så kan det gå.

jag går runt i lägenheten som är mitt hem. jag öppnar skåp och vet att precis det jag förväntar mig ska finnas bakom dörrarna också finns där, på rätt ställen, i snygga rader. i lådorna ligger var sak på sin plats, även om vi kanske ibland diskuterar om vad som är rätt håll på mosstöten eller pastasleven. i badrumsskåpet står ett tiotal dyra flaskor och tuber som jag vet doftar ljuvligt och som lindar in mitt medvetande i vetskapen om att jag åtminstone anstränger mig. i sovrummets byrålådor ligger förvisso underkläderna huller om buller, men de strumpor jag lyckats para ihop ligger också så, med skaften som hårda, svarta bollar. i vardagsrummet finns inga drivor av söndertummade gamla veckotidningar, och den rosa liljan i fönstret har blommat likt en porslinsväxt i fyra veckor nu.

det är fredageftermiddag. jag halvligger på soffan, dricker ett glas vin och läser en bok i väntan på att gå ut och äta lite senare. boken har min chef lånat ut till mig. hon brukar göra det. lämna en pocketbok lutad mot väggen på kontoret. kanske en lapp: läs den, den är bra! och så gör jag det. jag brukar säga att vi har en bokklubb, fast vi pratar aldrig om böckerna efteråt. jag viker aldrig hundöron i chefens böcker.

jag röker en cigarett under köksfläkten. dricker ett glas vatten stående vid vasken. konstaterar att diskmaskinen snart är klar med sitt dagsverke.

jag går runt i allt det här som är hemma, och väntar på att ångesten ska slå mig som ett knytnävsslag i magen.

men den kommer inte.

det är bra nu.