"nä, du får inga pengar, för jag gillar inte dig faktiskt."

utanför ica satt den där killen som tigger. nä, inte han som saknar tänder, utan han som är yngre. nä, inte han som säljer Aluma, och nä, inte han som bryter, utan han som ser ganska vanlig ut. ja, just han.

när vi gick förbi slängde han ur sig standardfrasen, ni vet, som man hör men inte riktigt urskiljer, som ett andetag under nattsömnen ungefär. "ursäkta-ni-har-inte-några-kronor?" och jag svarade lika inprogrammerat "nä-tyvärr" och fortsatte gå. då vände killen sig efter mig och började argumentera. "vaddå? säg inte tyvärr. säg nä, tack." och jag gick tillbaka ett steg. "men va? jag säger ju tyvärr eftersom jag önskar att jag hade pengar. mer för min skull än för din." men det spelade ingen roll, för killen avbröt mig och viftade med handen, ni vet som man viftar bort en irriterande fluga. "ähhh, säg inte tyvärr!"

det kan vara PMS eller trötthet efter en veckas feber, men jag började nästan gråta av ilska och frustration. vi ställer så fruktansvärt höga krav på service. på tjejen bakom kassan i mataffären, på killen i kiosken, på servitrisen på restaurangen och på mannen som häller upp öl till oss på krogen. varför i helvete är det då okej för de tiggande hemlösa att vara dryga och uppvisa någon slags översittarattityd? de slantar jag ger till snubbarna utanför ICA får jag ju ingenting för, mer än den där lite äckliga känslan av självgodhet. borde inte de försöka vara lika artiga som alla andra utsugare?

nästa gång han ber om en slant ska jag ge honom en lavett i stället.

mannen på bilden har ingenting med ICA att göra, utan är tagen ur en blogg jag hittade.