hellre vara en bra människa än en bra elev.

Jag skulle vilja förflytta mig till mitt mellanstadieklassrum. Inte för att mellanstadiet i sig är något som väcker längtan i mitt bröst, med dess barnsliga avighet och den rebelliska luggen som lade sig i ett tidstypisk McDonalds-M. Nej, det är de där tvärvetenskapliga lektionerna jag skulle vilja återuppleva.

Vi pratade om statsskick och fick rita bilder av kungar och fattiga bönder. Vi pratade om Kenya och fick skriva en skönlitterär novell inspirerad av landet. Jag älskade att få tillbaka texter i mellanstadiet. Jag älskade den snirkliga lärarinnehandstilen i rödpenna som förkunnade att jag var duktig, att jag hade gjort rätt.

I mellanstadiet lästes de bästa texterna upp högt inför klassen, och när fröken läste det som jag skrivit så låtsades jag alltid att jag tyckte det var pinsamt och jobbigt, fast jag i själva verket njöt av att bli uppmärksammad. I mellanstadieklassrummet lärde min fröken mig hur man kommaterar; regler som jag givetvis glömt, men som kändes som en trofé då hon tog mig åt sidan och pekade ut var de små tecknen skulle sitta. De andra i klassen fick inte veta. Jag minns inte vad de fick göra i stället.

Jag skulle vilja förflytta mig till tiden då bekräftelsen kom i snirkligt rött, på papper som man kunde spara och plocka fram när osäkerheten och oron trummade i hjärtat.


Fast ändå. Jag har det inte så illa nu heller. Det är nog ganska få förunnat att få ett SMS av sin chef med texten: Du är en toppen människa! Sådant sa aldrig min mellanstadiefröken.