r'n'r.

den stora rädslan för att någon någon gång ska inse att jag bara är en bluff

min chef har bjudit in sig på kaffe i morgon, här, hemma hos mig. jag känner hur paniken växer. vår mysiga, röriga lägenhet förvandlas framför mina ögon till en äcklig, illaluktande soptipp. min blick vandrar kritiskt från den trasiga hallmattan via askfatet i fönsterkarmen till duschdraperiets flirt med mögel.

jag tänker på helens visdom, drar på mig träningskläder för att lura hela systemet och börjar frenetiskt skura utrymmet mellan toalettstolen och väggen. fan vad pinsamt det hade varit liksom, om min chef ser att det är dammigt där. jag fortsätter med att polera handtagen på köksskåpen. tänk om min chef ser att vi ibland blir kladdiga när vi lagar mat, och lämnar fingeravtryck på skåpen. vad ska hon tro då? jag slänger fyra, fem, sex års samlade ELLE i pappersåtervinningen, jag trycker in allt jag möjligtvis kan få plats med i garderoben som kallas "walk in" men mer liknar en "väll ut", så dörren är mestadels stängd. jag funderar på om det verkligen är okej att låta våra morgonrockar hänga framme i sovrummet (vad nu min chef skulle ha i sovrummet att göra, men man vet ju för jösse namn inte, så det är bäst att jag torkar av sängramen, fönsterkarmen och byrån som står bakom draperiet och inte ens syns) eller om det ser slarvigt ut. ja, för tänk om min chef skulle fatta att jag brukar glassa runt i morgonrock när jag är ledig! jag gömmer fjärrkontrollen till TV:n, jag våttorkar, jag har ångest över att alla våra fönster är igengrodda av stadens avgaser, av vinter, av lättja. jag har ångest över det mesta och undrar när jag ska sluta bry mig.

det är nog bäst att jag avkalkar kaffebryggaren, omorganiserar skåpen, bäddar rent och alfabetiserar martins 3000 vinylskivor också. man kan ju aldrig veta.

the end of an era

kan inte riktigt fatta att fina, fina panora blivit vräkta.

å ena sidan:
om anders sköter alla kort rätt, så kommer panora att vakna till nytt, friskt liv i en stor och fantastisk lokal på bättre läge, och leva lyckligt i alla sina dar.

å andra sidan:
de fina färgerna, kullerstenarna, galleriet, alla hemlösa föreningar och åh, alla minnen, gör ont i hjärtat.


jag ska bojkotta skånska dagbladet i resten av mitt liv, som sagt upp kontraktet med några av malmös kulturskatter.

om två veckor fyller jag tjugosju jordsnurr (= dygn)

idag ser jag, för första gången, ut att vara över 25, och slapp därmed visa leg på systembolaget (där jag bland annat köpte alkoholfritt mousserande vin, men det är en annan femma).


jag kan verkligen inte bestämma mig för om det är bra (yey!) eller dåligt (nej...).

och jag lovar att jag ska ta god tid på mig när jag lyfter väskan från sätet bredvid

när jag blir en gammal tant, ska även jag lukta så illa att personalen i min bowlinghall kräks lite i munnen när jag kommer i närheten.


fy fasiken vad jag längtar.

hejdå pasta bolognese och vinõ tinto!

vad är det egentligen? är det mars som gör det? helt plötsligt känns det som om alla bloggare tjat-tjat-tjatar om träning hela tiden. vaddå träning?

jag blev matförgiftad i söndags.

jag slipper träna.

solen står som ett rakblad på fasaden

jag vaknar av att en vårvind vänder bladen och jag tror att jag har ont i halsen.

när halsen gör ont så måste man anstränga sig för att känna smakerna rätt. de försöker nämligen lura en.

jag dricker en kaffeslurk. men det smakar konstigt. så jag dricker en till. den smakar precis som vanligt. lurigt.

och osten smakar som att den borde ha legat i ett skafferi för hundra år sedan, fastän den är alldeles ny och fortfarande stor.


jag börjar vänja mig vid solen, och det gör mig orolig i magen. vad ska det bli av oss sen, när den försvinner igen?

we're litter in the breeze

hade  någon slags idé om att jag skulle göra något efter jobbet idag, i solen, alldeles full av energi. men i stället dricker jag gott, rött vin, ser skräp TV med min bakfulla, odrägliga pojk och ägnar mig åt sjung om brev i reklampauserna.


är det ok?


hatar ni mig nu?


ska jag skämmas?





kanske kan jag vara duktig och aktiv efter jobbet i morgon i stället...

jag är möblerbar

åh, tatueringspeppen!

jag har vridit och vänt och putsat och slipat på min tatuering i flera år. jag har googlat och sökt och frågat och undrat och till och med hittat tatuerare (som inte varit intresserade av gråskalor så det har inte blivit av) och till sist hittade vi en studio med fin och lämplig hemsida. och voila! vi travade in för att boka en tid, och det visade sig att min gamle gymnasievän jobbar där, så heja, han får lämna permanenta avtryck på min rygg, och det blir säkert skitbra!

jag ska äntligen få min fondvägg!

 

(fast han ska skissa om och göra rätt och fixa och dona.)

himlen är oskyldigt blå

var dag är som en gyllne skål till bredden fylld med vin, så idag ska jag fika med min gravida lillasyster, gå på en lägenhetsvisning som jag bävar lite inför, ta martin i handen och gå till tatueraren och boka tider, köpa en flaska vin, äta korv på nåt ställe som heter korvhuset (och man hade kunnat tro att det är initiativet är mitt, men det är faktiskt inte det) där man kan välja mellan hundratals olika sorter och smaker, och sedan har jag äntligen chansen att avsluta mitt sjung om brev-pyssel, så hey, det blir en bra dag idag. så drick min vän, drick sol och doft, ty dagen den är din.

en hyllning en torsdag

just nu tycker jag synd om alla som inte bor i malmö.
men alla andra... restaurang möllan. ärligt talat.


att komma dit, få uppriktig service, igenkännande, den fantastiska inlagda gurkan och senapsdressingen, vin och öl för en spottstyver och mysbelysning för en budgetpeng är lika underbart varje gång. och DET SPELAR INGEN ROLL att man måste masa sina trötta ben till bardisken för att beställa. det går bra ändå.  för monsiur gay i baren är så sjukt bra och kvalitetsmedveten och ofjäskig att jag, som servicemänniska, smälter varje gång.

och såhär är det:


varje gång vi går dit, så får jag en tår i ögat, för att maten är så god, så folklig, så smakrik, så generös och så trösterik, likt en moders fylliga barm. så är det. jag vill aldrig gå därifrån.


och det är sant. särskilt det där med tåren i ögat. fråga martin.


punkt. gå dit. nu!

silver lining.

min lillasyster ska gifta sig. 
alla orsaker att köpa en ny klänning är bra.
jag väljer en med prickar, tack.

i en väntan

jag lever i en flyktbubbla. det är hemskt, men jag kan inte sluta.

det enda jag tänker på är vad som händer sen, vad jag vill göra i framtiden, vad som blir roligt efteråt. ingenting är nu. ingenting är här. allting är nästa helg, när det blir vår, påsk, semester, sommar, och allting som finns då och som är så mycket bättre än nu.

jag googlar resor. jag bläddrar i solresors charterkatalog. jag jämför samma hotell på femtioelva siter. jag jämför avstånd, soldagar, matkulturer, parasollantal och nattklubbar. jag finns inte här längre.


och ibland går jag in på saids fotoblogg och tänker att verkligheten hade kunnat vara just nu i stället för sen.

 bild: said karlsson