i stället för att tänka på Håkan Juholt tänker jag på det här:

jag säger inte att vi laddar hem film. jag säger bara att jag oftast överlåter filmackvisitionen åt min karlakarl som sedan säger: ska vi se denna eller denna *markerar i menyn* och så väljer jag helt utan att känna till bakgrund, recensioner eller skådespelarinsatser.

därför blir jag alltid så förvånad när filmer jag sett diskuteras i morgonsoffan och i dagspressen ett par månader senare. och så känner jag mig viktig och före i världen.


oftast är jag ju efter.


men det behöver vi inte låtsas om.




men visst är det ett märkligt fenomen? vi sitter i våra soffor, framför våra flat screens, och tar del av framtiden utan att ens veta om det. och ofta är den inte så himla bra.