berättelsen om lampan

Hej Helen!

Nu ska jag berätta om min lampa. De är rosa, mjuk, fluffig och fransig och luktar damm och gammal dam. Foten, vars sladd borde bytas ut eftersom den säkert är sjuttio år gammal, hittade jag på sopstationen, och förutom att den är fin att titta på i sin snirkliga smuts, så finns det inte så mycket att säga om den.

Skärmen däremot, blev jag tvingad att köpa.

Jag och en snubbe körde bil. I Värmland. Det kan ha varit vid Fryken, för vi hade varit i Klässbol och sedan på Alma Löv-konsthallen (underbart). Någonstans hade vi köpt en engångsgrill och mat av något slag, och planer fanns på att grilla vid en strand, på en häll (fast det får man väl inte) eller liknande. I bilen lyssnade vi på tusen låtar på mp3-skivor.

"Attans" tänkte vi då plötsligt. "Vi har ju inga tändstickor! Hur ska vi nu kunna laga vår mat av något slag?" och eftersom vi var mitt emellan ingenstans och någonstans längre bort, så började vi speja efter eventuell bebyggelse. I fjärran såg vi en rökplym stiga mot den aftonröda himlen, liksom ett sändebud från civilisationen. Vi rattade givetvis mot röken, och framme vid dess källa visade det sig vara gårdsloppis. En värmländsk man kom ut ur huset och vi förklarade vår situation, varpå han lade fram ett förslag: Om vi köpte något på hans loppis, så skulle vi få en ask tändstickor av honom. Det vi gick med på såklart.

I en bur på gården satt en papegoja som pratade bred värmländska när mannen var inne och hämtade tändsticksasken. Jag skrattade så att jag höll på att kissa på mig. Och så valde jag ut lampskärmen och dess identiska syster, bland allt bråte på den dammiga gårdsplanen. Systerskärmen ligger just nu i en låda på vinden. Jag sparar den, ifall nummer ett skulle gå sönder eller brinna upp.

Mannen sa att det var hans mamma som gjort skärmarna själv. Jag minns inte vad de kostade, men det var nog inte mer än en femtilapp. Helt okej för en ask tändstickor när man är hungrig.

Och så älskar jag min lampa såklart.