att vara mellan 25 och 30 är svårt.
samtidigt som man ska se ut som en nittonåring, gärna plugga något som antingen är intressant eller främjar karriären, och vara superpeppad på att festa, gå ut och ha energi att umgås med folk till höger och vänster, så ska man vara mogen och allvarlig, ha en plan för framtiden, ha en stabil ekonomi (inklusive sparkonto) och gilla att sitta hemma och uggla varje jäkla helg.
det är en balansgång.
det som är mest frustrerande är inkonsekvensen som råder.
exempel: om någon, ca 27 år, pratar om att de ska åka till "sitt sommarställe", är det meningen att man ska tolka det som att hon eller han har köpt en liten stuga nånstans, eller är det i själva verket morsan och farsan som nån gång på sjuttiotalet investerade i en sjötomt som nu våldgästas av barn med tillhörande vänner?
exempel två: om någon som är 25 pratar om hur de har det i "sitt rum", menar de då det där drömrummet som vi alla någon dag vill ha; rummet som är ens eget, där man hänger upp en fin tavla, baxar in en gammal soffa, ställer fram symaskinen och flyr från omvärldens brus, eller, menar personen sitt barnrum hos föräldrarna, där han eller hon fortfarande bor kvar av olika osannolika anledningar?
exempel tre: när man blir bjuden på middag hos en 30-åring, ska man förväntas klä upp sig, ta med en flaska svensson-vin och konversera artigt, eller är det klackarna i taket, klagande grannar och spyor i hallen som gäller?
inte konstigt att jag tycker att det känns jobbigt att lära känna nya människor, när jag inte kan ta mig förbi dessa första sociala barriärer. men vänta bara. när vi alla kommit över 40-strecket så är det över. då är vi tanter och farbröder, gillar småkakor, föraktar take out, sjunger med till diggiloo och däckar efter ett par glas portvin. I can't wait!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar