tappat förstånd

jag tror att jag har förvandlats till en såndär irrationell och rädd människa. en apatisk åttiotalist. handlingsförlamad, paralyserad, asocial och arg.

när jag skulle gå hem i lördags, efter att ha lämnat martin med en urdrucken tequilashot på Balthazar, var det en man som ropade på mig utanför närbutiken. "Hallå! Hallå!" ropade han, och "hallå du" svarade jag och fortsatte mot min grind. när han ropade en gång till låtsades jag att jag inte hörde, skyndade på stegen och med nyckeln i handen tog jag mig igenom grinden noggrann med att inte öppna den för mycket så att den skulle gå igen snabbt, snabbt. jag hann precis svänga upp i min trappa när jag hörde mannen vid grinden. "Hallå! Hallåååå!" han ryckte i gallerna en stund.

"Shit!" tänkte jag. "Jag har just undsluppit en hemsk våldtäktsman!"

jag samlade mig och tog mig in i min lägenhet med bultande hjärta. sedan började jag fundera på vad han egentligen hade velat. det var ingen jag kände, och det är väl inte nödvändigtvis så att alla män som följer efter en på möllan vill våldta och mörda. ett tag var jag övertygad om att jag måste ha tappat nåt och att mannen försökt lämna tillbaka det, vad det nu var, så jag slet upp min väska och räknade igenom vad jag haft med mig och vad jag kunde tänkas ha förlorat. hittade inte mobilen och tänkte att jag är fånig om jag förlorat min telefon bara för att jag är för rädd för att konfrontera främlingar på stan. men mobilen låg i fickan såklart.

undrar fortfarande vad han ville, och kan inte bestämma mig för om det är bättre att fly än bemöta eventuella hot. mitt handlingssätt känns som en metafor för hela mitt liv. jag har tappat något, men inte min mobiltelefon. jag har tappat tron på att jag är man nog att bemästra oförutsedda situationer. jag har blivit en mesig tjej.



nästa gång ska jag sparka våldtäktsmännen på pungen.