den stora rädslan för att någon någon gång ska inse att jag bara är en bluff

min chef har bjudit in sig på kaffe i morgon, här, hemma hos mig. jag känner hur paniken växer. vår mysiga, röriga lägenhet förvandlas framför mina ögon till en äcklig, illaluktande soptipp. min blick vandrar kritiskt från den trasiga hallmattan via askfatet i fönsterkarmen till duschdraperiets flirt med mögel.

jag tänker på helens visdom, drar på mig träningskläder för att lura hela systemet och börjar frenetiskt skura utrymmet mellan toalettstolen och väggen. fan vad pinsamt det hade varit liksom, om min chef ser att det är dammigt där. jag fortsätter med att polera handtagen på köksskåpen. tänk om min chef ser att vi ibland blir kladdiga när vi lagar mat, och lämnar fingeravtryck på skåpen. vad ska hon tro då? jag slänger fyra, fem, sex års samlade ELLE i pappersåtervinningen, jag trycker in allt jag möjligtvis kan få plats med i garderoben som kallas "walk in" men mer liknar en "väll ut", så dörren är mestadels stängd. jag funderar på om det verkligen är okej att låta våra morgonrockar hänga framme i sovrummet (vad nu min chef skulle ha i sovrummet att göra, men man vet ju för jösse namn inte, så det är bäst att jag torkar av sängramen, fönsterkarmen och byrån som står bakom draperiet och inte ens syns) eller om det ser slarvigt ut. ja, för tänk om min chef skulle fatta att jag brukar glassa runt i morgonrock när jag är ledig! jag gömmer fjärrkontrollen till TV:n, jag våttorkar, jag har ångest över att alla våra fönster är igengrodda av stadens avgaser, av vinter, av lättja. jag har ångest över det mesta och undrar när jag ska sluta bry mig.

det är nog bäst att jag avkalkar kaffebryggaren, omorganiserar skåpen, bäddar rent och alfabetiserar martins 3000 vinylskivor också. man kan ju aldrig veta.