en perfektionists hjärta slår för fort

jag känner mig oerhört stressad inför helgen. det påverkar både hörsel och perception. med tunnelseende irrar jag runt, glömmer bort vad jag skulle, får för mig att oviktiga saker är viktiga, inbillar mig att toan luktar bajs och att vi möblerat fel.

det är konstigt, för egentligen tycker jag bara att det ska bli så himla kul att få hit martins familj. stressen är obefogad. så här är det: jag intalar mig att det är bråttom bråttom att få allting i ordning. i själva verket är de medvetna om att vi just flyttat in och därför inte förväntar sig tip top Elle decor-inredning, vilket borde ta udden av mitt hyper mode. men icke. dessutom känner jag mig själv. hade familjen bestämt sig för att komma hit om ett halvår i stället, så hade jag reagerat likadant då. köpt nya duschdraperier, skurat golvlister, dammat tavelramar och fluffat kuddar som om det inte fanns en morgondag.




duktig flicka-symptomen knäcker mig. var kom de ifrån? jag bjöd aldrig in dem! kan man få en penicillinkur utskriven?




jag har möbler, en del tavlor, sängar (tack igen sandra!) varav en uppblåsbar som ska hämtas idag, gardiner, lampor och ett gott hjärta. jag må ha ett stort hål i betongväggen i hallen, men hey, är det inte sånt svärfäder är bäst på att fixa?

dessutom har jag internet. ibland.