jag är sjuk eller nåt. det som började som trött luddighet i skallen när jag satt på tåget vid sjusnåret i går morse, utvecklades under förmiddagen till ett panikartat, grönskimrande illamående. det är läskigt att må illa. tapper som jag ändå är, satt jag med i ett möte med miljöförvltingen. vi pratade om att ifall personalen i en restaurang uppvisar symptom på magsjuka så är det deras plikt att meddela den platsansvariga. jag hade meddelat min ansvariga. vi hade konstaterat min blekhet. under mötet började jag känna av stickningar i händerna och läpparna, och jag fingrade bara på kaffekoppen som serverats mig, och fick kväljningar av lukten.
eftersom jag trots allt lyckades ta mig igenom mötet, fortsatte jag med pappersarbete och meningsformuleringar. sammanbitet, handskakigt, tvångsmatad med ostmackor och äppeljuice, kritvita läppar och susande öron. den gemensamma åsikten på jobbet var att jag var med barn. det är jag inte, men jag kan inte undgå att reagera på påståendet.
för det konstiga är att alla verkar tycka att det är märkligt och lite udda att jag reagerar negativt på möjligheten. som att det är en självklarhet att alla vill ha barn. och att jag verkligen borde vilja ha barn just nu. men bara för att jag har ett stabilt förhållande och ett jobb betyder inte det att jag är äldre än vilken annan trettonåring som helst. barn? att ta hand om mig själv är ett heltidsjobb. fråga mig igen när jag fyllt 40.
dessutom är jag såklart övertygad om att illamåendet är ett hittills outforskat symptom på svininfluensan. så idag vände jag om när jag var på väg till stationen. dels för att jag började kallsvettas och få svindel, men också för att jag inte vill smitta alla andra med grissjukan. och jag är delvis allvarlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar