jag tänker på det där med hygien.
när jag jobbade på café i sheffield, brukade det komma in en dam som vi kallade för ghost lady. hon hade långt, stripigt hår, kanske grått men kanske bara smutsigt, en röd kappa och naglar som var minst en centimeter långa och alldeles gulbruna. hennes ansikte var vitt och fårat och hon stank. varje gång hon slog sig ner (alltid i bortre vänstra hörnet) flyttade de andra gästerna till bord som låg så långt bort som möjligt. hon var jämt omgiven av detta tomrum. alltid när hon gått städade vi hennes stol och bord med klorin för att försöka göra oss kvitt den efterhängande lukten.
på mitt jobb nu har jag en liknande. när jag började här var han ganska pigg och fräsch för sin ålder. satt med i någon styrelse, hängde med de andra bowlarna och kunde ibland till och med skoja till det med oss i kassan. nu, några år senare, är han ensam. kommer inlufsande ensam, dricker sitt kaffe ensam och säger knappt något till någon. hans glesa hår ligger slickat som en skorpa mot skalpen och kläderna är fläckiga av matrester. ibland somnar han på sin stol. när han kommer fram till bardisken med sin macka och sin kaffekopp koncentrerar jag mig på att hålla andan och vara effektiv. när han fumlar med mynten eller hör fel (han minns inte priset trots att han beställer exakt samma varje dag, sju dagar i veckan) måste jag vända bort huvudet för att dra in lite luft. så fort han betalat smiter jag ut på lagret eller till diskrummet och låtsas pyssla med något viktigt, bara för att slippa stanken.
han kör bil hit och hem. jag tänker ofta att jag är tacksam om jag slipper vara ute på vägarna samtidigt som han.
hur blir det sådär? vad är det som gör att människor plötsligt slutar bry sig? och varför har de inga som säger till? ibland går det flera dagar mellan mina duschar, särskilt på sommarsemestern när man bara plaskar i havet, svettas hela dagarna och slarvar med deo. men aldrig någonsin luktar jag sådär. död och avföring. långsam insomning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar