det finns en endaste sak som jag saknar från tiden som student, och det är att skriva uppsats. inte för att själva faktasökningen eller ämnena var särskilt upplyftande, utan för att man fick lov att formulera sig som om det man skrev var sant. det spelade ingen roll om det man lade fram var en teori eller någon annans åsikt; så länge men skrev ner det i ett de facto-tonfall så gick det hem. alltid.
jag älskade att låtsas att jag visste saker. att kräka ur sig tio sidor om någon författares liv och stilistik som om man varit med och utformat det själv. det fanns ingen feghet i språket. allt som skrevs ner var på riktigt, och det blev som ett rollspel att ställa sig bakom och försvara orden under uppsatsoppositionerna. jag älskade att få beröm för all bull shit.
och i efterhand tänker jag att det är så män lever varje dag. uttrycker sig som om det de säger är sanningar. rabblar faktan för att bli betrodda. står med rak rygg och bekänner en färg som inte finns, men som vi ändå tror oss se eftersom den är inlindad i en as a matter of fact-röst.
frågar man en popsnubbe vad han lyssnar på för musik, så kan man vara ganska säker på att få en lista med genrer och band, årtal och låtar, medlemmar och dödsfall.
frågar man mig är svaret ganska vagt. lite blandat, sådär. gillar liksom musik, olika sorter. min pappa spelar jazz. min kille spelar techno. jag har ju en del belle & sebastian-skivor...
10 kommentarer:
WORD!
YEAH!
vilket satans bra inlägg, du är LÄNKAD!
"och i efterhand tänker jag att det är så män lever varje dag." oh ja, helt rätt. värsta är när man slänger ut en tanke eller teori och får en föreläsning tillbaka.
ja, maggie, och sen har vi de "snälla killarna" som förväntar sig en föreläsning tillbaka, och så står man där och velar, vinglar på orden, tvekar och kommer ingenstans. självständigt självförtryck.
Jävla män! Jag bookmarkar dig på en gång.
alltså, dagens sanning.
jag har tänkt så himla mycket på det där med killar och deras eviga djävla behov av att visa sig smarta/kunniga/whatever, och i motsats: tjejers eviga djävla mjäkighet.
häromdagen fick jag en pik av en tjej i min klass om att jag säger "jo, så här ÄR det. jag vet det." och pekar med hela handen. men jag tänker inte sluta med det. fan heller.
heja dig lisa! jag hoppas att du också pekar med hela handen även utanför bloggen.
sara, jag kan vara vansinnigt bestämd, men ofta vid fel tillfällen. ibland har jag även fel. det är knäckande och gör mig ödmjuk (i fem minuter).
jag kan också vara väldigt förtegen med vad jag tycker. precis som de flesta andra.
Jag är man och avskyr det där beteendet också. Spelar ingen roll om det är hos en man eller kvinna, det är lika avskyvärt hos båda. Vad är det för fel på ödmjukhet?
Det otroligt tröttsamma är ju också att människor som VET inte påverkas av att bli överbevisade, då rinner det liksom bara av dom och nästa gång VET dom lika förbannat!
Jag brukar trösta mig med att de har ett behov av att hävda sig. Jag har inte det behovet och jag tror att jag i längden måt bättre än vad dom gör.
otto: ja, men precis. det handlar såklart säkert om att hävda sig. och egentligen önskar jag kanske att jag själv gjorde det oftare. tog plats och pratade med STORA BOKSTÄVER. men det gör jag inte så ofta. åh, denna ödmjukhet är en tung last att bära!
Skicka en kommentar