fiskade upp en smutsig ur tvättkorgen i stället.
drack cava och åt bruschetta.
today is a good day.
torsdag, december 31, 2009
gott slut.
hade tänkt sticka ut och köpa en klänning till i kväll.
fiskade upp en smutsig ur tvättkorgen i stället.
drack cava och åt bruschetta.
today is a good day.
fiskade upp en smutsig ur tvättkorgen i stället.
drack cava och åt bruschetta.
today is a good day.
onsdag, december 30, 2009
andra bloggar som är dödsroliga
om jag inte var glad innan (vilket jag var, efter att ha druckit en draja och ätit en buffé av olika goda matrester), så skrattade jag i alla fall högt åt det här. hohohohohrrrmm *harkel* lät det, men chips i munnen.
och jag är så positiv att jag nästan kräks lite i munnen
(den här bilden har ingenting med texten att göra, och kommer från den här fina boken av sara eriksson.)
vi i det här landet lever i en tryckande, ständig klimatångest. men kanske borde vi slappna av lite, och njuta av att vi tillhör en kultur där till och med osnutna snorungar frågar var de ska göra av tomflaskan när de druckit en cola. till och med de värsta gangstrarna är så finfint indoktrinerade att de återvinner utan att ens ifrågasätta det. bra, tycker jag. känns varmt i själen.
tisdag, december 29, 2009
...dåligt sällskap.
när Hunden var här upplyste hon mig om att det nog är rätt så exotiskt att ha en pipbutik som granne. det var innan hon blev haschnojjig.
Hunden är hög.
innan Hunden blev avlämnad hos oss kände vi oss tvungna att dammsuga. ja, för man vet ju aldrig vad en skarp nos hade kunnat hitta och sätta i sig, och chokladrester finns ju både här och där. det första Hunden gjorde när hon kom hem till oss var att kräkas på två ställen. tack för det, tänkte vi.
det sista Hunden gjorde innan hon blev hämtad var att knarka en massa knark. eller, nä, men vi gick rakt igenom ett haschmoln (som inte någon av oss bar skuld till) och efter det betedde Hunden sig väldigt märkligt. så kan det gå.
det första jag gjorde när Hunden blivit hämtad, var att dammsuga och moppa golvet. nu är alla Hundens tassavtryck borta, och alla hår, och det enda spår av Hundens existens som lämnats kvar är hennes söndertuggade favoritboll, som förrädiskt krupit in bakom ett soffben.
det sista Hunden gjorde innan hon blev hämtad var att knarka en massa knark. eller, nä, men vi gick rakt igenom ett haschmoln (som inte någon av oss bar skuld till) och efter det betedde Hunden sig väldigt märkligt. så kan det gå.
det första jag gjorde när Hunden blivit hämtad, var att dammsuga och moppa golvet. nu är alla Hundens tassavtryck borta, och alla hår, och det enda spår av Hundens existens som lämnats kvar är hennes söndertuggade favoritboll, som förrädiskt krupit in bakom ett soffben.
hellre vara en bra människa än en bra elev.
Jag skulle vilja förflytta mig till mitt mellanstadieklassrum. Inte för att mellanstadiet i sig är något som väcker längtan i mitt bröst, med dess barnsliga avighet och den rebelliska luggen som lade sig i ett tidstypisk McDonalds-M. Nej, det är de där tvärvetenskapliga lektionerna jag skulle vilja återuppleva.
Vi pratade om statsskick och fick rita bilder av kungar och fattiga bönder. Vi pratade om Kenya och fick skriva en skönlitterär novell inspirerad av landet. Jag älskade att få tillbaka texter i mellanstadiet. Jag älskade den snirkliga lärarinnehandstilen i rödpenna som förkunnade att jag var duktig, att jag hade gjort rätt.
I mellanstadiet lästes de bästa texterna upp högt inför klassen, och när fröken läste det som jag skrivit så låtsades jag alltid att jag tyckte det var pinsamt och jobbigt, fast jag i själva verket njöt av att bli uppmärksammad. I mellanstadieklassrummet lärde min fröken mig hur man kommaterar; regler som jag givetvis glömt, men som kändes som en trofé då hon tog mig åt sidan och pekade ut var de små tecknen skulle sitta. De andra i klassen fick inte veta. Jag minns inte vad de fick göra i stället.
Jag skulle vilja förflytta mig till tiden då bekräftelsen kom i snirkligt rött, på papper som man kunde spara och plocka fram när osäkerheten och oron trummade i hjärtat.
Fast ändå. Jag har det inte så illa nu heller. Det är nog ganska få förunnat att få ett SMS av sin chef med texten: Du är en toppen människa! Sådant sa aldrig min mellanstadiefröken.
Vi pratade om statsskick och fick rita bilder av kungar och fattiga bönder. Vi pratade om Kenya och fick skriva en skönlitterär novell inspirerad av landet. Jag älskade att få tillbaka texter i mellanstadiet. Jag älskade den snirkliga lärarinnehandstilen i rödpenna som förkunnade att jag var duktig, att jag hade gjort rätt.
I mellanstadiet lästes de bästa texterna upp högt inför klassen, och när fröken läste det som jag skrivit så låtsades jag alltid att jag tyckte det var pinsamt och jobbigt, fast jag i själva verket njöt av att bli uppmärksammad. I mellanstadieklassrummet lärde min fröken mig hur man kommaterar; regler som jag givetvis glömt, men som kändes som en trofé då hon tog mig åt sidan och pekade ut var de små tecknen skulle sitta. De andra i klassen fick inte veta. Jag minns inte vad de fick göra i stället.
Jag skulle vilja förflytta mig till tiden då bekräftelsen kom i snirkligt rött, på papper som man kunde spara och plocka fram när osäkerheten och oron trummade i hjärtat.
Fast ändå. Jag har det inte så illa nu heller. Det är nog ganska få förunnat att få ett SMS av sin chef med texten: Du är en toppen människa! Sådant sa aldrig min mellanstadiefröken.
att vara hundvakt
jag är hundvakt. det är egentligen alldeles underbart. man får lov att kela hur mycket som helst, gå hurtiga promenader som gör en rosig om kinderna, man får skratta åt alla tokiga upptåg och man kan lägga hunden på fötterna när de är kalla.
men det är inte alls så himla kul att gå upp en timme tidigare, bara för att hinna släpa runt byrackan på promenad innan man ska cykla på blixthalkan till jobbet. särskilt inte när hunden är mörkrädd och hoppar högt varje gång någon går förbi (vilket händer ganska ofta här i innerstan). det är supertöntigt. hon vill inte ens springa lös, utan om jag kopplar loss henne så trycker hon sig mot mina ben. jag kanske borde mata henne med morötter, eller vad är det nu som förbättrar mörkerseendet?
rädd för graffiti?
men det är inte alls så himla kul att gå upp en timme tidigare, bara för att hinna släpa runt byrackan på promenad innan man ska cykla på blixthalkan till jobbet. särskilt inte när hunden är mörkrädd och hoppar högt varje gång någon går förbi (vilket händer ganska ofta här i innerstan). det är supertöntigt. hon vill inte ens springa lös, utan om jag kopplar loss henne så trycker hon sig mot mina ben. jag kanske borde mata henne med morötter, eller vad är det nu som förbättrar mörkerseendet?
måndag, december 28, 2009
söndag, december 27, 2009
en mellandag i livet
efter halva semestern fick jag reda på att ma och pa har internet.
i lägenheten (som för övrigt råkade vara på tre våningar, ha tre balkonger och en takterrass, men det får jag återkomma till).
inom räckhåll.
jag valde att fullkomligt ignorera detta, och är således uppkopplad idag, för första gången på nio dagar. semester. det är så det är. och det har varit underbart.
i morgon ska jag inse att i Sverige är allting grått och blir beckmörkt redan klockan fem. i morgon ska jag acceptera att i Sverige måste man gå upp och jobba på måndagsmorgnar och kan inte ta siesta närhelst andan faller på. i morgon ska jag tvinga mig själv att ta mig i kragen, rasta hunden som är mitt ansvar i ett par dagar till och förmå mig själv att se hur det ser ut på mitt konto. eventuellt ska jag rasera mitt liv ännu mer och betala räkningarna.
idag, däremot, dricker jag lite ekologiskt vin, äter bröd i vitlöksolja, ser lite skräp på TV och myser i fluffiga inneskor. jag har fortfarande semester. i sexton timmar till.
i lägenheten (som för övrigt råkade vara på tre våningar, ha tre balkonger och en takterrass, men det får jag återkomma till).
inom räckhåll.
jag valde att fullkomligt ignorera detta, och är således uppkopplad idag, för första gången på nio dagar. semester. det är så det är. och det har varit underbart.
i morgon ska jag inse att i Sverige är allting grått och blir beckmörkt redan klockan fem. i morgon ska jag acceptera att i Sverige måste man gå upp och jobba på måndagsmorgnar och kan inte ta siesta närhelst andan faller på. i morgon ska jag tvinga mig själv att ta mig i kragen, rasta hunden som är mitt ansvar i ett par dagar till och förmå mig själv att se hur det ser ut på mitt konto. eventuellt ska jag rasera mitt liv ännu mer och betala räkningarna.
idag, däremot, dricker jag lite ekologiskt vin, äter bröd i vitlöksolja, ser lite skräp på TV och myser i fluffiga inneskor. jag har fortfarande semester. i sexton timmar till.
torsdag, december 17, 2009
musikhjälpen anno 2009, creepy christer
Musikhjälpen är ju igång igen. jag ska erkänna att jag inte är lika hooked som förra året, kanske för att Göteborg ligger längre från mitt hjärta, eller för att jag inte haft tid att lyssna in mig. igår, när jag gjorde 94 julmackor, så lyssnade jag i alla fall, och precis som alla andra så smålog jag, fnittrade på rätt ställen, tänkte på hur bra det var och undrade hur det såg ut i år, i glashuset på Avenyyyyyyyn.
så idag gick jag in på hemsidan och kollade lite.
ni vet Christer. han som alltid låter sådär supersnäll, rar, ödmjuk och förstående. han ser inte alls så snäll ut när han pratar. jag tror att denna insikt kan bli dagens mest omvälvande.
så idag gick jag in på hemsidan och kollade lite.
ni vet Christer. han som alltid låter sådär supersnäll, rar, ödmjuk och förstående. han ser inte alls så snäll ut när han pratar. jag tror att denna insikt kan bli dagens mest omvälvande.
onsdag, december 16, 2009
att prioritera #2
jag blir verkligen helt sabbad av att inte sova ordentligt. det känns som om det har vuxit fram med åren. plötsligt förstår jag varför folk skaffar bebisar när de är under 20. då visste man ju knappt vad en säng var (eller åtminstone inte dess huvudsakliga användningsområde).
vill de inte att vi ska komma, eller?
kom hem från jobbet vid tio igår, hade inte hunnit äta och var allmänt förbannad över schemaändringar, överbelastning, långa dagar och sömnlöshet. som för att döda den sista gnistan och ta all glädje ifrån mig fick jag ett SMS av min mamma:
eftersom varken jag eller martin kan ta semester igen förrän till sommaren, och dessutom inte har någon annanstans att ta vägen den här veckan, så svarade jag att vi kommer ändå. sedan vred och vände jag mig i sängen och deppade ihop helt.
eftersom jag ska jobba igen vid sju kände jag mig tvungen att gå upp plågsamt tidigt idag, innan första nyhetssändningen (vem ser General Hospital på tv4+ klockan fem på morgonen?). spanade in väderleksrapporten, Torrevieja/Alicante, nästa vecka:
dag: mellan 15 och 20. plus alltså.
natt: runt 9.
väder: lätt regn till regn. två dagar med uppehåll.
har de verkligen varit i spanien så länge att detta för dem är detsamma som många minus och snö?
min morgon blev i alla fall bättre...
Det kommer att bli många minus och snö när ni ska hit. Det kanske är bättre att omboka resan?
eftersom varken jag eller martin kan ta semester igen förrän till sommaren, och dessutom inte har någon annanstans att ta vägen den här veckan, så svarade jag att vi kommer ändå. sedan vred och vände jag mig i sängen och deppade ihop helt.
eftersom jag ska jobba igen vid sju kände jag mig tvungen att gå upp plågsamt tidigt idag, innan första nyhetssändningen (vem ser General Hospital på tv4+ klockan fem på morgonen?). spanade in väderleksrapporten, Torrevieja/Alicante, nästa vecka:
dag: mellan 15 och 20. plus alltså.
natt: runt 9.
väder: lätt regn till regn. två dagar med uppehåll.
har de verkligen varit i spanien så länge att detta för dem är detsamma som många minus och snö?
min morgon blev i alla fall bättre...
tisdag, december 15, 2009
att prioritera
jag har kvar varje nummer av ELLE sen 1997, men har lyckats slarva bort den jäkla vaccinationslappen...
måndag, december 14, 2009
en dansk personalfest
igår hade vi personalfest. det innebar att vi träffades på O'Learys på centralen redan klockan tre och tog oss sedan sakta men säkert över till Köpenhamn. vi tog oss in på Tivoli och lyckades eter en desperat halvtimme hitta en bod, bland alla tomtar och tingel tangel, som sålde öl. det är fantastiskt mysigt att gå runt och dricka öl när det är kallt ute, fast man måste komma ihåg att ha vantar på sig. vi såg en luciakör, fast hörde den inte eftersom en ilsken polishelikopter cirkulerade rakt över våra huvuden. de vet allt hur man sprider det juliga kärleksbudskapet, poliserna...
klockan sex hade vi reserverat långbord på en av restaurangerna, och jag åt ostron, drack champagne, åt sniglar och oxfilé indränkt i vitlökssmör. härligt. med proppmätta magar tog vi oss sedan an Nisseköbing, kröp runt i plastigloos, drack Irish coffees och spelade bort en massa pengar på galoppen. så som det ska vara på Tivoli. efter lite övertalning fick jag även åksällskap, och vi hann med både Demonen och fritt fall-grejen. heja adrenalin!
det är fint med ett juligt Tivoli.
personalfest i en personaligloo. lyxigt.
det är egentligen hemskt. först segar sig dagarna igenom november, gravmånaden. sen exploderar tiden i en månad fullpackad av händelser. hur är det meningen att man ska hinna med alla julfester, avslutningar glöggträffar och pysselkvällar? (jag skiter i att hinna och drar till spanien på lördag.)
klockan sex hade vi reserverat långbord på en av restaurangerna, och jag åt ostron, drack champagne, åt sniglar och oxfilé indränkt i vitlökssmör. härligt. med proppmätta magar tog vi oss sedan an Nisseköbing, kröp runt i plastigloos, drack Irish coffees och spelade bort en massa pengar på galoppen. så som det ska vara på Tivoli. efter lite övertalning fick jag även åksällskap, och vi hann med både Demonen och fritt fall-grejen. heja adrenalin!
det är fint med ett juligt Tivoli.
personalfest i en personaligloo. lyxigt.
det är egentligen hemskt. först segar sig dagarna igenom november, gravmånaden. sen exploderar tiden i en månad fullpackad av händelser. hur är det meningen att man ska hinna med alla julfester, avslutningar glöggträffar och pysselkvällar? (jag skiter i att hinna och drar till spanien på lördag.)
söndag, december 13, 2009
nästa gång jag öppnar garderoben ska jag blunda och ta första bästa.
mitt bekräftelsebehov är helt galet.
jag håller på med en lat garderobsinventering (öppnar dörren, tittar in, stänger och suckar), och inser att jag har flera plagg som endast blivit använda en gång. inte för att de inte varit snygga eller suttit bra, utanför att responsen uteblivit.
ni vet hur det är. man duschar, piffar, sprayar och knäpper in sig i, låt oss säga en ny klänning. om det är ett rea-fynd eller en tusenkronorsblåsa spelar egentligen ingen roll. men känner sig ju som en miljon dollars. sen går man dit man ska och har trevligt och klänningen klarar sig bra, åker varken upp eller ner och efter en kul kväll kommer man hem och tänker att det är något som inte stämmer.
man kanske funderar på om man har glömt nåt, eller om det var något man skulle göra. man kanske tvättar bort lite mascara framför spegeln. sen inser man: det var inte en jäkel som kommenterade klänningen!
en ny klänning ser ny ut. den bärs med lite extra kråmande och med fler förstulna blickar i enventuella speglar. träffar man någon som är iklädd en ny klänning, så är det obligatoriskt att beundrande fråga om klänningen är ny, och om det är lämpligt inflika hur jäkla snygg den är.
detta har alltså uteblivit, när det gäller de plagg som hänger längs kanterna i min garderob. jag inser att det oftast varit min familj som agerat testgrupp, och deras uppmärksamhet kanske inte jämt är på topp, men är jag verkligen så menlös i mina klädval?
någon gång har jag till och med provocerat fram en reaktion. jag minns en lila historia. lite längre, med en rosett i ryggen. jag har ny klänning, sa jag. jaha, sa min mamma.
sen dess har jag inte använt den.
tror ni att Barbie hade ångest inför det här klädvalet?
de flesta klädesplagg klarar sig förbi det första användandet utan att kräva min omgivnings godkännande. bekräftelsebehovet drabbar oftast plagg som ligger ett par steg utanför min säkerhetszon. som har en udda färg, för många knappar, för mycket urringning eller knasig längd. de doftar fortfarande klädbutik på galgarna och de kommer aldrig få mig att känna mig som någon slags sex and the city-prinsessa igen. för den chansen får man bara en gång per plagg, sen får de hänga där de hänger, kläderna.
det borde finnas en kyrkogård för misslyckade outfits. eller ett analysprogram på nätet, där man kan kontrollera vilken typ av kläder man borde välja beroende på vem man ska träffa och vilka reaktioner man är ute efter. på så vis hade alla kläder kunnat få en rättvis första chans och sluppit bli landsförvisade på grund av min osäkerhet.
jag håller på med en lat garderobsinventering (öppnar dörren, tittar in, stänger och suckar), och inser att jag har flera plagg som endast blivit använda en gång. inte för att de inte varit snygga eller suttit bra, utanför att responsen uteblivit.
ni vet hur det är. man duschar, piffar, sprayar och knäpper in sig i, låt oss säga en ny klänning. om det är ett rea-fynd eller en tusenkronorsblåsa spelar egentligen ingen roll. men känner sig ju som en miljon dollars. sen går man dit man ska och har trevligt och klänningen klarar sig bra, åker varken upp eller ner och efter en kul kväll kommer man hem och tänker att det är något som inte stämmer.
man kanske funderar på om man har glömt nåt, eller om det var något man skulle göra. man kanske tvättar bort lite mascara framför spegeln. sen inser man: det var inte en jäkel som kommenterade klänningen!
en ny klänning ser ny ut. den bärs med lite extra kråmande och med fler förstulna blickar i enventuella speglar. träffar man någon som är iklädd en ny klänning, så är det obligatoriskt att beundrande fråga om klänningen är ny, och om det är lämpligt inflika hur jäkla snygg den är.
detta har alltså uteblivit, när det gäller de plagg som hänger längs kanterna i min garderob. jag inser att det oftast varit min familj som agerat testgrupp, och deras uppmärksamhet kanske inte jämt är på topp, men är jag verkligen så menlös i mina klädval?
någon gång har jag till och med provocerat fram en reaktion. jag minns en lila historia. lite längre, med en rosett i ryggen. jag har ny klänning, sa jag. jaha, sa min mamma.
sen dess har jag inte använt den.
tror ni att Barbie hade ångest inför det här klädvalet?
de flesta klädesplagg klarar sig förbi det första användandet utan att kräva min omgivnings godkännande. bekräftelsebehovet drabbar oftast plagg som ligger ett par steg utanför min säkerhetszon. som har en udda färg, för många knappar, för mycket urringning eller knasig längd. de doftar fortfarande klädbutik på galgarna och de kommer aldrig få mig att känna mig som någon slags sex and the city-prinsessa igen. för den chansen får man bara en gång per plagg, sen får de hänga där de hänger, kläderna.
det borde finnas en kyrkogård för misslyckade outfits. eller ett analysprogram på nätet, där man kan kontrollera vilken typ av kläder man borde välja beroende på vem man ska träffa och vilka reaktioner man är ute efter. på så vis hade alla kläder kunnat få en rättvis första chans och sluppit bli landsförvisade på grund av min osäkerhet.
en annan slags lördagspepp.
jag har överlevt hela dagen!
jobbet var fruktansvärt. mest för att jag var så trött att hela kroppen darrade mellan sju och fyra. när jag kom hem låg jag i sängen i två timmar. i en halvtimme sov jag. resten av tiden blundade jag och hallucinerade vilt. sen lyckades jag ta på mig den svarta prinsessklänningen och mascara, gå på sambo-återträff, spela TP, äta goda ostsaker och skratta väldigt mycket trots att min hjärna går på tre kvarts-fart. bra jobbat!
fy tusan vad fint det är när man lyckas med saker trots att alla förutsättningar skriker NEJ!
(mina gamla sambo-katter är ännu större nu.)
jobbet var fruktansvärt. mest för att jag var så trött att hela kroppen darrade mellan sju och fyra. när jag kom hem låg jag i sängen i två timmar. i en halvtimme sov jag. resten av tiden blundade jag och hallucinerade vilt. sen lyckades jag ta på mig den svarta prinsessklänningen och mascara, gå på sambo-återträff, spela TP, äta goda ostsaker och skratta väldigt mycket trots att min hjärna går på tre kvarts-fart. bra jobbat!
fy tusan vad fint det är när man lyckas med saker trots att alla förutsättningar skriker NEJ!
(mina gamla sambo-katter är ännu större nu.)
lördag, december 12, 2009
ont i magen-tröttheten...
jag har spelat in martins snarkningar. detta utpressningsmaterial ska jag använda till att få honom att köpa en stor soffa. i denna soffa ska han sedan få sova de nätter som han är ute och rumlar när jag ska jobba tidigt dagen efter.
sedan han vinglade in genom ytterdörren vid halv fyra har jag inte fått sova. alls. han låter som en kvävd borrmaskin.
nä, jag är inte sur. jag är gråtfärdig.
lagom martinstorlek? eller ska man köpa en bäddsoffa med en gång?
sedan han vinglade in genom ytterdörren vid halv fyra har jag inte fått sova. alls. han låter som en kvävd borrmaskin.
nä, jag är inte sur. jag är gråtfärdig.
lagom martinstorlek? eller ska man köpa en bäddsoffa med en gång?
fredag, december 11, 2009
tomten goes to the disco
...och om någon är sugen på att se vad man gör om man vill lära sig hur windows movie maker funkar, så är detta ett tydligt exempel på nybörjarförsök:
PS
jag har inte följt Idol, men jag fylleröstade på han som inte heter Eric när jag satt och drack en Vodka Redbull innan. mitt samhällsengagemang är enormt!
en hemmafrus bekännelser
idag vaknade jag och var inte alls bakis efter de tusen olika ölen som jag hällde i mig igår. sen käkade jag frukost, drack en stor balja kaffe och blev fruktansvärt bakis.
så kan det gå.
sen bejakade jag min inre hemmafru och gjorde en film om cheesecake.
sen ville martin att jag skulle följa med honom till systembolaget. okej tänkte jag, och upplyste honom om att närmsta systembolaget redan hade stängt och att det skulle bli en rejäl promenad. och så drog jag på mig mina promenadkängor och en t-shirt som jag tror att jag har sovit i, och så gick vi. på vägen kom vi på att vi borde ta bussen, så vi ställde oss på hållplatsen och väntade. sen tröttnade vi på att vänta, så vi gick till Indian Curry Hut och åt i stället och stannade där och drack tusen drinkar.
bra med en ledig fredag. bra.
så kan det gå.
sen bejakade jag min inre hemmafru och gjorde en film om cheesecake.
sen ville martin att jag skulle följa med honom till systembolaget. okej tänkte jag, och upplyste honom om att närmsta systembolaget redan hade stängt och att det skulle bli en rejäl promenad. och så drog jag på mig mina promenadkängor och en t-shirt som jag tror att jag har sovit i, och så gick vi. på vägen kom vi på att vi borde ta bussen, så vi ställde oss på hållplatsen och väntade. sen tröttnade vi på att vänta, så vi gick till Indian Curry Hut och åt i stället och stannade där och drack tusen drinkar.
bra med en ledig fredag. bra.
apropå pärlplattor
en gång fick vi den här i present av en ullis.
den hängde på ytterdörren ända tills de elaka kidsen drog ner den och tog sönder den. vi har fortfarande kvar delarna. fin var den i alla fall.
den hängde på ytterdörren ända tills de elaka kidsen drog ner den och tog sönder den. vi har fortfarande kvar delarna. fin var den i alla fall.
torsdag, december 10, 2009
allt i livet är inte TV-relaterat, men nästan.
när man ser ullared på femman, så kan man ju inte låta bli att fästa uppmärksamheten lite extra på den där morgan. han är ju sådär sorglig i hela sitt väsen att man bara måste titta en extra gång och undra om det är på låtsas eller på riktigt. är han medveten om hur han framställer sig själv? är han verkligen så bekväm med att vara en loser som det verkar? är det en puckel han har på ryggen? och så beundrar man hans kompromisslöshet en stund.
när jag sa till martin att han påminner om ett av mina ex så blev martin nog glad.
när jag sa till martin att han påminner om ett av mina ex så blev martin nog glad.
till er som vet vad ni har i skåpen:
hela dagen idag har jag gått igenom steg för steg hur jag ska locka mitt hår med en locktång, sådär lagom tills jag ska ut och dricka en öl om en stund. jag läste i cosmo eller glamour eller var tusan det nu var, en liten guide till just locktångslockning, och för en gångs skull kände jag hur jag blev lite inspirerad, därav min mentala genomgång.
såhär gör man:
man kramar in mousse i vått hår. sen låter man det torka. sen lockar man.
enkelt, eller hur? till och med jag hade kunnat klara av det.
...om jag hade haft hårmousse. men det har jag inte. så jag får fortsätta sporta risig jobbhästsvans även i kväll.
så kan det gå.
såhär gör man:
man kramar in mousse i vått hår. sen låter man det torka. sen lockar man.
enkelt, eller hur? till och med jag hade kunnat klara av det.
...om jag hade haft hårmousse. men det har jag inte. så jag får fortsätta sporta risig jobbhästsvans även i kväll.
så kan det gå.
o helga natt
och idag ska det regna igen. men det skiter väl jag fullständigt i. det är mycket man skiter i nu för tiden. igår sket jag i att vara trött, och bjöd min kille på egen jul, dels för att vi missar julen, men också eftersom vi jobbar förbi varandra och måste boka in date-kvällar för att hinna umgås.
att skriva inbjudningskort till sin sambo. det är så en slipsten ska dras.
martin klädde sig julefint, tindrade och var helig.
julematspyssel.
juleduken på julebordet.
julesnapsen på box, direkt från tyskland.
så. nu ska jag sluta vara självkritisk och inse att jag är en superkvinna som på tionde dagen i jobbveckan ställer till med egen julfest, trots all trötthet. i kväll ska jag gå ut på lokal och dricka öl. det förtjänar jag. och dessutom är jag ledig på fredag (en hel dag!).
heja torsdagen!
att skriva inbjudningskort till sin sambo. det är så en slipsten ska dras.
martin klädde sig julefint, tindrade och var helig.
julematspyssel.
juleduken på julebordet.
julesnapsen på box, direkt från tyskland.
så. nu ska jag sluta vara självkritisk och inse att jag är en superkvinna som på tionde dagen i jobbveckan ställer till med egen julfest, trots all trötthet. i kväll ska jag gå ut på lokal och dricka öl. det förtjänar jag. och dessutom är jag ledig på fredag (en hel dag!).
heja torsdagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)