alla är ju för tusan kända.

får alla verkligen fifteen minutes of fame? jag undrar när jag ska få mina.

tänk nätverk.

är det inte märkligt att så många lyckas? i mitt utökade nätverk (okej, jag ber om ursäkt över mitt direktöversättande) verkar det som att hälften gör det de vill göra. de är musiker, radiopratare, konstnärer, klubbarrangörer, skriver för en massa bra tidningar, blir inbjudna till en massa glammiga fester, skaparspelarhärjaräger. om de inte skriver tidningarna eller gör radioprogrammen, så är de de som intervjuas i reportaget.

är det så det är? för alla? eller är det bara malmö?


här i malmö har ju alltid jantelagen varit enväldig härskare och det skulle aldrig falla någon malmöit in att bli star struck eller kändiskåt. det funkar inte så här. jag undrar om det är för att alla känner varandra, är sammanlänkade, har gått i samma klass, lekt i sandlådan, delat en öl på en fest eller bommat en cigg av varandra (legat med varandra). blir ett band känt, så är den första reaktionen alltid: "Jasså, nä men vi träffades på [...] och hans brorsa är min [...] ." och ryggdunkarna är ganska glesa. inte för att vi inte uppskattar varandra eller är missunnsamma, utan kanske för att vi är blasé. vi har tröttnat.

om alla ska ha sina femton minuter, så hade det krävts mer än en livstid för mig att följa mina bekantas karriärer. vad händer då med min egen?


eller, måste jag också bli känd för att ha rätt att skita i andra?