det var så HÄR det var:

jag skojar aldrig när jag säger att jag älskar våra semestrar i värmland. det är alltid sant. vi gör dem längre och längre varje gång vi åker och testar olika färdmedel, dvs tåg eller buss eller bägge delar och lite bil. att åka första klass är fint, men märks inte direkt på buss-sträckorna.


värmland. det var verkligen häpnadsväckande varmt.


det var häpnadsväckande myggrikt.


djurrikt. ja, som på ett zoo.










från martins föräldrars hus går man en liten promenad, och se där! plötsligt befinner man sig vid alkvetterns norra strand, tillika kyrkstens badställe. vägen ner till bryggorna är sådär isknastrig på vintern då sjön ligger som en glasskiva av tjock is, men på sommaren är det där vi pratar med hästar, hittar grodor, plockar vildhallon och blommor och aktar oss för brännässlorna.




sen badar vi i sjövatten som är rött, sött, lent och omgärdat av blådisig skog, gröna kullar och kor.





eller så tar vi bilen och åker till Lunedet. vattenståndet var högt i år. därför badade bryggan med.








mat, dryck och livets goda.







notera att min kille har clip on-solglasögon. kanske det coolaste som finns.

rabarberpaj. försvinnande god. såklart.


drinken döptes till Skogsbärsspya.

vi åt raclette. som fondue ni vet, fast stekande och med raclette-ost i spatlar på undersidan. inte särskilt sexig bild, men det är mysigt att sitta som grottmän runt elplattan och steka sin egen mat. ...för att sedan dränka den i ost.


egentligen är det farligt med alla dessa bilder. de gör att jag tappar orden. men inte ens allt sådant som inte fastnade på bild, som var för snabbt, för mörkt eller för otillgängligt, går att hålla fast med ord. för hur ska man beskriva månen, som hängde över kyrksten som ett stort, ostgult klot? eller dimman som låg som tjock sockervadd över fotbollsplanen så att målstolparna stack upp som metspön. eller den röda ödlan som blixtsnabbt dök in i lingonriset när vi brakade fram från skogsstigen och ut i gläntan vid tjärnen. eller känslan av att ha en sjö för sig själv, att inte se en annan människa, att bara höra kluckandet av fiskar som dyker upp vid den blanka vattenytan och prasslandet av smådjur i ljungen. eller doften av solvarma barr, bärsnår, svamp och vått hår. hur ska man beskriva den stickande känslan i huden när vattendroppar torkar, eller hur solstrålar bryts i lövverket?

bilderna får helt enkelt räcka.