åh, flykt!

trots ivrigt påhejande från man och Burgschki, så vaknade jag med ångest utan motsvarighet. jag hade under natten bearbetat större och mindre idéer och frågor angående nya restaurangen, men morgonen erbjöd dessvärre bara upprorsmage, muskler i spänningskramp och illamående deluxe. och så kan man ju inte ha det när man ska till jobbet! jag fattade alltså samma beslut som vem som helst hade gjort: att ljuga är bästa utvägen.

gick således till mitt jobbpass, förklarade att jag blivit erbjuden ett annat jobb med bättre lön och att jag därför inte har möjlighet att fortsätta i inkompetensens högborg aka italienska restaurangen på hörnan. stannade givetvis och jobbade dagen ut ändå. jag menar, man är ju ingen quitter.

sade bestämt att jag var tvungen att gå vid sju. fick stanna till åtta för att jag är en push over. fick skäll för att vissa kunder bara ville ja kaffe och inte mat (förklarade att alla gäster är bra gäster och att kunden alltid har rätt, men dessa floskler biter inte på italienare). fick skäll för att småbarn spillde på golvet. fick dåligt betalt.

allt som allt en bra dag. och aldrig mer behöver jag återvända. utom när han behöver personal desperat. kanske på måndag. och tisdag. och onsdag. etc.


rekommenderar trots allt maten. den är god. gå dit och ät, men förvänta er inte bra service, för ingen jobbar där. lycka till, italienare!