jag är en sådan hycklare! den här gången är det allvar.
jag utger mig för att vara öppen, främja olikheter, inte vara negativ och hylla frispråkighet, kvinnor som tar för sig och människor som njuter av livet. samtidigt finns det ingenting som jag finner mer pinsamt än folk som påstår sig föra "intellektuella, filosofiska, djupgående diskussioner", och om det dessutom är gapiga tjejer som vevar med cosmopolitan-glaset medan de försöker se kvasisvåra och PK ut, så kräks jag lite i munnen. det är som att jag inte får ihop det. i min fyrkantiga värld så är det oförenligt att babbla och tänka samtidigt. man måste välja: antingen så får man vara blond och stå för det, eller introvert bokmal som inte skryter med sin intelligens.
men mest av allt är det nog uttrycket. om någon säger att de ägnar sig åt filosofi, så tror jag inte att det är så. utan då tänker de nog mer att de ska verka som sådana som gör det. vilket de i sin tur inte gör, eftersom de pratat om det för mycket.
och det är ju i själva verket JAG som måste rycka mig loss. för medan jag sitter här med hopsnörpt mun, korslagda armar och ben, och tänker på hur pinsamma folk är, som hela tiden måste synas och hävda sig och poängtera sin intellektualism, så är det ju JAG som är den pinsamt tråkiga. det är ju JAG som är den tysta, hånfulla. det är ju JAG som måste förändras. inte de som har kul och bräker på om sig själva.
om jag nu ska påstå mig hylla öppna, moderna kvinnor, så kanske jag inte bara borde göra det, utan även se till att bli en.
vilket osökt fick mig att tänka på Ghost World:
5 kommentarer:
haha!
det är ju faktiskt skitsvårt att FÖRSTÅ och INTE IRRITERA SIG.
Typ... jag fattar den där grejen när ett nytt intresse bara sköljer över en och man bah: JAG ÄR EN SÅN SOM ÄLKSAR LITTERATUR och sen läser man två feta klassisker och bah inser man att man är sämst på det och egentligen gillar att sitta och läsa Selma Lagerlöf på schyssta caféen.
Egentligen fattar jag inte vad det är man irriterar sig så på? Det är samma sak om någon annan säger att de ÄLSKAR en viss typ av musik och då blir jag skitprovocerad och måste verkligen hålla för munnen för att inte börja namedroppa band eller säga att jag hörde på dem för lääääängesen eller något annat jävla socialt obegåvat.
DO I MAKE SENSE HERE? det känns som jag gör ett metainlägg.
YOU MAKE SENSE!
jag tror att det jag har svårt för är när folk framställer sig som experter. till exempel, som när någon ÄLSKAR LITTERATUR, men så smyger det fram att personen bara läser brittiska deckare, eller har andra stora kunskapshål (och det är då man börjar namedroppa, för att sätta dit dem).
och i grund och botten handlar det om att jag är SÅ JÄVLA SKITRÄDD för att bli avslöjad, att jag själv ALDRIG påstår mig gilla något alls (eftersom jag då måste kunna bevisa kunskap i ämnet, som jag sällan eller aldrig har).
motviljan grundar sig i avundsjuka. jag vill också vara orädd och rolig, i stället för nervös och förstoppad.
Assa, jag vet inte. Möter jag ngn som uppenbart kan mkt om ett ämne jag intresserar mig för, sa har jag inga problem med att vara amatören o fraga den som vet allt. Iofs vet jag ju att det även medför pluspoäng för mig da människor älskar att glänsa med sin kunskap. men om det är sa uppenbart att ngn bara är en posör blir jag skitirriterad, SÄRSKILT om det handlar om ett ämne jag vet att jag kan mer om men männskan vägrar erkänna det. da börjar jag ocksa droppa en massa namn /burg
jag lurar folk att tro att jag är smart genom att vara tyst på rätt ställen och se intelligent ut (och hänga med smarta människor). det har funkat hela livet. till och med i skolan, där man tycker att de borde ha annat att basera betygen på.
ja precis.
faktiskt
jag är också skiträdd för att säga fel. Jag är så jävla Googleskadad att jag har all min information om saker jag gillar där.
HEMSKT!
Jag är så ägd av Google!
Skicka en kommentar