det är lustigt. allt som oftast när äldre människor talar om sina liv, berättar de om hur de, när de var yngre, tänkte på sig själva som odödliga. som att det skulle vara generellt för de som är unga, att inte tänka på sitt liv som något som kan ta slut. "ta till vara på tiden, medan du kan" eller "njut så länge det varar" eller det ännu lite mer vulgära "detta är den bästa tiden i ditt liv!" (det sistnämnda oftast tilldelat så kallat studerande, som en örfil, brännande på de nudelätande, ångestladdade och öresräknande stackaren som bor i tredje hand och inte har råd med kursmaterial).
när jag var yngre, och förmodligen fortfarande om än något mindre påtagligt, var jag aldrig någonsin odödlig. tvärt om. jag var döende jämt. tänkte på det ofta i alla fall. varje andetag kunde vara det sista och livet var en högstämd hägring. varje sekund räknades. det var innan allting handlade om planering, framtiden, schabloner och karriärer; då när allt fortfarande handlade om att bara ta sig igenom dagen.
om jag någon gång blir nedlåtande och talar om för någon yngling hur denne ska njuta av sitt yngslingsliv, så hoppas jag att det finns en välvillig själ i närheten som ger mig en rejäl käftsmäll.
There are some days when I think I'm going to die from an overdose of satisfaction.
Salvador Dalí
1 kommentar:
sv. haha jag skrattade åt din comment =)
Skicka en kommentar