minnen av ett annat liv

jag går igenom en personlig kris. det brukar bli så på våren, eftersom jag måste hitta sommarjobb eller annan sysselsättning under juni-juli, och det är varken roligt eller stimulerande, utan endast ångestframkallande. varje år.

när jag tvingas söka andra jobb börjar jag såklart med en gång ifrågasätta mitt vanliga arbete. är det verkligen okej? är detta vad jag vill göra just nu?

jag började tänka på när jag arbetade på Cafeteria i Sheffield (hittade en suddig bild här). där var dagarna aldrig så monotona som de är nu. där hände oväntade saker. ägarinnan sov på frysboxen i köket, det bodde skalbaggar i ett av skåpen, väggarna var målade i en tjock orange nyans, och på väggarna satt tavlor i brunt och guld som vi blev stämda för. det var varmt i Sheffield. när det regnade satte vi fram den gula bocken, Caution, wet floor, som ingen såg, och så kurade vi ihop oss och mös på insidan av de väldiga fönsterrutorna. gästerna kom ändå. fredagstanterna som ville ha sina cappuccinos gjorda av mig, eftersom det bara var jag som gjorde dem "frothy as hell", sådär så att mjölken stod som hårt vispad grädde, som en plym rakt upp ur koppen. den grå mannen som kom varje lunch, beställde en kanna breakfast-te och en äggmacka och alltid ville ha ett handskrivet kvitto. chris, som var en deprimerad tonårsviolinist och fick rabatt på kaffet eftersom han satt hela dagarna på samma plats i det vänstra fönstret. den kvinnliga sportjournalisten som alltid berömde mitt hår, mina smycken eller mina kläder, och som ville ha sin stora skinny latte med en extra shot. rutiner och stammisar, men aldrig meningslös tristess. på fredagarna skurade vi trappan med blekmedel och på söndagarna putsade vi stolsbenen.

jag tjänade £4,20 i timmen, men tyckte aldrig att det var slöseri med min tid att åka in och jobba ett lunchpass. jag gillade att ta bussen från Fulwood. tyckte att det var roligt att lyssna på de uniformerade skolbarnens tjatter, och se vilka som steg på och av. jag brukade sitta på ovanvåningen. bussen åkte längs fulwood road, glossop road förbi sjukhuset och längs med west street, men jag minns inte var den stannade. förmodligen på leopold street vid orchard square.

min busshållplats, fulwood road.

vår gata, chorley road. huset på vänster sida var vårt.

Cafeteria har fått en ny skylt. ägarbyte?

fulwood, med tobaksbutiken och postkontoret på vänster sida, och coopen och slaktaren åt höger. svänger man vänster här så hamnar man vid ån som Jarvis gillar att sjunga om.





bilderna har jag stulit från google. det är spännande med google street view. man kan resa utan att röra en muskel. jag såg att jons föräldrar antingen sålt eller bygger om huset på winchester avenue. som att spionera med tillstånd. vemodigt att besöka platser som man aldrig kommer att återvända till. i trädgården bodde hundratals grodor och stora guldfiskar.




det är inte lika spännande att jobba längre. att cykla till bowlinghallen innebär i somliga fall irritation över att ingen i den här stan tycks kunna trafikregler, men oftast stilla apati. visst, somliga i restaurangbranschen menar att det är underbart att jobba kväll, eftersom man har tid att uträtta ärenden på dagarna, men ärligt talat, hur ofta behöver man egentligen gå till banken eller posten, och hur många känner man som vill ta en fika mitt på dagen? livet är inte så glamouröst när alla andra arbetar när jag är ledig. jobba, sova och inte så mycket däremellan. inte konstigt att tanken finns där: självförverkligande är av godo. jag borde komma underfund med vad jag vill göra i livet, förutom att läsa böcker och bloggar, resa med google street view och cut and pasta bilder. jag borde hitta värmen i malmö, tycka att regnet är mysigt och gå promenader i min stadsdel. jag borde lita på att allt ordnar sig. jag borde gå igenom krisen. ångest är ju så tråkigt.