you are who you hang with

som adoptivförälder till katt har jag upptäckt ett helt nytt sätt att spendera pengar. att shoppa i djuraffärer är en riktig fröjd för sinnena. doften av torkade grisöron, kattmynta och gå-bort-kex för hundar blandas med ett hysteriskt lugn bland allt tingel tangel. den största skillnaden mellan djuraffärer och människobutiker är personalen. efter mina knappa tre veckor i svängen kan jag bara konstatera att djuraffärspersonal är hundra gånger trevligare än all annan butikspersonal. de hjälper till, visar alternativ, rekommenderar billigare eller dyrare varor efter behov och ställer kunniga frågor om kattens beteende, ålder, ras och preferenser. dessutom tycks de vara genuint bra människor!

om ni känner er ledsna idag och har tid över, tycker jag att ni ska gå in och småprata om klösbrädor och pälskardor i närmsta djuraffär. har ni ingen katt? hitta på. det är bra för hjärta och själ att få fin betjäning.


och så kör vi en favorit i repris på det:

plink plonk

har jag sagt att grannarna ovanför har skaffat piano? har jag sagt vad jag tycker om det? nej. jag vill inte behöva tvätta munnen med tvål.

En God Människa

jag prenumererar på Ordfront. somliga år har jag dessutom shoppat hälften av alla julklappar från deras hemsida, och förr, när man som prenumerant var tvungen att avbeställa medlemsboken om man inte ville ha den, så blev jag såklart stuck med en himla massa böcker som jag inte orkade returnera. dessa blev också mer eller mindre uppskattade julklappar. i alla fall så är det åtskilliga slantar som klirrar in på deras konto. och det känns ju bra.

jag har inte mer än ögnat igenom ett nummer på säkert tre år.



jag är även medlem i Amnesty. det är så himla smidigt det där. pengarna dras ju bara, och märks knappt. jag tänker att det känns fint och bra att vara en sådan som jag, som bara ger och ger och tänker på andra hela tiden. dessutom är det ju sjukt praktiskt att vara medlem, när gamarna till värvare cirkulerar en på stan.

Amnesty Press går däremot direkt till pappersinsamlingen, och jag skriver inte på fler än ett par rädda-livet-brev om året.



jag är helt för hållbar shopping. jag avskyr att slänga, och bär mycket hellre iväg säckvis med gamla paltor till Myrorna eller Uff (det jag inte får sålt på Tradera såklart). jag tycker också att denna återvinningstanke försvarar second hand-shopping och Traderabud, oavsett om det är saker jag behöver eller inte. det är Den Goda Saken som räknas.

att jag sedan köper något som fraktas på ett ur miljösynpunkt ohållbart sätt från Umeå, för att sedan prova det, avfärda det och skicka det till Haparanda, ja, det är en annan femma.



ta katten till exempel. second hand. med risk att avlivas. ni kan ju bara föreställa er hur gött det kändes i magen att säga "Vi tar hand om dig! Vi räddar ditt liv!" och bakom oss sken guds alla änglar och rosenblad föll från skyarna. sån är man ju. god utan dess like.

att det sedan är ett fruktansvärt egoistiskt beslut att skaffa husdjur är något jag väljer att bortse ifrån.



ja. sån är man. riktigt jävla poser-god. ofta struntar jag dessutom i att sopsortera.

skenet bedrar

i mitt arbetssökande stöter jag ofta på annonser som önskar bifogad bild med ansökan. eftersom jag har för vana att ögna igenom jobbannonserna på morgonen, brukar dessa bilder tas ganska snabbt och spontant och med olika accessoarer beroende på arbetsgivare.


idag har jag till exempel sökt jobb som konferensvärdinna. då försöker jag mig på en ansiktsbild som upplyser arbetsgivaren om att jag är en kompetent, seriös, pigg och glad medarbetare. som här:


vad som inte framkommer i detta högst professionella självporträtt är att jag varken borstat håret eller tänderna och att jag bär pyjamas under martins vita skjorta och en gammal kavaj med fläckar som är för liten. och nej. skjortan är inte ens knäppt.

jag hoppas att hotellet i fråga inte känner sig blåst om jag dyker upp som en slags Kalle Anka, klädd endast på överkroppen.

det är höst och löven ändrar färg

olika sätt att hantera stulen tvättid

1. man tänker "nämen ojdå, här var det visst tvätt kvar i torktumlaren", plockar ur den, viker den och lägger den i prydliga högar på bordet.

2. man tänker "men? här är ju låst?!" och kollar upp vem som tagit tvättiden, går dit, ringer på, ber om ursäkt för att man tränger sig på men skulle man möjligtvis kunna släppa till i tvättstugan, vänlige herrn?

3. man tänker "vad tusan. tvättkorg kvar och torktumlaren full. igen." och knölar ihop allt i tvättkorgen som strategiskt placeras utanför tvättstugedörren som man låser efter sig.

4. man tänker "nä nu jävlar. tvätt på borden, tvätt i torkskåpet, tvätt i maskinen. jäkla ligister!" och nöjer sig med att använda ena maskinen så länge, låter bli att låsa tvättstugan så att grannen ska kunna komma in och hoppas att hen snart kommer ihåg att tvättiden är slut.

5. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. superdrygt ju.", lägger i sin tvätt i andra maskinen, låser tvättstugan, sätter en lapp på dörren som glatt hänvisar till den käre grannen att bara plinga på när hen behöver hämta sin tvätt.

6. man tänker "vafan. tvätt i tvättmaskinen. som är igång. och har en halvtimme kvar. IGEN." stoppar programmet, vräker ur tvätten och låser dörren.


nästa gång lägger jag tvätten på golvet. jag lovar. det är till och med samma granne och jag är ganska säker på att han inte ens får tvätta i vår tvättstuga eftersom han bara råkar hyra restaurangen. ja just det. italienaren på hörnan ja. tro inte att jag inte kan lägga ihop ett och ett, med alla de där kökshanddukarna och förklädena. mig ska du minsann inte tro att du kan stjäla tvättid av hur som helst. så det så.

slabbigt

det jobbigaste med att ha feber är den kopiösa handsvetten som får iPhonen att slinta i näven.


och frossan då. också dålig för greppet.

en somlig dag

somliga dagar brister fördämningarna. all avtrubbning som vilar så tryggt runt omkring råkar glappa i sömmarna och världen står plötsligt där. alla nyheter är dåliga nyheter, alla ljud är för gälla, alla sanningar för onda.

jag tänker inte ens försöka läsa klart tidningen. inte ens annonserna. jag tänker hoppa över alla tweets i feeden som inte handlar om bokmässan, fredagsfylla och småbarn. jag tänker stänga av ljudet på telefonen och sätta igång en film som handlar om luddiga ponnyhästar, enhörningar, kattungar och regnbågar (känner dessvärre inte till någon sådan film, så lutar åt jane eyre eller midnight in paris). stör mig inte om det inte gäller filmgodis.

bloggen handlar om mig. jag heter lisa. jag tycker det är bra.

ja, jag är ett as. men om jag ramlar över en till bokrecension som inleds med "boken handlar om" (följt av alldeles för uttömmande referat) och avslutas med "jag tycker att", så kommer något i min fysiska närhet gå sönder. detta fastän jag, drygheten till trots, räknas som en väldigt lugn och icke våldsam person.

jag måste sluta läsa bokbloggar. så är det.

om service även i privata affärer

Sofia skriver argt på Apple, dear? om frustrationen när Blocket-köpare inte dyker upp. och ärligt talat, vad är det för idioter som sitter där ute och läser annonser?!

jag tror nämligen inte att det är Blocket-specifikt. jag tror att det gäller alla annonssidor. de som märks är de som stör; de som inte dyker upp, de som prutar, de som ringer klockan fem på morgonen eller de som klagar helt obefogat.


med risk att upprepa mig från Sofias kommentarsfält:

efter att ha tröttnat på Blocket lade vi nyligen upp ett par hyllor i en Bortskänkes-grupp på FB, vilket resulterade i sju dagars ombokningar med tjej som inte dök upp. gratis är inte bara gott, utan även fullt negligerbart, tydligen.

min svåger blev mordhotad genom Blocket. han sålde en säng till en tant som inte läst annonsen ordentligt (den var exkl. ribbotten). det var polisanmälningar hit och dildos-på-obekväma-ställen-din-bögjävel dit. väldigt obehagligt.




själv har jag haft tur för det mesta. jag har träffat många väldigt rara säljare och köpare IRL och via mail. av de 215 Tradera-transaktioner jag varit delaktig i är det en som inte varit nöjd med mig, och som lämnat ett dåligt omdöme. anledningen till det dåliga omdömet var att klänningen jag sålde var för liten, och nog kan jag förstå frustrationen i det. problemet med annonsköp är anonymiteten som raderar all artighet och sunt förnuft.

för precis som i vilken butik som helst, så ska det såklart vara fritt fram att kontakta säljaren och diskutera eventuellt återköp. det ska gå att diskutera skavanker, annonsinformation och storlekar, och säljaren har ett ansvar att besvara frågor och vara resonabel. och precis som i vilken butik som helst bör tonen vara god. du kan inte gå in på Kapp Ahl, gasta och gorma och tro att du får pengarna tillbaka och fötterna kyssta, för det funkar inte så. och du vänder dig inte till marknadsombudsmannen om ett felaktigt köp innan du kontaktat säljaren, eller? kommunikationen är A och O för att det ska funka smidigt i annonsvärlden.



det är synd att människor tror att det är OK att bete sig hur som helst bara för att säljare/köpare är en privatperson, för jag gillar Blocket och Tradera och alla andra forum som tillåter att kläder, saker och möbler hamnar i någon annans hem snarare än på tippen. såklart. det är därför jag försöker komma ihåg alla som varit trevliga, lämnat fina omdömen och sålt mig fantastiska saker i stället för de bittra hatarna.

rapport från en nybliven mamma

alltså katten.

efter tre dagar så har framstegen varit markanta. den första dagen gömde hon sig under så låga möbler som möjligt och varken syntes eller hördes. när hon började gömma sig i andra rum än hennes eget var det en stor seger.

klockan fyra på natten mellan fredag och lördag insåg vi att hon inte alls är kastrerad. hon löper. tjöt som en mistlur och tvångskelade stolar, dörrar, matta, händer, fötter. all rädsla som bortblåst, vilket uppskattades av en orolig nybliven matte. ljudet? not so much.

under lördagen låg hon envist lågt. avvisande ögon längst inne under sängen.

natten lördag till söndag var det dags igen. kelslinka deluxe, jamande som en trettonåring på take that-konsert (eller vad de nu lyssnar på idag. justin bieber?), mysgris och inte ens pytteblyg.

söndag. för första gången såg vi att hon ätit. äntligen! efter vissa undersökningar förstod vi att hon även använt lådan trots minimala spår. hurra! mycket märklig känsla att bli så upphetsad av någon annans toalettbesök. hon låg under sängen/soffan tills klockan blev eftermiddag, då hon plötsligt kom och sa hej. jamade lite. hoppade upp i soffan till oss och chillade som bara en katt kan. som om inget hänt. som om hon alltid gjort så. promenerade runt i alla rum, spanade in sitt revir, lärde sig att man kan se in till grannarna mitt emot om man trycker näsan mot rutan. sen sov hon under sängen och i morse hittade jag henne i en garderob. idag har vi kollat på nyhetsmorgon tillsammans. det kan nog bli bra det här till slut.

Books and cats and fair-haired little girls make the best furnishing for a room

ok.

jag ÄR en crazy cat lady.

och katten har inte ens kommit än.

igår sprang jag stan runt i jakt på saker som ska få katten att älska mig. i en djuraffär hamnade jag i samspråk med föreståndarinnan, och hon trodde förmodligen aldrig att jag skulle gå. å andra sidan handlade jag betydligt mer än jag skulle, och lovade att komma tillbaka = bra kund.

över huvud taget upptäckte jag hur lätt det är att spendera pengar på ett husdjur. oh, sardingodis! oh, en sysselsättningsleksak! oh, en hörnmonterad klösbräda med kattmynta! oh, gourmétmat i pyttesmå burkar som smakar laxmousse, guld och ädelstenar!

katten har redan fått ett eget rum, där jag bäddat en kattsäng med rena sängkläder och gömt torkad rosmarin och timjan mellan lakanen. har byggt en utkiksplats av ett skrivbord vadderat med överkast och ställt in en rosmarinplanta. överdriver jag?


hade jag haft en förmögenhet hade jag köpt den här kattsängen. den hade till och med fått stå framme.

nej

jag tänker faktiskt inte köpa något till min katt som ser ut så.

vi ska bli föräldrar!

ursprunget till beslutet att det var dags för tillökning i familjen anländer på fredag. hon heter per nilsson, är alldeles uppenbart queer, 2 till 3 år uppskattningsvis och förmodligen kastrerad. hon kommer att välkomnas med ett eget rum, öppna famnar och lite tonfisk för att öka chanserna till att kärleken blir ömsesidig.

jag är redan alldeles kär och stolt över vårt pälsklädda barn.

eftersom det var bättre förr.

ni som är i malmö på lördag och tycker att livet känns lite tungt och höstigt och modernt, borde knata bort till retro och lyssna på de 100 bästa indiepopsinglarna (någonsin). inte enligt mig, men enligt pop. ni kommer ihåg pop va? det där überkreddiga musikmagasinet som hade de finaste omslagen, de bästa artiklarna och de roligaste tävlingarna för länge, länge sedan.


smyglyssna i förväg på låtarna kan man göra här, och läsa om evenemanget gör man här, förutsatt att man har Facebook. har man inte Facebook är man socialt handikappad och missar förmodligen det mesta.


alldeles mjuk i magtrakten blir jag av teenage riot, emma's house, birthday och såklart finaste the drowners:


jag tänker att det nog blir en väldigt fin kväll.

dagens text att skriva om och sprida

Patrik Lundberg skriver en krönika som sliter själen ur många i dagens HD. en krönika som inte är ironisk, inte putslustig och inte förnedrande. ovanligt.


förutom att jag känner den kollektiva ariska skammen (för allt som den homogena gruppen svensk, blond och blåögd gör tycker jag är mitt personliga ansvar) så tänker jag att problematiseringen så lätt kan appliceras på så många andra samhällsgrupper - den största kvinnor. och nog är det ett evigt tjat om det där med jämställdhet, men bortsett från löner och rättigheter, så vilar kvinnors lägre värde på en solid grund av förlöjligande. kvinnor kan inte läsa kartor. kvinnor är dåliga på matte. kvinnor babblar utan att tänka. kvinnor är våpiga offer som gör sig till för att tillfredsställa män - och inte ens detta gör män nöjda nog att inte skämta om fenomenet.

för att kunna förändra samhället i det stora måste vi börja hemma. ni fattar det va? bra och upplysande, Patrik. behövs!




ps.
när jag handlar på ICA blir jag tilltalad på främmande språk av kvinnor som tror att jag är deras landsfrände. det gör inget.

det var så länge sedan sist nu är det dags att skaffa katt igen

jag lider kval. Martin har efter flera års påtryckningar uttryckt ett visst intresse över att bli kattpappa. förmodligen hänger det ihop med åldern, giftermålet (han vill väl vara säker på att det inte blir en bastardkatt) och att hans pälsallergi verkar ha försvunnit.

lika glad som jag är över att eventuellt bli kattmamma, lika mycket obehag känner jag inför urvalsprocessen. för vem är jag att fatta ett så enormt beslut?


vi är tyst överens om att katten i fråga bör vara i behov av oss, och alltså komma ifrån kattkommando, kattjouren etc snarare än från en oansvarig hemmakatt. problemet är att veta vilken typ av personlighet som hade trivts med oss. vuxen, ung, hona, hane. dessutom tänker jag att vi inte är tillräckliga. tänk om katten vill gå ut och vi inte låter den? tänk om katten hoppar ut genom fönstret och dör?! tänk om katten hatar oss och snackar skit om oss när vi inte hör. tänk om katten känner sig negligerad! tänk om vi är de sämsta kattföräldrarna som finns! jag blir dessutom skamsen över min objektifiering av de små liven. ser de elaka ut i ögonen är jag inte intresserad. hemsk är jag. hemsk, ytlig och ängslig. ängslig och elak. finns väl ingen katt som vill bo med oss, tänker jag. eller är vi kanske ändå bättre än alternativet?

poesi

jag läser nanna och vet inte om jag blir muntrast av inlägget eller josephs kommentar. älskar internetkärleken!

skilsmässan

denna vecka hjälper jag mina föräldrar flytta från en 1800-tals skånelänga på 250 kvadratmeter, till en trea i förorten på 60. dagarna spenderas i denna harmoniska miljö:





sedan i måndags har jag packat, burit, packat upp, sorterat (jag lovar; hjärnan är totalinställd på plast, metall, papper, papp), putsat, burit lite till, packat lite mer, slängt och sorterat en extra gång. förutom muskelvärk och snurrig skalle, så har jag varje dag kommit hem med drygt en flyttlåda med grejer som jag tänker att jag borde ha. för efter att ha använt deras hus som oändligt förråd i tio år, så får jag ingen mer chans. det är nu det gäller. martin är givetvis vansinnig över allt skräp (eller guldklimpar) jag drar hem, så även efter heltidsarbetet med flytten har jag varit tvungen att fortsätta sorteringen, uppackandet och i vissa fall möbleringen. min rygg går i bitar, mitt huvud snurrar och jag lovar att inga fingrar eller tår är sig lika efter att ha klämts i möbler, slagits med skruvmejslar och trampat runt i glas. men det är värt det!

för när mina föräldrar blir gamla och senila, så bor de i en handikappsvänlig lägenhet i förorten med utsikt över hela stan, och i förrådet finns ingenting för oss barn att slåss om för nu är allt borta. min själ känns renad och vi är en köksassistent, lite möbler och tavlor rikare. the silver lining is key.


att skiljas från barndomshemmet trodde jag skulle kännas nostalgiskt och sorgligt. det är tur att jag är en kallhamrad människa som väljer enkla vägar, och förstår att det bästa är att ha allt gjort nu, innan allt blir jobbigt och för sent. annars hade jag nog gått runt i de halvtomma rummen, tänkt på allt som hänt innanför de solblekta väggarna, mints alla skratt och samtal och fått lite ont i hjärtat av att aldrig mer få vara där och känna att hemma är hemma. dammråttor på skavda brädgolv, ekot mellan väggar som brukade vara fyllda av tavlor och tal och bråte över allting som var vår borg och vårt slott är nu allt som finns kvar.

bokstävernas beroende

har fastnat i wordfeud-träsket. det är faktiskt livsfarligt. inte bara för att jag mer än gärna spenderar all vaken tid med orden, utan också för att jag blir tvungen att låna ut mobilen till mannen, så att han får spela mina spel (och när jag förlorar skyller jag givetvis på honom). alfapet är magiskt!


(shout out till viktor)





spela med mig! lisalight_ heter jag!

åh, flykt!

trots ivrigt påhejande från man och Burgschki, så vaknade jag med ångest utan motsvarighet. jag hade under natten bearbetat större och mindre idéer och frågor angående nya restaurangen, men morgonen erbjöd dessvärre bara upprorsmage, muskler i spänningskramp och illamående deluxe. och så kan man ju inte ha det när man ska till jobbet! jag fattade alltså samma beslut som vem som helst hade gjort: att ljuga är bästa utvägen.

gick således till mitt jobbpass, förklarade att jag blivit erbjuden ett annat jobb med bättre lön och att jag därför inte har möjlighet att fortsätta i inkompetensens högborg aka italienska restaurangen på hörnan. stannade givetvis och jobbade dagen ut ändå. jag menar, man är ju ingen quitter.

sade bestämt att jag var tvungen att gå vid sju. fick stanna till åtta för att jag är en push over. fick skäll för att vissa kunder bara ville ja kaffe och inte mat (förklarade att alla gäster är bra gäster och att kunden alltid har rätt, men dessa floskler biter inte på italienare). fick skäll för att småbarn spillde på golvet. fick dåligt betalt.

allt som allt en bra dag. och aldrig mer behöver jag återvända. utom när han behöver personal desperat. kanske på måndag. och tisdag. och onsdag. etc.


rekommenderar trots allt maten. den är god. gå dit och ät, men förvänta er inte bra service, för ingen jobbar där. lycka till, italienare!

så kan man också skaffa ett jobb

min kära syster var nere på italienska restaurangen på hörnan igår, för att köpa några förrätter. av någon anledning började hon prata med italienska ägaren, och eftersom han beklagade sig över personalbrist började hon raljera om hur briljant jag var, och att jag hade "lite tid över just nu". hon ljög sig nog även lite halvblå i ansiktet, då hon sade till stackaren att jag jobbat som restaurangmanager på flera ställen och var bra på att styra upp nyöppnade ställen. hon tyckte att jag skulle bli hans konsult. han bad henne då hälsa mig att komma ner och snacka med honom idag klockan elva.

sagt och gjort gick jag dit i förmiddags, i tron om att vi skulle sitta ner och snacka lite om vilka behov han hade. "you work today, yes?!" tyckte han och jag fick således gå hem igen (uppför trapporna alltså), svida om till restaurang-outfit och försöka fatta vad han ville ha mig till.


förr i tiden när man började på nytt jobb, så fick man en rundtur, riktlinjer och rutiner att arbeta efter och en liten snabbkurs i ställets meny, koncept och maskineri. nu verkar den nya trenden vara att ge en ett förkläde och sedan släppa en fri att göra vad man vill. förbannat tröttsamt. ännu mer tröttsamt att jobba själv på golvet när det inte finns tryckta menyer, när man inte vet vad som finns, hur länge man ska jobba för dagen eller ens restaurangens öppettider.


efter lunchpasset gick jag hem, men lovade att komma tillbaka i morgon ("sorry, I've got plans tonight"). snacka om att jag kommer att behöva utrusta mig med enorma mängder tålamod, uppfinningsrikedom och skinn på näsan om detta ska gå vägen.

"We will talk tomorrow about how you want to work." ja, det får vi nog göra, kära förvirrade italienare.






nu ska jag gråta lite över att jag börjar på ett jobb jag inte vill ha, med en chef jag inte förstår och med gäster som främst består av gangsters, om dagens lunchpass var representativt. sedan ska jag ta ett djupt andetag och försöka intala mig själv att det nog blir bra och att jag inte ska vara rädd. det blir nog bra. var inte rädd. det blir nog bra. var inte rädd.

rangordning i i-landet

saker man inte äter dagen efter:




















saker man äter:






















så himla orättvist.

One must know not just how to accept a gift, but with what grace to share it

min kanadasyster är på besök. det är som julafton. igår fick vi världens finaste coffee table book:





och vad sägs om ett trumpetande elefant-ur?



i egenskap av självutnämnd handy man, blev jag givetvis störtförälskad i min nya verktygssats: