så länge man inte har en nål i ryggen är livet ändå så jävla bra

om jag visste hur dagen skulle arta sig hade jag varit tusen gånger mer nervös.

efter tio minuter var jag nära att svimma, fick ta paus och bli tvångsmatad saft och geléhallon.

efter en timme bad jag om att få dö, och övervägde att låta tatueringen vara halvklar, så att jag bara kunde dra därifrån.

efter en timme och förtifem minuter sjöng jag med till Knutna Nävar och fnittrade i säkert två sekunder.

efter tre timmar skakade jag så mycket att jag bad om att ta skuggningen nästa gång. om en månad.

två öl senare har jag slutat skaka, men känner mig djupt traumatiserad. det sägs att skuggningen är lätt, går snabbt och inte alls gör så ont som linjerna, och jag hoppas att jag hinner börja tro på dem till nästa gång.



PS: blev inte en rektangel. blev en fet jäkla machotatuering. sån är jag...