så sant som det är sagt.

det finns en fin blogg som jag läser, som ni också kan läsa, till exempel här. där finns idag bifogat en lista på 14 saker som det tog en särskild Dave Barry 50 år att lära sig. eftersom jag är en fanatisk försvarare av alla som arbetar i servicebranschen, så känner jag mig superpeppad på nummer 13:


13. A person who is nice to you, but rude to the waiter, is not a nice person. (This is very important. Pay attention. It never fails.)

så är det. är man otrevlig mot de som jobbar i butiker, i restauranger eller för all del, varför inte som brevbärare, så är man inte en trevlig person. så enkelt är det.

sen försvarar jag inte otrevliga människor i servicebranschen. som den här busschauffören. galning!

vilohelg

...det måste vara nåt särskilt med den nya sängen, för jag har inte velat gå upp ur den. i fredags efter jobbet gick vi ut och drack lite öl, och sen sov jag. och vaknade, men gick inte upp ur sängen på riktigt förrän nu.

martin gick och handlade mat som han lagade och serverade i skål med sked, så att man kan ligga ner och äta med en hand. martin hämtade tidningen så att jag inte skulle behöva zappa i onödan mellan kanalerna. martin trollade fram polly, den äckliga julversionen, och sen hade vi en äventyrlig godisstund (ja, för de flesta är ju äckliga i pollys julpåse). jag fick gå på toa själv, men det är också allt.

man kan tro att jag skulle vara utvilad, understimulerad och störas av kuddfrisyren, men helst av allt vill jag faktiskt krypa ner under täcket igen. vår nya säng är jätteskön, och har en kant som är precis lagom bred för fjärrkontrollen.

bättre fångad under en vagn än...nä, det var inget.

idag fick jag en varuvagn fullastad med läsk över mig. läskigt.

den stora sängflyttardagen

jag tänkte att det skulle vara så enkelt, bara för att vi är så starka.

sängen vi skulle hämta var på fjärde våningen. och visst, det fanns en hiss, men den var såklart alldeles för liten. och allt var plötsligt så tungt. halvt desperat ringde jag min pappa som är hjälte, och han satte sig i bilen och kom för att köra alla delar de två kvarteren hem till oss, men en resårbotten går ju inte in i en vanlig bil, tänkte vi, så vi bar hem den, och svetten lackade och vi fick vila var femte meter och vi fick byta grepp hit och dit för mina händer var alldeles hala och ömma och smalbenen slogs sönder och jag tänkte: tur att pappa kommer med bilen! men sängramen? nä, den gick ju inte att montera isär. för vi saknade en hylsnyckel. så vi bar. precis som med den stora madrassen. nedför trappor (fast då tiggde vi hjälp av en stackars kille som råkade bo i kollektivet där vi hämtade sängen) och två kvarter, och det enda som pappa fick köra i bilen var en bäddmadrass och en stålbalk. sen fick han en iskall ramlösa från vår närbutik. hjältepappor är bra att ha!

välkommen nya sängen. hoppas att du inte är för mjuk.

vi firade sängflytten med indisk take out, så som man ska göra när man burit tunga saker.

och förresten så står det en 120 säng i vårt vardagsrum nu, som täcker hela golvytan. det ser verkligen jättekonstigt ut, men lite mysigt. som att bo i ett kuddrum. eller sängrum. eller madrasserad cell. vill du köpa den så får du. madrassen är helt utan mensfläckar och annat snusk (så om du vill ha det så kostar det extra).

karins morgondans

den här tjejen heter karin. hon har kommit på världens bästa sätt att starta dagen: hon morgondansar. inte nog med att hon väcker sig själv, jag tror minsann att energin sprider sig genom stan, för jag känner mig plötsligt piggare.

när jag blir stor ska jag sova vitt och brett.

ja, jag skulle gärna vilja ha en stor och ljus trea med vita trägolv, stuckatur, badkar med lejontassar, öppen spis, snirkliga, hemliga vrår med skafferi, dolda luckor, gamla manglade lakan och en enorm walk in closet. där hade jag trivts, med min röda stol, mina svarta kandelabrar och mina hundra par skor. men tills dess att jag hittar den där lägenheten, så passar jag på att ta några vuxenpoäng. i morgon ska jag och martin gå runt hörnet och hämta en dubbelsäng. efter fyra år på 120, så kommer det att kännas som att bo på hotell.


och jag kan nog utstå att bo kvar ett tag i vår tvåa, som trots allt har ett helt okej laminatgolv, tvättmaskin, diskmaskin, lampstuckatur, och en riktigt jäkla bred vägg. ...hur man nu kan bli så förtjust i något som en vägg, ja, det vet jag faktiskt inte.


den konstiga kristna tavlan till höger målade min mormor när hon gick i realskolan.

"nä, du får inga pengar, för jag gillar inte dig faktiskt."

utanför ica satt den där killen som tigger. nä, inte han som saknar tänder, utan han som är yngre. nä, inte han som säljer Aluma, och nä, inte han som bryter, utan han som ser ganska vanlig ut. ja, just han.

när vi gick förbi slängde han ur sig standardfrasen, ni vet, som man hör men inte riktigt urskiljer, som ett andetag under nattsömnen ungefär. "ursäkta-ni-har-inte-några-kronor?" och jag svarade lika inprogrammerat "nä-tyvärr" och fortsatte gå. då vände killen sig efter mig och började argumentera. "vaddå? säg inte tyvärr. säg nä, tack." och jag gick tillbaka ett steg. "men va? jag säger ju tyvärr eftersom jag önskar att jag hade pengar. mer för min skull än för din." men det spelade ingen roll, för killen avbröt mig och viftade med handen, ni vet som man viftar bort en irriterande fluga. "ähhh, säg inte tyvärr!"

det kan vara PMS eller trötthet efter en veckas feber, men jag började nästan gråta av ilska och frustration. vi ställer så fruktansvärt höga krav på service. på tjejen bakom kassan i mataffären, på killen i kiosken, på servitrisen på restaurangen och på mannen som häller upp öl till oss på krogen. varför i helvete är det då okej för de tiggande hemlösa att vara dryga och uppvisa någon slags översittarattityd? de slantar jag ger till snubbarna utanför ICA får jag ju ingenting för, mer än den där lite äckliga känslan av självgodhet. borde inte de försöka vara lika artiga som alla andra utsugare?

nästa gång han ber om en slant ska jag ge honom en lavett i stället.

mannen på bilden har ingenting med ICA att göra, utan är tagen ur en blogg jag hittade.

helt borta

jag och martin spenderade en feberyr dag i soffan igår med att plöja igenom tolv avsnitt av Lost. idag ska vi fortsätta.

det är ungefär så spännande livet är just nu (= jättespännande, för vem vet vad som ska hända i avsnitt 13?).

up up and away

när vi var i folkets park i fredags, satt vi länge och iakttog malmö city korts jippo. de firade 10 årsjubileum genom att skicka upp folk i en kran. på kvällen åt man tydligen någon slags middag där uppe, men på dagen bjöds det på champagne.



killen som jobbade på serveringen där vi satt hade fått fribiljett och kom fram till oss när han såg att vi tittade upp. han var alldeles kallsvettig av nervositet och hade varit på toaletten tre gånger den sista halvtimmen. vi försökte lugna honom. 50 meter är ju inte så högt. eller?

förtryck inte din omgivning med fula saker

när allting avstannar. när man inte längre ser. när drivorna växer i alla hörn och alla prylar blivit statiska. då är det ens lyckas plikt, ja, en jävla skyldighet, att kolla in a beautiful mess-bloggen.

bara för att komma ihåg att det finns så mycket fint kvar att se, göra och smycka.

good day

igår var en fin dag.

frukostfika på glassfabriken, hunden raggade upp alla män på uteserveringen, lunchöl i folkets park till toner av soundcheck, astrid käkade upp programmet till victoriateatern, en öl till, en envis geting, promenader till konsum, duggregn, värme, en kjol som kanske är för kort, ett glas vin i en låg rottingstol, några cigaretter och sen byte av servering och en öl till.



en snabb promenad hem, en kopp kaffe på stående fot och sen småspringa till triangeln och fånga upp mamma på busshållplatsen. vin på brogatan, sen ett utforskande av marknadsstråket, barn i badbollar i kanalen och så stack vi in huvudet på nosh, nible and cush och sa hej hej till nilgün. någon slags toast på gustav och sen satt vi på de hårda bänkarna i jazztältet, drack ännu mer vin och lyssnade på när pappa spelade glad trumpet. vinglade bort med tant- och farbrorkompisarna till moonlit lounge på davidshall. en alldeles för sen supé, ännu mer vin och min hals började göra ont. hem till halstabletter och nässpray.


idag gick jag hem tidigt från jobbet. jag gissar på halsfluss.

katten Noahs present

jag och martin är kattvakter åt thomas och maries katt Noah. han är mjuk och fluffig och gör kattgrejer hela dagarna. sover, sover, gäspar och sover. han bor såklart kvar hemma hos dem, så vi får få dit varje dag och fylla på mat och vatten och sådär. det gör nog inte honom nåt, att få vara själv. han vaknar inte ens när vi kommer. första gången vi var där väntade en fin present på köksbordet. till oss, men mest till mig tänker jag.

balsam, hårspray, body wash, plattångsspray (?), schampo och en såndär förstorande fickspegel. allting är vansinnigt lyxigt och dyrt. fast jag vet att thomas kör runt såna saker på sin gaffeltruck, och just de här flaskorna och sprayerna är säkert sådant som "ramlat av". men det gör inget, för jag blev lika glad ändå.

det är trevligt att passa katt och få present!

hej. detta är en tjejblogg.

kan de inte uppfinna en mascara som gör ögonfransarna kortare och rakare? jag är trött på att se ut som en transa med lösögonfransar när jag försöker vara lite piffig.

vad har hösten att erbjuda?

den sista sommarvärmen. visst är det som en spark på pungen.



när jag känner mig kreativt handikappad brukar jag gå in och titta på mohawks bilder på flickr. jag hittade dem för flera år sedan och har lyckats leta upp dem gång på gång bara för att det är så kul, obehagligt, fint och smart.

Uncanny är ordet jag söker. vad översätter man det bäst till?

kan man inte köpa ett test på apoteket?

jag är drabbad av det som förut kallades förkylning, men numera går under namnet svininfluensa. eller, jag är snorig, har ont i halsen, har haft feber i några dagar och känner mig som ett allmänt ynk. jag tvingar mig själv att dricka te, fastän jag inte alls är särskilt road av fenomenet. jag är en kaffedrickare. zoegas. starkt. inget konstigt. men jag inbillar mig att te ska hjälpa mot vinterrelaterade åkommor, så därför har vi bunkrat.

det är faktiskt ganska rejält med te, för att vara hemma hos en som inte gillar det. typiskt mig. överdriva.


det jobbigaste med att vara sjuk just nu är ju att man inte får gå till doktorn. nä, det får man bara göra om man har svårt att andas. det säger de på svininfluensan.com, så det är bara att lyda. fast jag grämer mig. för tänk om jag har svininfluensan, utan att någonsin få veta säkert.

en historia jag aldrig kommer att kunna berätta för mina framtida barn.


och som om det inte vore nog med elände, så har malmöfestivalen nått mitt jobb, och någon jäkla snorunge har vandaliserat min cykelsadel med festivalspray.

när jag blir rik

nästa vecka ska jag få min första lön. eller, nä, inte min första, men min första lön som fast anställd och heltidsarbetande. innan har jag alltid varit timanställd.

när man är timanställd kan man styra över sina arbetstider. det är okej att tacka nej till de tider som inte passar. det är okej att ta semester (obetald) när man vill. det är okej att ta ett jobb någon annanstans i en vecka eller två om det skulle behövas.

men när man är fast anställd får man en lön. en riktig lön. då kan det vara okej att offra friheten. jag säljer gärna min själ.


när jag får min lön ska jag köpa en säng.


till min fotpall ska jag köpa en klädsel, och om IKEA skärper sig så ska jag även köpa nytt överdrag till soffan. (just nu går klädseln inte att beställa online, och i malmövaruhuset är den slut, med okänt leveransdatum.)


sen ska jag köpa skor, en ny garderob att lägga in allt stök i, ja, varför inte en ny lägenhet när vi ändå håller på, och en flaska champagne. och så ska jag köpa en massa goda grönsaker på torget och ta mig tid att laga mat. och sen ska jag köpa fina tavelramar på loppis, och en skrivare så att jag kan printa mina egna tavlor. och så ska jag köpa en sommarstuga, en egen sjö, en balmain-jacka, ta körkort och köpa en bil, eller en buss, eller att flygplan och en häst med tillhörande vagn, hage och spilta, och en liten katt...

friterat bröd, kaviar och gräddfil?

jag läser att malmöfestivalen har lyckats med konststycket att klämma in inte mindre än sju olika matställen som säljer langos. ärligt talat: sju. är det verkligen langos som ska representera festivalens kulinariska kärna? och vem äter langos egentligen?



själv äter jag bara öl på festivalen. då vet man vad man får.

jag vet att jag ibland tvivlar på kärleken

Erik skriver vackert om Bar25, och jag kommer ihåg varför jag älskar Berlin. kärlek är inte okomplicerat, inte spikrakt eller svartvitt. men ibland, när man är alldeles varm inombords, när musiken är enkelt taktfast och när människorna som rör sig någonstans i periferin är en leende massa. just där, där inga brister finns, där allting accepteras och där verkligheten inte slagit rot, finns inget alternativ till kärleken.

livet som åttioåring.

i lördags bestämde vi oss för att "gå på festivalen". det innebar att vi satte oss på serveringen i mitten av folkets park och drack öl. sen blev det för mycket oväsen, så då gick vi.

igår var vi tvungna att stanna hemma, äta pizza och dricka mycket vatten. idag har jag ont i halsen. livet som tant klär mig inte.


annat som tanter gör är att lusläsa tidningen. så det gör jag också.

det är något obehagligt med den här bilden. vet inte om det är meningen att det ska föreställa "före-" eller "efter-" hudterapin. eller är det kanske hudterapeuten som är med på bilden?



veckans roligaste nyhet. snubben söker hyresgäst, gärna rökare. husdjur inga problem. äntligen! fick tyvärr inte med namnet.

dagens rekommendation

visine.

i stället för att sova ordentligt och leva ett sunt liv.

som en egen liten malmöfestival. i eslöv.

min chef har tagit över en bowlinghall. det var där vi pysslade, målade och trixade, och det var där jag upptäckte min tjusning för spackling. igår bjöd hon på invigningskalas för släkt och vänner, så så fort mitt arbetspass i malmö var slut, åkte jag och martin dit (och vi var bara två timmar sena). sen fick jag ett glas vin. och ett till, och kanske något till, och sen dooleys, som jag nästan aldrig får för mig att dricka, och sen lite vodkadrinkar och jägershots. somliga bowlade. jag drack. på chefens initiativ givetvis.

och idag har jag jobbat. på chefens initiativ. (hon är snäll.)


...men det bästa kalaset är kanske ändå att komma hem till en nystädad lägenhet, en svettig kille och säga "hey, ikväll går vi ut och äter tycker jag." det är så en arbetsvecka ska avslutas. det är så slipstenen ska dras.

transportsträcka

Elakt. Men fruktansvärt roligt.

berättelsen om lampan

Hej Helen!

Nu ska jag berätta om min lampa. De är rosa, mjuk, fluffig och fransig och luktar damm och gammal dam. Foten, vars sladd borde bytas ut eftersom den säkert är sjuttio år gammal, hittade jag på sopstationen, och förutom att den är fin att titta på i sin snirkliga smuts, så finns det inte så mycket att säga om den.

Skärmen däremot, blev jag tvingad att köpa.

Jag och en snubbe körde bil. I Värmland. Det kan ha varit vid Fryken, för vi hade varit i Klässbol och sedan på Alma Löv-konsthallen (underbart). Någonstans hade vi köpt en engångsgrill och mat av något slag, och planer fanns på att grilla vid en strand, på en häll (fast det får man väl inte) eller liknande. I bilen lyssnade vi på tusen låtar på mp3-skivor.

"Attans" tänkte vi då plötsligt. "Vi har ju inga tändstickor! Hur ska vi nu kunna laga vår mat av något slag?" och eftersom vi var mitt emellan ingenstans och någonstans längre bort, så började vi speja efter eventuell bebyggelse. I fjärran såg vi en rökplym stiga mot den aftonröda himlen, liksom ett sändebud från civilisationen. Vi rattade givetvis mot röken, och framme vid dess källa visade det sig vara gårdsloppis. En värmländsk man kom ut ur huset och vi förklarade vår situation, varpå han lade fram ett förslag: Om vi köpte något på hans loppis, så skulle vi få en ask tändstickor av honom. Det vi gick med på såklart.

I en bur på gården satt en papegoja som pratade bred värmländska när mannen var inne och hämtade tändsticksasken. Jag skrattade så att jag höll på att kissa på mig. Och så valde jag ut lampskärmen och dess identiska syster, bland allt bråte på den dammiga gårdsplanen. Systerskärmen ligger just nu i en låda på vinden. Jag sparar den, ifall nummer ett skulle gå sönder eller brinna upp.

Mannen sa att det var hans mamma som gjort skärmarna själv. Jag minns inte vad de kostade, men det var nog inte mer än en femtilapp. Helt okej för en ask tändstickor när man är hungrig.

Och så älskar jag min lampa såklart.

örebro. vilket mekka.

när vi var på väg till Karlskoga mellanlandade vi i Örebro. som vana Örebro-mellanlandare slängde vi in resväskan i ett skåp på stationen och sprang ut på stan. Martin ville till Bananamoon (Järntorget) och köpa skivor.

-Hoppas de inte har nåt bra, sa jag och bävade inför att behöva stå och hänga i ett skivbutikshörn i en halvtimme och iaktta bläddrandet.

Bananamoon visade sig emellertid vara en pärla. det var jag som bläddrade. och blev nostalgisk, glad och shoppingkåt. reahyllan inom pop/rock var tre meter lång och varje skiva kostade 39:-. och så var det 20% på det. jag köpte två, fick en gul påse och var glad.


CD. ni vet, sånt man lyssnade på innan Mp3.

i affären spelade de Abba. den tatuerade rocker-snubben bakom disken nickade i takt.
-Det var inte igår, sa jag.
-...så jäkla najs alltså, sa han.

glad i hågen tänkte jag att ag skulle lyssna på mina nya skivor när jag kom fram. sen tänkte jag att jag skulle lyssna på dem när jag kom hem. sen har det gått en vecka och nu plockade jag äntligen fram dem ur påsen. kanske för att TV:n var tråkig och kanske för att emil jensen ska spela på malmöfestivalen nån kväll, fast jag kommer säkert inte att gå dit.

somliga dagar är sådär

jag vill ha höga klackar som benen kan gå i, jag vill ha spirello, ja, helst ett helt lager i frysen, jag vill att håret ska torka och kläderna och allting som blev genomblött i sommarskuren fastän jag väntade i tio minuter innan jag cyklade från jobbet, jag vill röka cigaretter och dricka vin, jag vill spela in blandband och måla etiketter och fodral, jag vill ha en hemlagad citron och marängpaj som jag kan sniffa på, sticka fingret i och bara smaska loss på, jag vill svära lite mindre, jag vill bada bubbelbad, jag vill vila mina trötta ben på en kudde, jag vill lyssna på donk boys och dricka veteöl, jag vill gå en promenad i en solnedgång, jag vill ladda hem alla filmer som jag missat, jag vill läsa en biografi över nancy cunard...

A Summer Wasting

Regeln: Använd sångtitlar från en artist/ett band för att svara vitsigt på följande korkade frågor. Försök att inte använda samma titel mer än en gång.

jag valde Belle & Sebastian.

Are you male or female: I'm a cuckoo.
Describe yourself: It could have been a brilliant career.
How do you feel about yourself: get me away from here, I'm dying.
Describe your current boy/girl situation: There's too much love.
Describe where you currently live: Step into my office, baby.
If you could go anywhere you wanted to go: Asleep on a sunbeam.
Your best friend(s) is (are): She's losing it.
Favorite time of day: Beyond the sunrise.
If your life were a TV show, what would it be called: Electronic Renaissance.
What is life to you: Nice day for a sulk.
What is the best advice you have to give: Fuck this shit.
If you could change your name, what would it be: Lazy Line Painter Jane.
My soul’s present condition: Is it wicked not to care?

det var så HÄR det var:

jag skojar aldrig när jag säger att jag älskar våra semestrar i värmland. det är alltid sant. vi gör dem längre och längre varje gång vi åker och testar olika färdmedel, dvs tåg eller buss eller bägge delar och lite bil. att åka första klass är fint, men märks inte direkt på buss-sträckorna.


värmland. det var verkligen häpnadsväckande varmt.


det var häpnadsväckande myggrikt.


djurrikt. ja, som på ett zoo.










från martins föräldrars hus går man en liten promenad, och se där! plötsligt befinner man sig vid alkvetterns norra strand, tillika kyrkstens badställe. vägen ner till bryggorna är sådär isknastrig på vintern då sjön ligger som en glasskiva av tjock is, men på sommaren är det där vi pratar med hästar, hittar grodor, plockar vildhallon och blommor och aktar oss för brännässlorna.




sen badar vi i sjövatten som är rött, sött, lent och omgärdat av blådisig skog, gröna kullar och kor.





eller så tar vi bilen och åker till Lunedet. vattenståndet var högt i år. därför badade bryggan med.








mat, dryck och livets goda.







notera att min kille har clip on-solglasögon. kanske det coolaste som finns.

rabarberpaj. försvinnande god. såklart.


drinken döptes till Skogsbärsspya.

vi åt raclette. som fondue ni vet, fast stekande och med raclette-ost i spatlar på undersidan. inte särskilt sexig bild, men det är mysigt att sitta som grottmän runt elplattan och steka sin egen mat. ...för att sedan dränka den i ost.


egentligen är det farligt med alla dessa bilder. de gör att jag tappar orden. men inte ens allt sådant som inte fastnade på bild, som var för snabbt, för mörkt eller för otillgängligt, går att hålla fast med ord. för hur ska man beskriva månen, som hängde över kyrksten som ett stort, ostgult klot? eller dimman som låg som tjock sockervadd över fotbollsplanen så att målstolparna stack upp som metspön. eller den röda ödlan som blixtsnabbt dök in i lingonriset när vi brakade fram från skogsstigen och ut i gläntan vid tjärnen. eller känslan av att ha en sjö för sig själv, att inte se en annan människa, att bara höra kluckandet av fiskar som dyker upp vid den blanka vattenytan och prasslandet av smådjur i ljungen. eller doften av solvarma barr, bärsnår, svamp och vått hår. hur ska man beskriva den stickande känslan i huden när vattendroppar torkar, eller hur solstrålar bryts i lövverket?

bilderna får helt enkelt räcka.