who by fire, who by water

jag känner att jag berörde branden lite vårdslöst i torsdags. det är ju inte de få timmar som jag lagt ner på bowlinghallen som spelar någon roll, utan hur någon, medvetet, raserar allt som somliga kämpat för att bygga upp.

jag ska villigt erkänna att min värld är ganska snäv. det tar lite tid för information att sjunka in. min egocentriska magkänsla har de senaste dagarna försökt få mig att inse att jag eventuellt måste fixa ett nytt jobb. men hey, tänker jag, det löser sig ju. för om jag blir uppsagd så har jag gott om tid på mig, och jag har bra referenser och solen skiner och fåglarna kvittrar. men såklart så ska medmänskligheten, den illvilliga jäkeln, tränga sig på. och plötsligt så fattar jag inte hur man ska hantera alltihop.

jag pratade med min chef idag. hon vet inte vad hon ska göra. hon vet inte vad som kommer att hända. hon vet inte om hon över huvud taget kommer att kunna jobba till hösten, eller vad hon ska göra med sina anställda. det finns tusen småsaker som måste fixas, och var ska man börja?


det är så lätt att tänka att försäkringsbolaget täcker, att kommunen ställer upp och att allting ordnar sig. men vad ska man göra tills dess? det rör sig förmodligen om flera månader av förhandlingar och utvärderingar tills något överhuvud taget kan spikas, och de månatliga intäkterna är utspolade i Eslövs avloppssystem tillsammans med släckningsvattnet.



vi pratade om bränderna i tisdags. vi skämtade om pyromanungarna som härjar. vi gick genom byn, och hon pekade på hus efter hus som brunnit ner till grunden och behövts byggas upp på nytt. är det ironiskt eller bara ganska hemskt?