jag håller på med en lat garderobsinventering (öppnar dörren, tittar in, stänger och suckar), och inser att jag har flera plagg som endast blivit använda en gång. inte för att de inte varit snygga eller suttit bra, utanför att responsen uteblivit.
ni vet hur det är. man duschar, piffar, sprayar och knäpper in sig i, låt oss säga en ny klänning. om det är ett rea-fynd eller en tusenkronorsblåsa spelar egentligen ingen roll. men känner sig ju som en miljon dollars. sen går man dit man ska och har trevligt och klänningen klarar sig bra, åker varken upp eller ner och efter en kul kväll kommer man hem och tänker att det är något som inte stämmer.
man kanske funderar på om man har glömt nåt, eller om det var något man skulle göra. man kanske tvättar bort lite mascara framför spegeln. sen inser man: det var inte en jäkel som kommenterade klänningen!
en ny klänning ser ny ut. den bärs med lite extra kråmande och med fler förstulna blickar i enventuella speglar. träffar man någon som är iklädd en ny klänning, så är det obligatoriskt att beundrande fråga om klänningen är ny, och om det är lämpligt inflika hur jäkla snygg den är.
detta har alltså uteblivit, när det gäller de plagg som hänger längs kanterna i min garderob. jag inser att det oftast varit min familj som agerat testgrupp, och deras uppmärksamhet kanske inte jämt är på topp, men är jag verkligen så menlös i mina klädval?
någon gång har jag till och med provocerat fram en reaktion. jag minns en lila historia. lite längre, med en rosett i ryggen. jag har ny klänning, sa jag. jaha, sa min mamma.
sen dess har jag inte använt den.
tror ni att Barbie hade ångest inför det här klädvalet?
de flesta klädesplagg klarar sig förbi det första användandet utan att kräva min omgivnings godkännande. bekräftelsebehovet drabbar oftast plagg som ligger ett par steg utanför min säkerhetszon. som har en udda färg, för många knappar, för mycket urringning eller knasig längd. de doftar fortfarande klädbutik på galgarna och de kommer aldrig få mig att känna mig som någon slags sex and the city-prinsessa igen. för den chansen får man bara en gång per plagg, sen får de hänga där de hänger, kläderna.
det borde finnas en kyrkogård för misslyckade outfits. eller ett analysprogram på nätet, där man kan kontrollera vilken typ av kläder man borde välja beroende på vem man ska träffa och vilka reaktioner man är ute efter. på så vis hade alla kläder kunnat få en rättvis första chans och sluppit bli landsförvisade på grund av min osäkerhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar