nog är det trevligt att gå omkring och vara småglad och halvleende, men ibland, om peppen sviker och man har druckit en flaska vin för mycket, finns det inget som är bättre än att sätta på låtar som får en att gråta och deppa ihop fullständigt.
när man vaknar dagen efter är man oftast bakis och så pinsamt gråtsvullen att det inte funkar att vara ledsen mer. fåfängan saves the day.
annars kan man ju strunta i att bli mosigt sorglig och leva livet som en robot i stället. fast då missar man en massa bra, patetisk musik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar