gott slut

lataste sportfånarna någonsin

skulle åka skridskor. letade fram rätt storlekar, byltade på oss från topp till tå och pulsade bort till rinken. där var det en massa barn, och eftersom vi inte kan åka vågade vi inte trängas med dem. rökte en cigg och gick hem igen.

ska försöka igen senare, i skydd av mörkret.

julen. det är gnistrande vitt och vi äter tills vi mår illa.

aborterade upplägg

ibland tänker jag att jag inte har något att säga, men det är aldrig sant. jag hade kunnat skriva oavbrutet, dag ut och dag in. men det vill jag inte, för då hade jag reducerat mig själv till en sådan där liten och snål människa som jag öppet föraktar.

allt sådant som jag tänker, men aldrig skriver, är småsint och elakt.

jag hatar människor som är så.




jag hade kunnat citera skitdåliga låttexter och förklara att jag själv skrev bättre än så när jag gick i lågstadiet. jag hade kunnat berätta om tjejen jag såg igår som hade apfula kläder på sig och var kobent. jag hade kunnat diskutera kändisars A- B- eller C-status. jag hade kunnat fördöma SJ, Skånetrafiken, snön, saltet, kylan och vinden. jag hade kunnat snyta fram hundra liter missnöje om dagen, men jag vill inte. för det är taskigt, tråkigt och onödigt.


i natt drömde jag att jag tröttnade, ställde mig upp och skrek: "NU FÅR DET FÖR FAN VARA NOG! JAG PALLAR INTE GÅ RUNT OCH VARA DEN ENDA SOM ÄR SÅ JÄVLA POSITIV HELA TIDEN!" och så började jag gråta.

tisdag: två tankar

1. korkade människor är sällan ödmjuka. det är synd.


2. jag har åkt buss i några dagar, men idag bestämde jag mig för att gå. att promenera i en halvmeter snö är nog den bästa ljusterapin jag testat.

det kallas perspektiv på tillvaron

efter hårfärgningen upptäcker jag att jag även råkat färga halva högra kinden. det ser ut som ett enormt, blått födelsemärke och jag skrubbar frenetiskt med omväxlande aceton, schampo och cold cream utan större resultat. "hur fan ska jag kunna gå ut såhär?" säger jag ilsket till mig själv.


sedan kommer jag på att det hade kunnat vara så att jag faktiskt haft ett enormt födelsemärke över halva kinden, eller nån brännskada eller ärr som var lika iögonfallande. det hade varit värre.

och så går jag.

duktiga flickor ägnar sig inte åt sig själva

kom på mig själv med att ha en växande, nervös klump i magen för att jag spenderat en timme med att försöka lösa diverse iPhone-problem framför datorn i stället för att städa, duscha, gå till mataffären, fixa julklappar etc. men så kom jag på att det ju är sånt normala människor gör när de är lediga. inte konstigt att jag blir småhysterisk, när jag jämt skjuter upp alla problem till förmån för "praktiska saker" som dammfrihet och vikt tvätt.


jag känner mig rebellisk. ska nog läsa lite bloggar när jag ändå är vid datorn. splash out.

lördagsmys?

kanske det mest oromantiska jag har gjort i vårt förhållande: i natt sov jag i gästsängen, för att jag inte skulle råka bli väckt när martin kom hem efter utekvällen.



jag är så fruktansvärt utvilad. och ensam.

tack jamie

min kille jobbar som brevbärare trots snöstorm. visst förtjänar han en Jamie oliver-paj med ett deformerat hjärta på?




jag har druckit glögg. can't help myself.

önskelista: förståelse

jag fattar inte varför människor som ringer fel envisas med att de slagit rätt nummer. deras avsikt var ju att nå någon annan, således måste någon felslagning skett. jag tycker dessutom att det känns respektlöst att förvänta sig att den man ringer till har tid att gå igenom telefonnumret tjugofem gånger och dessutom hjälpa till att förstå vilken siffra som blev fel. snälle gode tomtefar, låt mig förstå varför människor beter sig såhär.

en gång hade jag en alkis som ringde från Finland. han vägrade acceptera att han slagit fel (i detta fall missat landskoden) och fortsatte ringa, stupfull och stup i kvarten en hel kväll. det var en helkväll.

fordonsproblematik

det är nåt visst med vissa dagar. huvudvärk, nåt fel på iPhonen, dragkedjan i vinterjackan går sönder och cykeln går inte att trampa på. innan gick det inte att bromsa, men det struntade jag i så länge jag tog mig från a till b, men att röra sig framåt är liksom en förutsättning för ändamålet. lämnade cykelskrället till en av bowlingmaskinisterna, som stolt gav tillbaka den vid kvällens slut med ett grymtande om att jag måste rengöra den ("rengöra? en cykel?" tänkte jag), och så sa han att den funkade perfekt.


och det gjorde den också på hemvägen. bitvis. ibland kan man trampa flera varv utan att det händer nåt, och vid varannan inbromsning blir det hysterisk baklängespedalning.


när vinden viner, jackan inte går att stänga, tiden aldrig räcker till och det mesta känns ganska åt helvete, ska man cykla på en dödsfälla eller åka buss?

musikhjälpen 2010

jag är redan djupt tacksam över nours medverkan i musikhjälpen. när hon pratar är det så genomtänkt och välformulerat att det låter som om hon har manus. respect!

present

jag fick en bok av min kille, bara för att det är lördag.

lättroad

strömavbrott i hela kvarteret. ibland är det de små sakerna som piggar upp.


-

veckoslut

jag är utmattad. de senaste veckorna på jobbet har varit hysteriska (ni vet hur det är, man jobbar så hårt man kan, känner att man inte orkar mer och pressar sig själv lite, lite till och kommer hem med andan i halsen, tårar i magen och ett ok över axlarna) och varje morgon har jag vaknat med huvudvärk. slutkördheten. men vet ni, när jag slutar i kväll ska jag vara ledig i TVÅ DAGAR I STRÄCK!

fy fan vad livet leker.


då ska jag passa på, som det heter, att göra allt sånt som man inte orkar eller hinner när man jobbar i hundraåttio km/h. som att gå på middagsbjudning, köpa julklappar, städa, träffa alla jag känner, gå på klubb och någonstans mitt i alltihop vila i en sekund eller två. yesbox. nästan som semester.

att uppskatta det lilla, som till exempel ett liv.

jag höll på att bli överkörd. bilen sladdade ut från en parkering, pruttade misstänksamt och körde över centrifugen, rakt mot mig på den fyrfilade vägen. min cykel (som var alldeles överlastad efter ett besök på bolaget - vet ni att det finns ett vin, som när man skrapar på etiketten utsöndrar doften av jorden där druvorna växt?) har kassa bromsar, så jag slängde mig åt sidan i panik och gick nästan på toaletten. den röda bilen passerade en decimeter ifrån styret, fick andra trafikanter att chockade stå på bromsen, och kraschade slutligen in över trottoar, cykelbana och in i ett träd. hoppas han bröt nåt.





jag darrade som ett asplöv hela vägen hem, fick kramp i magen och cyklade pensionärs-stylee, så att alla andra fick köra om. men jag kom hem. svepte två glas vin. det är inte det att jag är en mes, men MY GOD vad jag uppskattar att leva just nu. har ingen aning om vad min försäkring täcker.

fibrer hör sommaren till. det här är mer som julskum.

jag har beställt ett gäng härliga, lättsmälta pocketdeckare. tre till fem arbetsdagar. det är som att vänta på att ens kille ska komma hem med vad vi kallar "bulimipåsen" (full av godis, chips, saft, dippa, läsk, you name it, som får ICA-kassören att titta konstigt på honom i kassan). jag har ett hungrigt äckelsug i magen.

gläns över sjö och strand blablabla

igår firade vi första och andra advent. effektivt och samkört. lussekatter bakades, glögg kokades, nejlikor pregades in i de stackars apelsinerna och sällskapsspel spelades. blir det mer juligt än såhär, tänkte vi? förmodligen inte.

jag är sann presentfantast: utsidan är viktigast.

det är mycket möjligt att jag uppskattar att slå in saker mer än att ge bort dem. december. jag är i mitt esse.

det grönare gräset

jag fick mina spanx, och givetvis har hela mitt liv förändrats radikalt.


före spanx:





med spanx:

smörj er med din krämen.

jag gick in på vichys hemsida, för att få hjälp med mitt supertorra vinteransikte.
inte för att bli mailtrackasserad.

vinnaren i kategorin: värsta jobbet

Istappsknackare.

önskelista: samma dygnsrytm

fredag kväll.


komma hem från jobbet. hatar uttrycket "uppe vi varv", men jo, just så. läsa bok. gå upp. lägga sig. läsa bok. somna.


vakna en timme senare av att ytterdörren brakar upp. dunsar. svårt att få av sig skorna visst. klampande som av tusen elefanter, fram och tillbaka genom lägenheten. jag blundar. klockan 02.07. tänka att det är jävligt lyhört. måste, måste, måste somna om. tramp, tramp. dörren till sovrummet flyger upp och han far in och ut, hämtar nåt. gå upp, blinka mot kökslampan, säga "kan du försöka att inte gå så himla mycket?" tillbaka till sängen, blunda.


en halvtimme går. tramp, tramp. dunsar, skåpsluckor, köksfläkt. han hämtar laddaren i sovrummet. dörren far igen. blunda, bita ihop alla tänder hårt. höra telefonrösten från köket, tassa dit. han säger "nä, men lisa sover typ..." jag skriker "nä, det gör hon inte och nu får du antingen gå eller lägga dig!" han säger (i telefonen): "nä, jag ska visst ut nu." smälla igen sovrumsdörren, stirra på väckarklockan. måste sova. blunda.


tramp, tramp. dunsar. svårt med skorna visst. dörr öppnas, stängs, fotsteg i trappan, högt som om det vore i lägenheten. gå upp, kolla så att dörren är låst. sängen, blunda.


steg i trappan, dörren öppnas. stängs. smygande steg. tystnad. blunda, kämpa. alla ljud, oavsett styrka, går rakt in, längst in i hjärnan och får den att tänka på allt utom sömn. duns, duns. va fan GÖR han? smygande steg. dörren öppnas. stängs. steg i trappan. blunda.


somnar nästan. dörren öppnas. duns, skor, steg, tramp. prassel, toaljud och till sist, två timmar senare, dimper han ner bredvid, snarkar en gång, somnar.

då kan jag somna med.







lördag morgon. jobb.

suck it up och bygg en snölykta.

okej. jag vet. det är snö. men börjar det inte kännas som om folk överdriver? från morgon till kväll är det ett ständigt gnällande (hjälper inte), huttrande (klä på er) och svinande (torka av skorna för tusan, och ge fan i att köra i 50 på blanka sommardäck på en 40-väg). det kommer som en överraskning för alla, varje år, men ja, jo, det blev visst vinter. det är väl bara att bita ihop?

igår stängdes vissa av malmös skolor tidigt. de gillade inte att det snöade.

klenisar!







behöver jag berätta att jag fortfarande cyklar och att det går hur bra som helst?

hade gått bättre om inte idioter envisades med att promenera på cykelbanorna.

min iPhone vet inte riktigt vad den vill

101201

baby, I was afraid before

på begravningen spelades belinda carlisle - heaven is a place on earth och the knife - pass this on.



jag klär i begravningar. som en svart sex and the city-charlotte, med lagom frasig kjol, pärlörhängen och sober flätfrisyr (låt oss för ett ögonblick bortse från rödmosigheten). det grämde mig att näsdukspaketet från willys inte matchade min outfit.

vinter

tillvaron består av tre möjliga outfits. det är fan inte konstigt att man deppar ihop.


1. INOMHUS



2. UTOMHUS



3. JOBB

palmer och solstolar bortbytes mot en makeup artist och färdiga repliker

i TV-serier så arbetar ingen. om de någon gång gör det, så är det för att ha någonstans att smyghångla med en kollega, eller för att uppvisa ett nytt karaktärsdrag. i TV-serier träffar man alla sina vänner redan på morgonen, dricker vin och kör därefter bil, för de blir aldrig fulla trots halsandet av alkohol och har aldrig ont om pengar (trots minimal arbetsinsats). i TV-serier är alla avslappnat snygga, har mascara, BH och läppstift i sängen och äter typ aldrig.



när alla andra drömmer om att få åka till Teneriffa för att fly undan denna fruktansvärda vinter, så drömmer jag om att få leva en TV-serietillvaro. jag kan inte tänka mig något mer avslappnande än ett liv utan jobb, bakfyllor, fuldagar och ekonomisammanbrott. ett par veckor med trevligt umgänge, roliga (men ändå ack, så allvarliga) samtal och designerplagg är ju bättre än vilken semester som helst.



tystnad. tagning.

tips från coachen

angående dunjackor av canada goose-karaktär:

snön är här och medan sverige vilar under sitt vita täcke förvandlas hon även till en dödsfälla. ska du bege dig ut på vägarna på tvåhjuling rekommenderas hjälm, handskar, skor med låg eller ingen klack, och hemskt gärna jacka fylld av dun. denna typ av överkroppsplagg må vara framtaget för att skydda mot kyla, men är det värme man vill ha kan man faktiskt välja andra alternativ. vid iscykling däremot, är denna fluffiga buffert mellan kroppen och underlaget exemplarisk!






ännu en klar fördel med att ikläda sig denna skyddande utstyrsel är att man gärna misstas för antingen nordpolsforskare eller förståndshandikappad. inte så dumt något av det, om jag får säga det själv.

enjoy!

lisa vs. livet 1-0

kom precis hem från jobbet. just när jag skulle rota fram nycklarna till min port kom en granne och låste upp för mig. tack tack, sa jag och gick in och parkerade cykeln på gården. när jag kom tillbaka stod snubben kvar, och det visade sig att hans nyckel frusit fast i låset.


jag lånade ut en tändare och hjälpte honom att fixa och trixa en stund, men ingenting hjälpte. övergav honom med ett lycka till.




fy fan vad glad jag är att han hann fram till dörren innan jag.

att jobba med service:

Avsaknad av moral

Snön kom igår och när jag cyklar är jag argare än någonsin. Lusten att köra rakt in i fotgängare som bestämt sig för att cykelbanan är lättare att gå på i stilettklackar är svår att ignorera.

Var på robotvernissage och käkade pasta på vespa efteråt. Fick 280 kr för mycket tillbaka när jag betalade. Det snöar fortfarande.

inte så snäll som jag ser ut

jag odlar hår. har nog aldrig haft så långt hår innan. håret gör mig söt och mer approachable. luggen är lång som en gardin, och det är en jäkla tur det, för när jag fäster upp den med en klämma (på jobbet, för att slippa hår i ögonen och för att få den chica treåringslooken) avslöjas vad som grott därunder. TRE SPLITTERNYA RYNKOR! och det är inte vilka rynkor som helst, utan de avslöjar den hemska sanningen om mig.


långt hår: jag är vänligheten själv.



uppfäst lugg: jag är en sådan som höjer illvilligt på ena ögonbrynet!



denna hemska egenskap har varit väl dold under ett hårsjok under hela mitt liv, och hade det inte varit för dessa tre rynkors placering över mitt högra bryn hade den aldrig uppdagats. så är det.

ville ändå inte.

nej jag ska inte handla nåt i lanvin-kollektionen och även om jag hade tänkt göra det kommer man inte in på siten. att köa till internet? det nya svarta.

intressen.

jag är ledig idag. drack mitt kaffe. satt i soffan, åt toast med marmite, och tänkte att jag borde göra något riktigt kul och stimulerande. något som känns bra i själen.


bestämde mig för att jag ska cykla till willys och handla.

det där med avmagring var nog en överdrift.

jag har beställt spanx. känner mig som tyra banks.

onyttigheter, avmagring och mättade fetter

jag har blivit ätstörd. är inte sugen på nåt. äter inget vettigt.



men om någon ställer en skål chips framför mig så pendlar handen per automatik mellan den och munnen, robotlikt, tills den är tom.





min döde vän hade varit stolt över mig.

arbetskläder och tvångströja är lite samma sak om man tänker efter

det är ett innerligt tjatande, men november har knäckt mig. mitt tålamod sjönk med temperaturen, och när gubben grabbar tag i mig för andra gången under loppet av en timme, och reciterar "tänk att få dansa en tango med den man har kär", så skriker jag "HÅLL KÄFTEN, SENILA GUBBJÄVEL" och knäar honom i skrevet.

fast det gör jag inte. jag ler sammanbitet, bänder loss hans torra pensionärsfingrar och försöker att inte tänka på att han gör likadant varje gång han kommer på besök.



det är inte det att jag vill mörda honom. inte egentligen.

valfri svordom

det är höst. november. vilken jävla skitmånad.

får mig att vilja se beck-filmer, lyssna på lasse winnerbäck, dricka te och skriva klyscha i pannan.

får mig att vilja ignorera julen.




idag kom glasmästaren och fixade rutan.
jag har ont i halsen och eventuellt feber.
lisa vs livet 1-1.

som om ingenting hänt här

vaknade av ett dånande oväsen. rör mot rör. rör mot asfalt.

fasaden är täckt av en byggställning på grund av takreparationer, och jag hörde rop där uppe ifrån. såg genom gardinerna hur lampor tändes mitt emot, hur grannar hängde ut genom sina fönster, kedjereaktionen av ljud som inte är sopbil, buss eller barn. låg kvar i sängen och väntade på att få höra sirenerna.

när det inte verkade som att någon var död eller allvarligt skadad vågade jag se efter, och av alla jävla rutor var det en av våra som slagits sönder av det nedfallande stålröret.






allt jag bett om var ju att världen skulle vara lite snällare mot oss ett tag.

this means war.

en klump i magen

min kompis är död. jag fick reda på det på Facebook. jag fick reda på det på Facebook och var tvungen att kontrollera en följesedel, plocka disk från borden och förbereda inför morgondagen. min kompis dog och jag plockar fram bullar ur fysen. han är död och jag fick veta det på Facebook.

jag vet inte vad som är sjukast.

service minded

den stinkande gubben räknar sina pengar och en lång dregelsträng lämnar underläppen och landar bland mynten. jag tar emot betalningen med ett leende och kräks lite i munnen.

hur många skrubbningar krävs det inte för att bli kvitt känslan av obehag.

ofrivillig humor är bästa sorten

jag är alldeles för snabb när jag surfar, och flikarna smälls igen likt kakburkar framför fingertopparna, så jag kan tyvärr inte berätta var jag hittade den här länken, men strunt samma, det här är skitkul:

awkward family photos.com



och nej, jag skrattar inte åt dem, utan...med?

att läsa är tyvärr uteslutet

jag pratar gärna om cykelns fördelar i jämförelse med kollektivtrafiken. jag cyklar i regn och snö (när det har fallit ett par decimeter och de inte plogat cykelbanan släpar jag cykelskrället efter mig) och är en riktigt positiv cyklist. förutom just när jag sitter i sadeln. att cykla från A till B är tradigt.

jag försöker ta lite olika vägar mellan hemmet och jobbet, eftersom jag inbillar mig att omväxling förnöjer, men i själva verket gör det mig nervös. jag gillar att kunna alla sprickor i asfalten, små genvägar och farliga korsningar. jag gillar att kunna cykla i sömnen. men vad kan man då göra för att utnyttja all denna sömncyklartid till fullo? det handlar ju trots allt om 70 minuter i veckan.

jag har sett människor cykla och dricka. ser ganska sportigt ut, om det inte är en kaffe latte. då ser det fånigt ut i stället. jag har sett somliga cykla och äta. ganska grisigt faktiskt. en snubbe jag brukade möta i somras, borstade tänderna samtidigt som han trotsade trafiken i korsningen Carl Gustafs väg/Pildammsvägen. sjukt imponerande, men jag hade förmodligen slagit ut varenda tand ur käften.

so tell me! hur fördriver man tiden? vad gör ni när ni transporterar er? jag har ungefär 60 timmar på ett år att slå ihjäl.

idag är ingen vanlig dag, för det är min chefs födelsedag. det firas med spännande paket och superkladdig hjärtformad chokladkaka med nötter, kaffe och vit choklad.








kom ihåg det i juni när jag behöver jobb. en rarare anställd får man leta efter.

jag bara undrar

somliga av våra kunder är fruktansvärt irriterade över att vi inte har påtår på kaffet, och jag undrar:

när är det egentligen som trenden blir norm? när blir tillbehöret obligatoriskt? är det efter tusende gången? eller miljonte? när är det okej att ta för givet att saker ska vara på ett visst sätt?


får man lov att be om en citronskiva till sitt te i sverige? eller marshmallows till sin varma choklad, nu när vispgrädde blivit en självklarhet? måste det finnas honung där det serveras te(flåt marrtin, ja menar håning) och kan man ta för givet att det ska finnas örtte? och hur är det med råsocker? är det en självklarhet nu för tiden? får man lov att be om varm mjölk till bryggkaffet? is till sitt vatten? läskeblask i light-utförande?

när vet man egentligen vad som är standard?


att få salt och peppar till maten, i små gräsliga kar, är väl snarast en rättighet, trots att jag som kund ser det som en förolämpning att själv tvingas krydda maten jag serveras.



somliga av våra kunder blir fly förbannade om någonting i sortimentet förändras, om något är slut eller utbytt.




jag gillar förändring och jag älskar de där ställena där man kan få exakt allt som man vill ha, från färskpressad superexotisk juice till te som är sprängfyllt med antioxidanter, alla tillbehör i världen, hundratals kaffebönsblandningar och kakor med italienska namn, men även bryggkaffe och kanelbulle. jag gillar när man vet vad man får men samtidigt kan överraskas. jag gillar lyxen lika mycket som jag hatar när människor tar för givet att alla kan erbjuda den.



ni får gärna komma och fika hos mig. jag säljer kaffe från pulver som är ganska vidrigt, men billigt, och delicatokakor som smakar som delicatokakor (alla smakar ungefär likadant, fattar inte hur de lyckas med det). jag har även bake off-kakor som är mer eller mindre ljuvliga, och tina och servera-munkar med äppelfyllning. till kalaset kan man få mjölk och danskt snabbitsocker.

hur vet jag när jag måste ändra på detta vinnande koncept? är det när den tionde kunden på ett år frågar efter något? eller den sjuttionde?

iakttagelse

en pappa pratar med sin treårige son, och jag hör att han inte har nån aning om vad han sysslar med. orden styltas fram, fruktansvärt obekvämt. som om de aldrig träffats tidigare.

finns det något i hela världen som är sorgligare?

så kan det gå.

jag går runt i lägenheten som är mitt hem. jag öppnar skåp och vet att precis det jag förväntar mig ska finnas bakom dörrarna också finns där, på rätt ställen, i snygga rader. i lådorna ligger var sak på sin plats, även om vi kanske ibland diskuterar om vad som är rätt håll på mosstöten eller pastasleven. i badrumsskåpet står ett tiotal dyra flaskor och tuber som jag vet doftar ljuvligt och som lindar in mitt medvetande i vetskapen om att jag åtminstone anstränger mig. i sovrummets byrålådor ligger förvisso underkläderna huller om buller, men de strumpor jag lyckats para ihop ligger också så, med skaften som hårda, svarta bollar. i vardagsrummet finns inga drivor av söndertummade gamla veckotidningar, och den rosa liljan i fönstret har blommat likt en porslinsväxt i fyra veckor nu.

det är fredageftermiddag. jag halvligger på soffan, dricker ett glas vin och läser en bok i väntan på att gå ut och äta lite senare. boken har min chef lånat ut till mig. hon brukar göra det. lämna en pocketbok lutad mot väggen på kontoret. kanske en lapp: läs den, den är bra! och så gör jag det. jag brukar säga att vi har en bokklubb, fast vi pratar aldrig om böckerna efteråt. jag viker aldrig hundöron i chefens böcker.

jag röker en cigarett under köksfläkten. dricker ett glas vatten stående vid vasken. konstaterar att diskmaskinen snart är klar med sitt dagsverke.

jag går runt i allt det här som är hemma, och väntar på att ångesten ska slå mig som ett knytnävsslag i magen.

men den kommer inte.

det är bra nu.

lisa bakar

ja. men då är vi överens om att de är bra att ha inomhus i alla fall? okej?












det här är förklädet jag önskar mig i julklapp. jag har velat ha det i flera år nu. det är nåt fel på mig.

femhundra spänn, nyttadesign.nu.

skillnaden mellan vanlig och ekologisk:

den vanliga har skruvkork.

jag hatar även människor som säger sig hata saker, eftersom jag anser det vara trångsynt och borgerligt

om det finns en sak jag hatar över allt annat så är det när tjejer som heter Amanda kallar sig för Manda.

Mandy är OK. men alla som kallar sig Manda kan dra åt helvete på sina framtida semestrar.






finns det verkligen inget annat sätt ni kan fördumma er själva på?

efter några avsnitt har det skapats en särskild plats i hjärtat för Kenny Powers

vi sträckser eastbound and down. älskar när man får lov att heja på the bad guy, vara politiskt inkorrekt, skämmas lite och skratta åt kukhumor.

ska vi verkligen lajka det här?

nej. jag kommer inte att lyckas som modebloggare.

bläddrade igenom Lanvins kollektion för HM. gäspade lite blasé. känner att blaffiga halsband, överdrivna volanger och bar axel känns jävligt våren 2010.


det enda jag kan framkalla lite entusiasm för är reklamfilmen som de urtrista kläderna till trots är underhållande på det där glättiga och fördummande sättet.

könsfördelning

det handlar om ett sovrum. en byrå med fyra lådor och en tredörrsgarderob.

av dessa har jag tre lådor och två dörrar bakom vilka jag gömmer bördan av ett utseendefixerat samhälle. skäms jag? nej. lider jag? ja.

hade jag inte haft en garderob till i ett annat rum hade jag säkerligen avlidit.

hej himmel hej mark

när jag cyklar brukar jag tänka på hur det skulle vara att ramla och slå ut alla tänderna. eller att bli påkörd av en bil, fastna med kappan och dras in under och släpas med.

det är bra. håller mig alert.

det är här vi bor nu

köket är knasigt och består av två vrår. martins skivspelare har fått ett eget rum med utsikt över alkistorget. vardagsrummet funkar även som dansgolv. godiset är inte permanent.