fredagspeppen

8.00



11.00



13.00



18.00



21.00

missbrukarbracka

jag använder bloglovin. egentligen är det ett hemskt redskap. ofta nöjer jag mig med att titta på bilden som dyker upp i inläggslistan och genom den dömer jag ut hela inlägget. eller så läser jag caption-texten, eller vad det nu kan kallas, och struntar därefter att gå in i bloggen. en besökare mindre i statistiken. skiter väl jag i. jag prenumererar även på ett trettiotal bloggar som jag inte läser.

idag scrollade jag ner längst med sjuttio olästa inlägg och på inte mindre än två ställen hajade jag till. det var något bekant med bilderna. det visade sig att bloggskriverskorna bar plagg som även jag äger. från HM förmodligen. men det är inte det som är det hemska, för att alla kvinnor i Sverige bär likadana kläder är väl ingen nyhet för någon, utan att jag trots febril hjärnaktivitet omöjligtvis kan lokalisera dessa plagg. förmodligen ligger de i botten av högen som gömmer sig bakom min garderobsdörr. använda en eller två gånger. sedan dess förlorade.


jag känner ofta det där behovet av att köpa nytt (nytt, begagnat, lånat - funkar alltihop), känna mig en smula annorlunda, ikläda mig en fräsch roll. en t-shirt här, en kofta där. jag tänker inte spekulera över hur många plagg i min garderob som har prislappen kvar. sådant som ska skickas tillbaka, eller som väntar på rätt tillfälle, eller som saknar en detalj i outfiten och därför inte fått bli burna, eller som ska användas sen, när solen skiner, när regnet skvalar eller när den östra bilringen krympt. de bara ligger där. skrynkliga, på botten, under allt det där som används, och egentligen vet jag att de finns där.

det dåliga samvetet sparkar mig i magen när jag kommer ihåg att jag glömt.


och nej, jag har fortfarande aldrig något att ha på mig.

fånigt med iFån

jag köpte en ny och ännu mer high tech iPhone på Tradera. fick den äntligen, efter många om och men och posten-problem, och det visade sig att den var Telia-låst. jag mailade säljaren och frågade om detta inte borde ha nämnts i annonsen. han tyckte att det var underförstått då det stod att den var köpt hos Telia. men folk låser ju upp sina mobiler nu för tiden, menade jag.

idag har jag alltså pratat med mobilkunniga människor. det gör mig alltid så full i skratt. de ställer frågor, ungefär som läkare, och jag förstår inte vad de pratar om.


hos Telia:

-Du måste börja med att aktivera den.
-Akti...what?
-Alltså, koppla in den i iTunes och starta upp den.
-Ja, men jag kan inte det.
-Det är lugnt, jag fixar...

(däremot kunde han inte se vart den var köpt och vilken bindningstid den har, trots att han var inne och snokade länge och väl.)

-Den är inte köpt i nån Teliabutik som jag kan hitta i alla fall.
-Drygt!
-Ja. Drygt.


jag mailade Traderasäljaren igen och frågade WTF jag skulle göra, och han tipsade om ett ställe i Malmö som låser upp. stack dit.

-Vad har du för mjukvara?
-Vet inte.
-Ja, men alltså, vilken version?
-Vet inte.
-Får jag kolla?
-Okej.
-Nä, du har den nya. Vi kan kanske låsa upp den i november.
-Drygt.
-Ja. Drygt.



Så nu har jag en iPhone som är trasig och en iPhone som är låst och som jag inte vet bindningstid på eller var den är köpt och kvittot ska jag visst få på posten, och säljarens exemplariska: "Maila om du har frågor, jag kollar mailen ofta!" betyder visst: "Jag kollar mailen en gång om dagen och svarar kanske om jag känner för det." Drygt? Ja.

hall #2

vår lägenhet är stor. den har två korridorer. den ena kallas för första hallen. den andra kallas inte för nåt, men kanske borde vi kalla den för helen maria bäckström. varje gång vi går igenom säger vi: gu så fint det är!





om någon mot förmodan inte fattar grejen, så är bilderna äkta HMB. och enorma. och fantastiska.

bakom körsbärsträdsköksdörren göms vår sopsortering på hyllan Hyllis.

dagens urval i nyhetsflödet

nämen kors i taket. ska det bli OLAGLIGT att ha sex med nån som inte vill?!! då kommer ju vissa aldrig att få ligga. synd om dem.


jag vill ha den nya cykelhjälmen. inte för att jag någonsin använder hjälm, men idén är ju så cool! vem har inte drömt om att ha osynliga grejer?


gryningspyromanen är intagen på förhör. *gäsp*

skillnaden är nog mest en inkomstfråga

pensionärer är lite som överförfriskade vanliga människor. allt tar lite längre tid, allt är lite snurrigare, allt är halvsluddrande insmickrande.

-Åh, du är ju en så fin och bra tös!
-Ja, när de goda egenskaperna delades ut tackade jag ja till alla utom ödmjukhet.

-Det är minsann en smidig gång du har, flicka lilla!
-Tack, jag har behärskat den i 26 år nu.

-Alltså, det är ju synd att man redan är gift!
-Vaddå, hade du varit lyckligare om du var singel i din ålder?




det är synd att jag bara sprider smarta come backs omkring mig på jobbet och aldrig privat. eller bra. det är inte alltid de är särskilt snälla.

repeat

jag är som kent. jag skriver lite förnöjt om samma saker gång på gång utan att skämmas.

måndagsfru

jag tänker ganska ofta att det är skönt att vara en sån där avslappnad tjej, som liksom bara slänger på sig kläder på morgonen, cyklar till jobbet genom ösregn, skiter i att laga mat, struntar i mascara och låtsas vara bekväm med sin vikt. men varför är det då så att jag älskar de där dagarna då jag får tillfälle att leka hemmafru enda ut i fingerspetsarna?


idag gick jag en sväng på stan i kjol. köpte ögonkräm mot rynkor, en mild peeling, en underlagskräm och en kasse mat. hemma var sängarna bäddade, ytorna blänkande rena och det luktade vädrat. svängde ihop en boeuf borgourguignon med smörfrästa champinjoner och potatis- och palsternacksmos. vispade ihop en efterrätt. det är ju bara måndag en dag i veckan.

det bästa med långkok är tiden man får till att dricka ett glas vin, äta några chips och bara lukta på alltihop.

egentligen passar det kanske mig, hemmafrulivet. man får ha full kontroll, ser direkta resultat, får belöna sig själv efter tycke och får lov att smörja in sig i väldoftande krämer och sprayer utan att någon ser. det är DÄRFÖR jag accepterar att jobba helger. måndagarna som följer får mig att bli trettiotalsmild.

konstigt i försköningsprocessen

jag bad martin köpa hårfärg. "den billigaste". han köpte vanlig. jag känner mig bortskämd som en lyxhustru.

när jag färgar håret brukar jag ha på mig shorts. det är hett. känns som sommar.

när jag färgar håret brukar jag tänka, ungefär när jag kommit halvvägs, att det är tur att det inte är hårborttagningskräm utan hårfärg jag använder. eller? är det det?

när jag färgar håret brukar jag tänka, ungefär när jag kommit halvvägs, att det ju var synd att färgen inte räckte längre.

när jag färgar håret brukar jag tänka att det är konstigt att färgen ändrar färg. först är den vit. sen gul. sen blå. sen grå. sen ojämn, eftersom jag suger. tur att inte allt är lika föränderligt.

när jag färgar håret och tittar på baksidans beskrivning, så undrar jag alltid varför man vill färga håret svart om man redan har svart hår. pengar i sjön.

 

ibland har jag internet. oftast inte. jag känner mig som en halv människa.

En shopoholics lycka

Det kanske låter konstigt, men det bästa jag köpt de senaste veckorna (och nu snackar vi högkonsumsion i form utav möbler, kläder, presenter och viner) är en lukta-gott-grej till toaletten. Varje gång jag går in i badrummet blir jag alldeles skrattlycklig. Åh, syntetiska dofter, jag älskar er!

13:- på ica.


Nu ska jag titta på när min kille beställer en flat screen-TV. The smaller the better, säger jag och grusar alla storslagna planer.

badkarsromantik. efter 7 år utan.

i över en timme har jag legat i mitt badkar. kvalitetstid. björnbärsskum, en pysande tablett, gegga i ansiktet (hot masque med avstressande aprikos och mandelolja), hundrafemtio sidor bok och hundrafemtiokronors schampo som avslutning. lakrits, skulle det visst innehålla. nu är jag alldeles mätt och lycklig.


vi har vita duschdraperier runt om. när man drar för dem är man inte längre där.

vem tar hand om mig när jag själv slutat?

jag tänker på det där med hygien.



när jag jobbade på café i sheffield, brukade det komma in en dam som vi kallade för ghost lady. hon hade långt, stripigt hår, kanske grått men kanske bara smutsigt, en röd kappa och naglar som var minst en centimeter långa och alldeles gulbruna. hennes ansikte var vitt och fårat och hon stank. varje gång hon slog sig ner (alltid i bortre vänstra hörnet) flyttade de andra gästerna till bord som låg så långt bort som möjligt. hon var jämt omgiven av detta tomrum. alltid när hon gått städade vi hennes stol och bord med klorin för att försöka göra oss kvitt den efterhängande lukten.


på mitt jobb nu har jag en liknande. när jag började här var han ganska pigg och fräsch för sin ålder. satt med i någon styrelse, hängde med de andra bowlarna och kunde ibland till och med skoja till det med oss i kassan. nu, några år senare, är han ensam. kommer inlufsande ensam, dricker sitt kaffe ensam och säger knappt något till någon. hans glesa hår ligger slickat som en skorpa mot skalpen och kläderna är fläckiga av matrester. ibland somnar han på sin stol. när han kommer fram till bardisken med sin macka och sin kaffekopp koncentrerar jag mig på att hålla andan och vara effektiv. när han fumlar med mynten eller hör fel (han minns inte priset trots att han beställer exakt samma varje dag, sju dagar i veckan) måste jag vända bort huvudet för att dra in lite luft. så fort han betalat smiter jag ut på lagret eller till diskrummet och låtsas pyssla med något viktigt, bara för att slippa stanken.

han kör bil hit och hem. jag tänker ofta att jag är tacksam om jag slipper vara ute på vägarna samtidigt som han.


hur blir det sådär? vad är det som gör att människor plötsligt slutar bry sig? och varför har de inga som säger till? ibland går det flera dagar mellan mina duschar, särskilt på sommarsemestern när man bara plaskar i havet, svettas hela dagarna och slarvar med deo. men aldrig någonsin luktar jag sådär. död och avföring. långsam insomning.

1h20min senare

slaget om husfriden

grannen ovanpå flyttar möbler. borrar med slagborr. hamrar. mördar sin fru (nej, det har jag faktiskt inga belägg för, men han hade kunnat göra det och dränka ljudet i byggoväsendet).

nu ska jag montera IKEA-möbler så högljutt jag bara kan! visa var byrån ska stå.

frock me

jag kan inte hjälpa det. jag går verkligen igång på det här. längtar.

spår efter helgen:

mamman och pappan fick vår säng.



systern fick sova uppblåsbart i det som, helt utan glimt i ögat, kallas för skräprummet.



vi sov i vårt enorma skiv-och-TV-spelsrum. sen orkade vi inte bädda om, så det är möjligt att vi stannar där. på en 120-säng på golvet. känns rebelliskt.



vi var på IKEA. bilen blev full av lådor, så vi fick ta bussen hem. jag pendlar mellan att tycka att det ska bli skitspännande att få nya möbler och att fasa inför monteringen. önskar att man kunde anställa nån. frivilliga? (har även en lägenhet som ska flyttstädas, för den som känner sig sugen.)




men alltså, det var en jättefin helg, trots att fina, soliga lördagen spenderades på IKEA med köttbullsmacka och hysterisk shopping. god mat, alldeles för mycket vin, fantastiskt sällskap och gott fikabröd.

mycket snack och lite skrubbning

jag skriver och tänker oproportionellt mycket på städning. det är missvisande. i själva verket personifierar jag tresekundersregeln, lite skit rensar magen, hellre skit i hörnen än ett rent helvete etc. bara så ni vet.

när jag städar är det på riktigt, men mellan gångerna vadar jag i damm.

inte på jobbet såklart. gud nej. på jobbet är jag hygienfascist och skitdryg.

den hårda kärnan är däremot oföränderlig

igår spacklade jag och slipade som en karlakarl, städade som en 30-talsfru, bröt av nyckeln i cykellåset som en anabolaklant, bölade som ett barn, slet sönder mitt pekfinger som en actionhjälte, bet ihop som en kvinna.






i kväll får vi gäster. jag gick därför upp tjugo över sex. för att hinna fluffa lite extra.

en perfektionists hjärta slår för fort

jag känner mig oerhört stressad inför helgen. det påverkar både hörsel och perception. med tunnelseende irrar jag runt, glömmer bort vad jag skulle, får för mig att oviktiga saker är viktiga, inbillar mig att toan luktar bajs och att vi möblerat fel.

det är konstigt, för egentligen tycker jag bara att det ska bli så himla kul att få hit martins familj. stressen är obefogad. så här är det: jag intalar mig att det är bråttom bråttom att få allting i ordning. i själva verket är de medvetna om att vi just flyttat in och därför inte förväntar sig tip top Elle decor-inredning, vilket borde ta udden av mitt hyper mode. men icke. dessutom känner jag mig själv. hade familjen bestämt sig för att komma hit om ett halvår i stället, så hade jag reagerat likadant då. köpt nya duschdraperier, skurat golvlister, dammat tavelramar och fluffat kuddar som om det inte fanns en morgondag.




duktig flicka-symptomen knäcker mig. var kom de ifrån? jag bjöd aldrig in dem! kan man få en penicillinkur utskriven?




jag har möbler, en del tavlor, sängar (tack igen sandra!) varav en uppblåsbar som ska hämtas idag, gardiner, lampor och ett gott hjärta. jag må ha ett stort hål i betongväggen i hallen, men hey, är det inte sånt svärfäder är bäst på att fixa?

dessutom har jag internet. ibland.

jag blir mosig i magen av människors godhet

igår ringde vi på soffannons på blocket. annonsören visade sig vara vår granne. alltså inte granne som på samma gata, eller granne som på samma gård, utan granne som i den enda som bor på vår trappavsats förutom vi. tror inte att någon varit med om ett smidigare soffköp någonsin.

dessutom bjöd grannen oss på utflyttnings-bartömning. synd att hon ska flytta. det är sådana grannar man vill ha.


jag hade såklart kunnat ta ett foto av soffan, men jag lever i en tekniktillvaro som kan jämföras med vad en daggmask upplever om den i sin jordhåla försöker zappa på en TV som står på översta våningen i Turning Torso. ni får en bild från Bolagret i stället. vår soffa är inte i skinn.




idag ska vi fortsätta fylla vår tillvaro med värdsliga ting. taklampor ska hämtas i gammellägenheten, och fina sandra har lovat mig en bäddmadrass (utbytet mot kanelbullar känns kanske inte helt rättvist, men är hon nöjd är jag nöjd). till helgen kommer min svärfamilj och hälsar på, inklusive hund. alla madrasser äro av godo.




i morse hade jag ännu inte internet. jag är alldeles pirrig av förväntan.

happy wednesday!

i morgon ska vi tydligen få internet. det firas extravagant med en gif-animation som jag snott genom att googleleta. det känns som att leva i framtiden!!!!!!!!

men idag är det 101010, så nu jäklar blir det revansch.

igår sminkade jag mig innan jag gick till jobbet. alla tyckte att jag var fin. känns ju sådär kul.


sen fick jag höra av en gubbe att jag har ett gott hjärta. han måste ha missat sminket.


sen tog jag på mig fina skor med höga klackar och gick på kalas. skorna fick jag ta av mig i hallen.

klockan tio gick jag hem i mina klackar. en a-lagare visslade efter mig. satte på Rosemarys Baby och somnade innan det blev hemskt.

Tvättrum

Jag har tvättid för första gången på tre år. Har varit bortskämd med egen tvättmaskin, egen tid, mittinattentvättar och ett aldrig rensat luddfilter. Vad jag saknat är vagnen och doften av tvättmedel och betong. Spelar ingen roll var man är; tvättstugor luktar likadant. Hemtrevligt.

jag kanske borde börja stjäla saker från dem också. kepsar, suddgummin och läppglans.

vi har problem med snatteri. ovanför bowlinghallen ligger en högstadieskola, och den nya kullen är precis så som jag i mitt fördomsfulla huvud tänker att högstadiekids ska vara. de tuggar tuggummi med öppen mun, himlar med ögonen, snackar slang, har för mycket masrcara (tjejer), har byxorna vid knävecken (killar), lider av kollektiv ADHD och kan inte kontrollera sin röststyrka. och de stjäl.

de kommer ner i flock, myllrar längst med disken, och när en beställer ("öööhhh, ett salt S och en dumlekola, eller nä, jag menar två, eller nä, en...") så åker fingrar och händer fram och plockar, sveper över vårt godisställ som bläckfiskarmar, och jag vet att det händer men jag ser det egentligen inte. inte på riktigt. idag hade jag en mental dragkamp med en kille. hans kompis handlade av mig, långsamt och utstuderat, för det är så min uppmärksamhet avleds. killen står bredvid och hans hand går fram mot ett ställ choklad. han ser att jag ser och handen dras tillbaka. samma sak igen. och igen. och igen. stackaren kommer att ha träningsvärk i morgon. jag vann det slaget men det betyder inte att det är över.



det värsta är ilskan. frustrationen. jag kan inte släppa det. visst, jag snattade också när jag var i den åldern, men jag gjorde det på konsum eller H&M eller nåt annat enormt ställe där jag inte syntes eller märktes och inte rakt framför ögonen på den som jobbade där. jag känner mig kränkt och jag upplever en äcklig förståelse för sådana butiksägare man läst om, som till slut tagit till skjutvapen för att bli kvitt småligister. mördat för priset av en läsk.


så vad ska man göra? porta dem? snacka med rektorn? skjuta dem? hugga av en hand? kom gärna med förslag!

Älskar

Fantastiskt att inte bo på bottenplan. Insynen i grannarnas liv är bättre än TV.

Nytt nytt, allt ska vara nytt!

Jag lagar mat i nya köket för första gången. Älskar doften av rotselleri. Parfymidé? Lyssnar på Belle&Sebastians nya som jag fått av min kille. Tycker inte att den är så trist som recensenterna. Köket är bra också.

Sen vi flyttade har min kille blivit tokig. Han städar intensivt, hela tiden, slänger skräp med en gång, köper presenter och shoppar heminredning. Jag älskar det. Borde flytta oftare.



Att mobilskriva från gammelfån tar ungefär 350 år.

fyraminutersglädjen

lånade med en dongel hem från jobbet. kände mig som världens rikaste. internet, liksom. så himla fint och hjärtkrossande saknat.



sen blev jag stressad och kom inte på vad jag skulle göra.



om man har internet i ett par timmar, men redan har kollat mailen och FB, vad gör man då?

en njutbar process

problemen jag dras med i nya lägenheten är rena rama lyxen. vi funderar över saker som var en specifik hylla ska stå. har ju tretusen ställen att välja mellan. och i vilket skåp ska sängkläderna få sin plats? och mina fina bilder signerade helen. var ska de hänga? alla väggarna är ju enorma, så de kan ju faktiskt få plats var som helst. och vi behöver lampor. lampor är fantastiska. jag går gärna på lampshopping. och vi behöver dubbla duschdraperier, en gigantisk soffa, mattor, fina saker och...ni fattar.

det bästa av allt är att det får lov att ta tid. det är ingen brådska. jag går gärna små promenader genom halvtomma rum, tänder några stearinljus i brist på belysning och slår mig sedan ner i vår lilla soffa som placerats i vardagsrummets mitt. för att vi kan. för att den får plats där.


genom ett fönster håller vi koll på grannarna över gatan. genom ett annat vajar trädtopparna ljudlöst.

don't ask don't tell

"hej, har du nån liten, tom behållare som man kan återförsluta? jag behöver den till knark."

"mmm, funkar det med en liten take away-mugg med lock?"

"ja, borde vara okej. tack."

ibland är det så synd om mig att det nog inte finns nån annan det är lika synd om i hela världen, tänker jag och fnissar mellan snyftningarna

jag började arbetspasset med att skära mig i fingret. blodet pissade och jag blev tvungen att dricka cola. ja, alltså inte för att suget blev mig övermäktigt, utan för att det hade varit pinsamt att tuppa av i min ensamhet. höll fingret högt och tryckte mot och allt sånt där. tänkte på hur jag spelar tuff men egentligen är en mes.

två dränkta pappershanddukar senare satte jag på ett blåplåster utan att se efter hur allvarligt det var. plasthandske på det. tillbaka till skärbrädan. ganska kungligt faktiskt.



nu, fem timmar senare, gör det fortfarande så satans ont att jag tänker att jag kanske får amputera. detta kommer jag att fortsätta tänka till i morgon förmodligen, eftersom jag vägrar befatta mig med trasiga kroppsdelar innan de läkt. jag läste att svordomar lindrar smärta och i mitt huvud låter jag som en sjöman.



om jag inte skriver mer idag är det för att jag dött.

eller för att jag inte har internet.

eller för att jag är en lat jävel.

Soluppgång i nya rum

Jag har ont i alla muskler och blåmärken överallt, men mest saknar jag internet och iFån.

att stödja på sitt sätt

oktober. rosa månaden. vissa skänker pengar eller köper rosa band. andra skaffar ett rosa kreditkort. 10 kr per köp/uttag går till cancerforskningen oktober ut och jag ska spendera med gott samvete. win-win.


årets band av Liselott Watkins. fint, men inte lika fint som 2007.



den riktiga vinnaren är banken, så låt er inte luras av denna oförskräckta marknadsföring.