sedan i måndags har jag packat, burit, packat upp, sorterat (jag lovar; hjärnan är totalinställd på plast, metall, papper, papp), putsat, burit lite till, packat lite mer, slängt och sorterat en extra gång. förutom muskelvärk och snurrig skalle, så har jag varje dag kommit hem med drygt en flyttlåda med grejer som jag tänker att jag borde ha. för efter att ha använt deras hus som oändligt förråd i tio år, så får jag ingen mer chans. det är nu det gäller. martin är givetvis vansinnig över allt skräp (eller guldklimpar) jag drar hem, så även efter heltidsarbetet med flytten har jag varit tvungen att fortsätta sorteringen, uppackandet och i vissa fall möbleringen. min rygg går i bitar, mitt huvud snurrar och jag lovar att inga fingrar eller tår är sig lika efter att ha klämts i möbler, slagits med skruvmejslar och trampat runt i glas. men det är värt det!
för när mina föräldrar blir gamla och senila, så bor de i en handikappsvänlig lägenhet i förorten med utsikt över hela stan, och i förrådet finns ingenting för oss barn att slåss om för nu är allt borta. min själ känns renad och vi är en köksassistent, lite möbler och tavlor rikare. the silver lining is key.
att skiljas från barndomshemmet trodde jag skulle kännas nostalgiskt och sorgligt. det är tur att jag är en kallhamrad människa som väljer enkla vägar, och förstår att det bästa är att ha allt gjort nu, innan allt blir jobbigt och för sent. annars hade jag nog gått runt i de halvtomma rummen, tänkt på allt som hänt innanför de solblekta väggarna, mints alla skratt och samtal och fått lite ont i hjärtat av att aldrig mer få vara där och känna att hemma är hemma. dammråttor på skavda brädgolv, ekot mellan väggar som brukade vara fyllda av tavlor och tal och bråte över allting som var vår borg och vårt slott är nu allt som finns kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar