vacation for youngsters

idag jobbade jag min sista arbetsdag för säsongen. jag ska vara ledig en MÅNAD. obetalt, men ändå ledig. jag har stora planer. drömmer om en storstädning lika grundlig som en flyttstädning. drömmer om att ligga på en filt i Pildammsparken och läsa böcker. drömmer om att dansa mig svettig på utomhusdansgolv i Berlin. smygstartar semestern med att drömma om en god middag på Tempo eller Möllan i kväll, eftersom fina Maria fyller 30 och eftersom alla högtider bör firas med smakkombinationer som man inte behöver komma på själv.

sista arbetsdagen alltså. efter en veckas avslutningsstädning så har jag träningsvärk. det känns inte helt okej. och regnet har hängt i luften hela dagen.

för att göra mig själv lite extra glad köpte jag ett par långa leggings på JC. expediten var i 20-årsåldern och Niade mig. tre gånger. det känns mycket märkligt. inte för att det får mig att känna mig gammal eller nåt sånt, utan för att jag verkligen föredrar service som är personlig och rak. i mitt jobb ser jag det som en konstform att kunna prata med en främling (gäst) som att vi har känt varandra i en evighet. att dua är att säga "tjena, vad kul att du är här". jag ångrar att jag inte Niade snubben bakom disken tillbaka, fast då hade han säkert kissat på sig. han verkade osäker och ny (men rar). och nej, jag är inte gammal.

nämen jag kan väl parkera här

när jag säger promenad menar jag cigarett

ord kommer i perioder. det är ett fantastiskt fenomen. denna vecka har det tjatats en hel del om tore wretman. det gör mig ingenting. mat gör mig ingenting (bara rundare än nödvändigt). när det var reklam i Top Chef nämndes akilleshälen på två av de fem kanaler vi hann bläddra igenom. hur höga är de oddsen egentligen? hur ofta säger man "akilles häl?" och idag har jag sagt "Bra tajmat!" säkert fem gånger, vilket är helt osannolikt många gånger för att vara jag. dels för att ingenting i mitt liv brukar tajmas bra, men också för att det är ett uttryck som inte bor i min mun.

men visst, snickaren ville att jag skulle flytta mig precis när jag skurat klart.
någon ville käka precis samtidigt som jag.
någon kom till jobbet samtidigt som snickaren.
någon kom ut ur duschen samtidigt som jag ringde.
någon knackade på rutan samtidigt som jag dammsög sista hörnet.
bra tajmat helt enkelt.


idag är en bra dag. det är tajmingen som gör det (jag vill egentligen hemskt gärna skriva timingen, eftersom det känns mer vettigt, men jag låter bli eftersom det kan bli så knepigt att läsa ut). jag har träningsvärk i armarna, jag har cyklat genom ett hällregn och jag har spenderat 45 minuter under en vask, men det är trots allt en bra dag. fick fina väskan på posten, åt thaimat (tajmat, heh), tycker att det är okej med lite regn ibland och funderar på att gå en promenad.

jag lider pin, men blir inte fin

tjejer är fåniga. killar också, men tjejer är värre. tänk vad mycket smärta tjejer går igenom bara för att kunna se sig själva i spegeln och tänka "tjena, vad snygg jag är".

ben ska rakas, bikinilinje vaxas, ögonbryn plockas, muskler trimmas, kroppen späkas, håret tångas, tuperas och knytas, läpparna plumpas med stickande salvor, tånaglar målas trots att ställningen det kräver är alldeles onaturlig, krämer, maskara och annat krafs ska kletas in precis runt ögonen och förblinda och hela tiden ska vi le, le, le och vara snälla och smarta.

jag orkar inte med allt det där. jag önskar att jag gjorde det, för då hade jag kanske kunnat känna mig sådär mjuk, kvinnlig och glamorös som annonserna utlovar. men jag har inte tid eller kraft.

i ett försök att ändå hålla mig i trim, brukar jag tillämpa wax stripes, sådana för känslig hud, med vilka jag rycker loss oönskad hårväxt i ansiktet. oönskad hårväxt är i mitt fall sådant som säkert ingen annan ser, men som jag själv ibkland reagerar över i spegelbilden och tänker: utan det ser jag säkert piggare/gladare ut. det är lite trixigt att vaxa under ögonbrynen, eftersom risken finns att man sätter remsan för högt upp och får med sig hela brynet när man drar. och när jag vaxar mustaschen drar jag med mig hela ansiktet, men det är okej.

problemet är att den där lite stickande rodnaden efteråt är envis. tio timmar senare känner jag mig fortfarande såhär:

vad uthärdar grabbarna? högre löner, lite rakning av ansiktshåret och eventuella besök på gymmet?

Jag.Älskar.Tradera.

veckans tips.

bara för att jag kan, så ska jag rekommendera ännu en blogg:
TrickyVicky har fått mig alldeles pysslig i fingrarna. tröjor har rivits sönder, sytts om och blivit bättre och inspirationen flödar. jag tackar och tycker att alla ska titta på hennes otroliga hattar. härligt.

välkomna till världen!

ibland när jag tar på mig ett par nya skor så blir jag kär. jag vill hålla skorna i handen, smeka dem på kinden och ta med dem på långsamma promenader i solnedgången. jag vill visa dem världen, låta dem smaka på luften i olika stadsdelar och dansa långsamt till vackra ballader med dem.

de här hämtade jag på posten idag, ett Traderafynd. trots att de säkert ger mig skoskav vill jag ta med dem till Berlin, så att de får se vilken härlig stad det är. vi har redan tittat på Top Chef tillsammans, varit på ICA och gratinerat grönsaker och fänkål. en bättre första date får man leta länge efter.

efter maten ska vi lyssna på U-nokini och kanske dansa.

korta ärmar: det är sommar nu.

bakkens enterprise. en livsfarlig historia, jag skrattade så jag grät.


efter en helg som började väldigt spännande (vi åkte till Bakken, åkte de äckligaste karusellerna, fastnade i en hagelstorm, drack whisky sours på cocktail box, dansade på culture box och somnade på tåget hem), fortsatte mindre spännande (vi såg alla repriser på TV, drack champis och åt saker som absolut inte känns det minsta GI) och slutade med att jag somnade i soffan, kändes det rätt så skönt med måndag. min arbetsdag blev betydligt kortare än jag räknat med, så jag firade med att handla livsviktiga saker på det där Internettet. halsbandet från LaNinja till exempel (det med de rosa svalorna), och lite fina kläder från Haléns. jag har alltid tänkt att Haléns är tråkigt, tantigt och helt meningslöst, men idag upptäckte jag att de säljer fina Love Label-saker. jag klickade såklart "köp" på över trettio plagg, och hamnade således i den deprimerande bortsållningssituationen, när man tvingas radera saker man älskar från beställningslistan. jag är stolt över att min varukorg på 4800:- till slut landade på en tusenlapp. nu hoppas jag att dessa fina toppar hinner komma hem till mig innan vi åker till landet i söder.




glad i förskott över mina fynd. ibland är livet lätt att leva.

en ursäkt eller ett förtydligande eller båda delar.

jag har trampat i klaveret, missförstått och blivit missförstådd.

mitt inlägg om theCritics visade ju sig vara missriktat, och härmed ber jag om ursäkt till skribenten Emma-Lou Pesonen. jag slarvade och läste hennes artikel som en recension, fastän det var just en artikel. sorry.

vad som är ännu värre är att glädjespridaren uppfattade det som att jag har problem med stavfel. jag menade ju tvärtom, att ingen bloggare borde kritiseras för sitt språk. för att förtydliga: glädjespridarens skrivsvårighet har sin grund i njursvikt. någon modebloggare som kritiserats av theCritics kanske lider av dyslexi, men har inte nämnt det i sin blogg. vi kan ju inte veta mer än det som publicerats. min poäng här är ju att det inte spelar någon roll hur man skriver, så länge innehållet kommer fram.

så, igen: heja bloggar! låt alla skriva om vad de vill och hur de vill!

allt är inte guld som glimmar

jag älskar färgat glas. färgat glas är som att äta godis med ögonen. som glada belle & sebastian-låtar, som sockervadd och som sommarminnen. kanske associerar jag färgat glas med glada saker bara för att farmor brukade servera perfekta kulor vaniljglass i de här små skålarna när jag var liten.

eller för att mormor brukade tända värmeljus i den här lyktan, som ser ut som den är täckt av hårda karameller.

fast egentligen är det nog bara oemotståndligt fint. de här kopparna med fat hämtade jag precis ut från posten.

och de här fina snaps- och vinglasen hade jag nog inte klarat mig utan.

ja, nog är det något speciellt med saker av glas. som en skata dras till silver dras jag till assietter, ljusstakar, skålar och fat av gnistrande, regnbågsfärgat och underbart glas. det är bra att samla på bruksföremål. då känns passionen berättigad, och rent utav nödvändig. lite som att samla på skor och handväskor.

kritik mot TheCritics

detta kanske gör mig till en dålig människa, men sådana petitesser som att vara bra eller dålig är ju bara att komma över och acceptera.

jag brukar läsa TheCritics, givetvis, eftersom jag som jag upprepade gånger nämnt älskar bloggar. TheCritics hissar och dissar bloggar, och vad de än ger för omdöme så klickar jag mig snart in och kollar igenom bloggen. kanske för att det är kul (wiiii!) med bloggar, eller för att jag inte har nåt eget liv.

ofta har TheCritics rätt. när de sågar ännu en modeblogg för att den är dåligt skriven så kan jag relatera till tankegångarna. är en text inte läsbar finns det en risk att man som läsare ger upp. men precis som jag nämnt tidigare så tycker jag inte att det spelar så stor roll i bloggvärlden. bloggar är till för att alla ska få uttrycka sig oavsett ålder och ursprung, och ska man kritisera bloggar är det viktigare att fokusera på innehåll.

en av TheCritics favoritbloggar just nu är Glädjespridaren. mitt liv, min glädje, som skrivs av en fantastisk kvinna med njursvikt. trots sin sjukdom så verkar hon vara betydligt starkare och framför allt mer positiv än de flesta jag känner. problemet är att hon inte kan skriva. detta är TheCritics finkänsliga nog att bara kommentera i förbifarten, men de lyckas också klämma in en anledning:

Bloggen må innehålla stavfel och diverse språkmissar, men det finns bakomliggande ursäkter att skylla på. Dels för att Justine varken är svensk eller född i Sverige, men således för att njursvikten sätter henne på tvären.

Emma-Lou Pesonen

fint och bra och allt såntdär. jag hakar bara upp mig på att det bara är vissa bloggskribenter som undslipper de språkliga kraven. kan inte "Melanie" som skriver om sin garderob och sina H&M-fynd också vara utlandsfödd, trots att hon inte skrivit det i bloggen? varför är det okej att särskriva och stava fel bara om ämnet är viktigt? att först såga en blogg på grund av dåligt språk, och sedan rosa en som är, om möjligt, ännu sämre är faktiskt inte okej.

nej, TheCritics. en kam ska det vara. dra alla över den och var inte rädd för löss. det finns speciella schampon nu för tiden.

jag hänger med i nyhetsflödet.

dagens roligaste DN-notis:


dagens roligaste barnboksbild:

Nasse är på rave. Känguru, som skymtar bredvid, är Nasses gaykompis i för tight T-shirt. det är förmodligen de som förpestat luften i Barcelona.

ja e snel

jag ger med mig. de stationära datorerna har ersatts av lap tops. och det är okej. och min har ingen monsterskärm. det är också okej. däremot känner jag att texten jag skriver är för liten och gör ont i ögonen. det är inte okej. så varsågod. nu blir jag läsarvänlig och människoanpassad. för första gången. för allas bästa.

vill. ha.

surrade runt bland lite bloggar, och hittade en ad (nej, inte ens ett inlägg, utan bara reklam) för en internetbutik som jag glömt! så fort jag får min lön ska jag minsann försöka komma ihåg mitt användarnamn och lösenord, och sedan beställa ett halsband:

eller ett armband

eller en brosch

och ett anteckningsblock

och en kylskåpsmagnet

och en till



Hur kunde jag glömma bort att la ninja finns?

överskattat att se

jag ska inte påstå att alla drömmar gått i kras. nej, så är det faktiskt inte. på många sätt är allting bättre än vad jag drömde om när jag var yngre. inte för att jag hade drömmar då heller, utan snarare idéer om hur framtiden kunde tänkas se ut. drömmar, nej, det ägnade jag mig inte direkt åt. och det är ganska bra, livet. men jag kan inte låta bli att fnissa åt somliga vanföreställningar jag hade som barn.

1. jag var övertygad om att när man blev vuxen så fick man ett jobb (om man ville ha ett).

2. jag var övertygad om att när man blev vuxen så visste man vad man ville göra.

3. jag var övertygad om att när man blev vuxen så hade man råd att gå till doktorn, tandläkaren eller optikern, för så pass mycket pengar borde vuxna ha.



hahahahahahahahahahaha. yeah, right. jag tänker ta mig tusan ha de här glasögonen (som mamma betalade hälften på och som införskaffades för fyra år sedan) tills de går sönder, trots att jag behöver annan skärpa. huvudvärk? ähh, det är säkert bara vätskebrist, för så resonerar vuxna.

kissemiss

heheheh, skrattar jag för mig själv, och hoppas att rätt människor läser på nätet, med alla kommentarer, och inte bara i papperstidningarna.

1.
sydsvenskan skriver om kissböter. kommentarerna haglar.
2.
någon tipsar om det här klippet av de kissande poliserna, davis cup malmö.


hohoho, vad roligt det är.


(nästan lika roligt som att se reklamfilmen för P-mate, som du kommer till om du klickar på rubriken.)

originella disney, sagan dog.

åh, jisses. jag kan inte slita mig. är det bara jag som känner mig förrådd?


(tack till ulrika för tipset.)

frustration

-Har du klippt dig?
-Nä...?

en vecka senare:

-Vad menade h*n egentligen?

är det för lite begärt att följa upp den klassiska klippfrågan med en hiss eller diss? eller varför inte nöja sig med ett traditionellt: "vad fin du är!"

jag läser, alltså finns jag

jag ägnar morgonen åt mina favoritsysselsättningar: dricka kaffe, helst litervis, och läsa alla bloggar som ramlar över mig. jag älskar bloggar. jag struntar i om de är egocentriska, uruselt skrivna svammelharanger fulla av navelskåderi, korkade och ibland obehagliga åskådningar av världsläget eller skyltfönster med Dagens Outfit. det är helt fantastiskt hur jag, som sitter här i min soffa, kan få reda på en massa skumma saker om människor runt om i sverige och världen, som jag absolut inte känner. som att tjuvläsa dagböcker.

dagens första upphittade blogg heter fet och skitarg, och underhåller på riktigt. förutom att alla inlägg känns som lösryckta monologer (som är roliga trots bristen på sammanhang), så vilar det en skön aura av politisk inkorrekthet. där hittade jag till exempel detta exemplar av britneyfilm:




jag prenumererar såklart på blogginlägg. det gör alla som är senila. hade det inte varit för bloglovin så hade jag glömt vilka bloggar som är bra, adresser, vilka jag följer, ja, ni förstår. bokmärken är töntiga. favoriten just nu är såklart annamarias berlinblogg. nu när vi går i väntans tider (två veckor kvar), så finns det inget mysigare än att slänga upp benen på soffans armstöd, känna hur benen blir lite svettiga av laptopvärmen och försvinna bort i hennes version av berlin. fina bilder tar hon också.


ibland sneglar jag på dagstidningarna som ligger vid mina fötter. och så tänker jag att jag borde läsa om den stora världen i stället för dessa människors småvärldar. sen tänker jag att jag struntar i världen.

dessutom får man alla nyheter snabbare genom bloggar och twitter. dagstidningarna är sena.

sommar, det kliar i fingrarna

varför är det alltid mitt i månaden, när man är sådär pank att man helst vill sluta äta, som man blir alldeles toksugen på att shoppa? det funkar likadant året runt, fast kanske är det lite värre nu i ljuva maj, när allt i garderoben känns svart, grått dystert och varmt, och allt i skyltfönsterna är inspirerande färgglatt och skriker: Jag kommer att få dig att dansa sommarnätterna igenom! Köp mig!

exempel:

till de här sjuka leggingsen (Manish Arora för Indiska, 795:-) hade till och med den vintrigaste av klänningar/tunikor peppat upp och blivit disko.


också från Indiska, fast bara 299:-, kommer den perfekta sommarklänningen!


jag smälter (dessa behöver jag nog)! blommiga sandaler från eurosko, 399:-.


eller varför inte svettas i en crazy zebratop från top shop?


och om man vill ha somriga blingbling-smycken, så är det bara att tömma kreditkortet på abay.nu.


ja, men nu var det ju detta med finanser, så jag ska inte ränna gata upp och gata ner efter de perfekta sommarplaggen. i stället ska jag inventera min garderob och se vad jag kan hitta som jag glömt bort att jag hade. det är lika spännande varje år!


ett tillägg: jag gick och provade de underbara sandalerna, men de var inte anpassade efter mina breda fötter. nu tycker jag att någon jag känner med näpnare fötter ska köpa dem i stället, så att jag får titta på dem ofta, ofta!

skillnader att poängtera, del 2

toalettborstar: ett nödvändigt ont.

för vem vill egentligen ha en bajsborste stående i sitt hem? och hur snygga är de där superdesignade saker som man betalar hundratals kronor för, för att sedan äckla ner med toalettvatten och skit? ska man ha en fin borste framme, för gäster, och ha en vanlig fulborste i ett hemligt badrumsskåp? eller, hur gör ni?

själv har jag valt. jag tänker inte betala mer än 16 kronor på ica, eller de 6:- som IKEA tar. men jag tänker banne mig aldrig ha en vit toalettborste! skillnaden mellan en vit tråkborste och en rosa pimpborste är enorm! man blir inte glad av att skrubba bort bajsränder i toan, men visst tusan blir man lite, lite gladare om toaborsten är rosa?



(tryck på rubriken, så får du se mitt drömbadrum.)

skillnader att poängtera

har ni tänkt på hur ofantligt stor skillnad det är på sjalar och halsdukar? vintertjocka, fluffiga stickade saker som man sveper om sig när vinden viner och snön piskar gatorna har en konstig benägenhet att påminna en om huttrande gråslask, och så utsöndrar de en unken lukt av våt hund. sjalar däremot, doftar romantiskt av parfym, mjuk hud och schampo, och är lyxigt silkiga, vackert mönstrade och flärdfulla.

så är det. hellre en stor, mjuk sjal än en stickad korv runt halsen, any time.

i väntan på ett äventyr

vad gör man en ljuvlig majdag då vinden viner om möllans husknutar och regnet piskar rakt in i ögonen? jo, man drömmer sig bort till en mindre komplicerad värld. en värld där stress inte tycks existera och där ölet flödar som vatten. en värld där människor är glada, bär uttrycksfulla kreationer och tar tillvara på varje dag som om det vore den sista. en värld som i folkmun kallas Berlin.


biljetterna är bokade och i juni får vi vår fix. beroendet tillfredsställt. och redan nu spritter det i benen som så gärna vill ut och gå på tyska gator, dansa med tyska ben, korsas kyskt i en tysk bar och knappt få vila på fem dagar. denna längtan i magen efter currywurst, weissbier, rökig klubbluft och avgaser. mina händer rycker efter ett begär att få bläddra fram och tillbaka i guideböcker, att inte riktigt kunna vika ihop kartan, att få känna på skor och plagg på enorma second handpalats, att få hålla handen på promenader och att få kylas ner av en kall caipirinha.

idag har jag värmt upp. jag har googlat adresser, studerat kartor, letat efter bloggar och hemsidor som kan vara till nytta inför avspark. allt detta, trots att jag vet att berlin är ett svart hål. vi kommer inte att se något annat än det som vi råkar passera på vägen till någon annanstans. vi kommer inte att planera in alla butikerna på min lista, men kanske snubbla över dem ändå på någon strapats. vi kommer inte att undra: vad ska vi göra nu? och leta i guideboken, för sådant har berlin inte tid till. vi ska låta oss svepas med.

det enda jag är helt bombsäker på är att vi kommer att hamna här.

hur förändras du?

minnen av ett annat liv

jag går igenom en personlig kris. det brukar bli så på våren, eftersom jag måste hitta sommarjobb eller annan sysselsättning under juni-juli, och det är varken roligt eller stimulerande, utan endast ångestframkallande. varje år.

när jag tvingas söka andra jobb börjar jag såklart med en gång ifrågasätta mitt vanliga arbete. är det verkligen okej? är detta vad jag vill göra just nu?

jag började tänka på när jag arbetade på Cafeteria i Sheffield (hittade en suddig bild här). där var dagarna aldrig så monotona som de är nu. där hände oväntade saker. ägarinnan sov på frysboxen i köket, det bodde skalbaggar i ett av skåpen, väggarna var målade i en tjock orange nyans, och på väggarna satt tavlor i brunt och guld som vi blev stämda för. det var varmt i Sheffield. när det regnade satte vi fram den gula bocken, Caution, wet floor, som ingen såg, och så kurade vi ihop oss och mös på insidan av de väldiga fönsterrutorna. gästerna kom ändå. fredagstanterna som ville ha sina cappuccinos gjorda av mig, eftersom det bara var jag som gjorde dem "frothy as hell", sådär så att mjölken stod som hårt vispad grädde, som en plym rakt upp ur koppen. den grå mannen som kom varje lunch, beställde en kanna breakfast-te och en äggmacka och alltid ville ha ett handskrivet kvitto. chris, som var en deprimerad tonårsviolinist och fick rabatt på kaffet eftersom han satt hela dagarna på samma plats i det vänstra fönstret. den kvinnliga sportjournalisten som alltid berömde mitt hår, mina smycken eller mina kläder, och som ville ha sin stora skinny latte med en extra shot. rutiner och stammisar, men aldrig meningslös tristess. på fredagarna skurade vi trappan med blekmedel och på söndagarna putsade vi stolsbenen.

jag tjänade £4,20 i timmen, men tyckte aldrig att det var slöseri med min tid att åka in och jobba ett lunchpass. jag gillade att ta bussen från Fulwood. tyckte att det var roligt att lyssna på de uniformerade skolbarnens tjatter, och se vilka som steg på och av. jag brukade sitta på ovanvåningen. bussen åkte längs fulwood road, glossop road förbi sjukhuset och längs med west street, men jag minns inte var den stannade. förmodligen på leopold street vid orchard square.

min busshållplats, fulwood road.

vår gata, chorley road. huset på vänster sida var vårt.

Cafeteria har fått en ny skylt. ägarbyte?

fulwood, med tobaksbutiken och postkontoret på vänster sida, och coopen och slaktaren åt höger. svänger man vänster här så hamnar man vid ån som Jarvis gillar att sjunga om.





bilderna har jag stulit från google. det är spännande med google street view. man kan resa utan att röra en muskel. jag såg att jons föräldrar antingen sålt eller bygger om huset på winchester avenue. som att spionera med tillstånd. vemodigt att besöka platser som man aldrig kommer att återvända till. i trädgården bodde hundratals grodor och stora guldfiskar.




det är inte lika spännande att jobba längre. att cykla till bowlinghallen innebär i somliga fall irritation över att ingen i den här stan tycks kunna trafikregler, men oftast stilla apati. visst, somliga i restaurangbranschen menar att det är underbart att jobba kväll, eftersom man har tid att uträtta ärenden på dagarna, men ärligt talat, hur ofta behöver man egentligen gå till banken eller posten, och hur många känner man som vill ta en fika mitt på dagen? livet är inte så glamouröst när alla andra arbetar när jag är ledig. jobba, sova och inte så mycket däremellan. inte konstigt att tanken finns där: självförverkligande är av godo. jag borde komma underfund med vad jag vill göra i livet, förutom att läsa böcker och bloggar, resa med google street view och cut and pasta bilder. jag borde hitta värmen i malmö, tycka att regnet är mysigt och gå promenader i min stadsdel. jag borde lita på att allt ordnar sig. jag borde gå igenom krisen. ångest är ju så tråkigt.

tappat förstånd

jag tror att jag har förvandlats till en såndär irrationell och rädd människa. en apatisk åttiotalist. handlingsförlamad, paralyserad, asocial och arg.

när jag skulle gå hem i lördags, efter att ha lämnat martin med en urdrucken tequilashot på Balthazar, var det en man som ropade på mig utanför närbutiken. "Hallå! Hallå!" ropade han, och "hallå du" svarade jag och fortsatte mot min grind. när han ropade en gång till låtsades jag att jag inte hörde, skyndade på stegen och med nyckeln i handen tog jag mig igenom grinden noggrann med att inte öppna den för mycket så att den skulle gå igen snabbt, snabbt. jag hann precis svänga upp i min trappa när jag hörde mannen vid grinden. "Hallå! Hallåååå!" han ryckte i gallerna en stund.

"Shit!" tänkte jag. "Jag har just undsluppit en hemsk våldtäktsman!"

jag samlade mig och tog mig in i min lägenhet med bultande hjärta. sedan började jag fundera på vad han egentligen hade velat. det var ingen jag kände, och det är väl inte nödvändigtvis så att alla män som följer efter en på möllan vill våldta och mörda. ett tag var jag övertygad om att jag måste ha tappat nåt och att mannen försökt lämna tillbaka det, vad det nu var, så jag slet upp min väska och räknade igenom vad jag haft med mig och vad jag kunde tänkas ha förlorat. hittade inte mobilen och tänkte att jag är fånig om jag förlorat min telefon bara för att jag är för rädd för att konfrontera främlingar på stan. men mobilen låg i fickan såklart.

undrar fortfarande vad han ville, och kan inte bestämma mig för om det är bättre att fly än bemöta eventuella hot. mitt handlingssätt känns som en metafor för hela mitt liv. jag har tappat något, men inte min mobiltelefon. jag har tappat tron på att jag är man nog att bemästra oförutsedda situationer. jag har blivit en mesig tjej.



nästa gång ska jag sparka våldtäktsmännen på pungen.

lookalike

det sägs att jag liknar olika personer. jag vet inte hur det är för andra, men i mitt fall påpekas det förbluffande regelbundet. såhär ser jag tydligen ut:





visst måste det finnas något program där man sätter ihop alla bilder? i så fall skulle man nog ändå inte komma i närheten av hur jag ser ut på riktigt. det är roligt sånt där. undrar vilka referenser de använder, som till exempel påpekat att jag ser ut som gwen stefani. den finaste komplimangen har jag fått av min vän niklas. han säger att jag har ett så speciellt utseende att jag ser bättre ut ju längre man tittar på mig. det är jag nöjd med. jag är inte tråkig. det måste vara nåt med blicken.


vilka liknar ni?