vi rör om i grytan

fördelen med höst:

man får laga stora, starka grytor som andaktsfullt inmundigas i TV-ljuset.

nackdelen med grytor:

fy fasen vad äckligt det ser ut på bild.

att gå på mässa i mässingen

i helgen är det tattoo expo här i malmö. jag vill gå dit. jag tror mig känna mig hemma bland tatuerade metalgrabbar med skägg och piercade näsor. jag vill se mästerverk skapas och se de där riktigt grymma och kända tatueringsartisterna på nära håll, och mest av allt vill jag kanske att någon ska vilja göra min rygg.

men det är så konstigt det där. för de (de tatuerade, piercade männen) verkar inte fatta att jag hör hemma där. syns det inte genom min H&M-outfit? märkligt. trodde att insidan räknades.

fast inte i tatueringssammanhang förstås.

dessutom är det ingen som vill följa med.

ett eller annat sätt att fira lördag

i lördags drack vi (bland annat) laxsprit av guld. sen tittade vi på två katter och skrattade.

en konstig grej bara

när jag betalar räkningar så tar det ungefär en halvtimme. för alla andra tycks det gå på ett par minuter.

vad säger det om mig egentligen?

den galna tanten som varnar eller roar

lisa + pengar = en konstig känsla i magen, som att vara lite kräknödig fast glad.

och det bästa är att den där känslan infinner sig lite hela tiden. om jag spontanhandlar en väska på nätet för femhundra kronor, eller om jag betalar min elräkning. samma sak liksom. om jag köper mat på ica eller köper en flygbiljett. lite bubbligt, lite skumt, och i bakhuvudet hör jag ett sånt där galet, hysteriskt skratt.



för jag vet ju att konsumtion är fel, att kapitalismen är ond, men att saker är bra och gud säger att de är goda och att allt som gör mig glad är gott.

(ps: min kristna lära har jag köpt på tradera.)

alvedon, ipren, eox, treo... bullshit.

har haft mensvärk från helvetet i sjutton långa timmar. dubbelvikt, ihopknycklad, svettig, illamående, vansinnig mensvärk. jag försöker verkligen vara jobbglad, småpratig och folkkär.

men mina tänder är för hårt sammanbitna.


om jag hade fått välja hade jag varit en homosexuell man, så att jag aldrig behövde komma i kontakt med den.

fittan äro av ondo.

can't buy me time

hård helg.

fo shizzle.

jag har absolut inte bakfylleångest över saker jag gjort, grodor som hoppat ur munnen, fula dansmoves, pengar spenderade på öl och lakritsshots eller annat som människor verkar tycka är pinsamt. inte alls. sådant bryr jag mig inte om. inte heller är jag så petig med hälsofaran som det innebär att partaja en hel helg.

min helgångest handlar alltid om samma sak: vad hände med tiden? jag vill ha fler dagar! jag vill ha tid att promenera hand i hand, äta goda middagar, ta en fika eller se en film. jag behöver mer tid!


(för det räknas inte att supa som en karl, dansa, aldrig sova, snacka strunt och äta utkörd mat.)

artsy

i kväll är det gallerinatt. hade velat se del lagrace volcanos grejer på mitt gamla jobb, men jag ska inte ljuga för mig själv.


jag kommer att orka gå hem till thomas och dricka drinkar, och om någon annan insisterar så kanske jag kan ta mig till de närmsta ställena.

jag drömde om en jättesal där statsmän satt på rad

i natt drömde jag att jag och martin gifte oss i sommarstugan där min familj brukade bo när jag var liten. fast den hade förstås mycket större och många fler rum. efter vigseln vilade jag lite och råkade pilla sönder min förlovningsring. trist, tänkte jag.

sen gick vi på en klubb i berlin, i nån fabrikslokal såklart. jag tappade bort martin för att jag satt på ett smutsigt betonggolv och rökte lucky strikes. när klubben stängde hämtade jag min cykel och ledde den genom hela lokalen, över de tomma dansgolven och ut på baksidan, men jag hittade inte martin. sen pratade jag med någon, vi promenerade i ett morgonsoligt, övergivet berlin, och på avstånd såg jag hur martin skulle hoppa in i en storbilstaxi tillsammans med ett gäng tysksvenskar. jag ropade på honom. då vaknade jag av att han stände dörren och gick till jobbet.

som en julafton.

igår hämtade martin ut ett fint kuvert åt mig från postkontoret. det kom från elsies butik RedVelvetArt.

i kuvertet låg en myntbörs som min kamera ska flytta in i.

i myntbörsen låg ett fint litet kort.

i kuvertet låg också en rådjursring.

 

det första jag gjorde var att råka dra sönder den. crap.

jag får försöka laga den. eller göra nåt annat av den.  kanske en brosch? förmodligen kommer jag bara att låta den ligga, trasig, i nån burk någonstans. bara för att det är så ångestladdat att ta sönder helt nya, oanvända saker.

"men man får se det från den ljusa sidan! om jag gått ut med ringen på, så hade den säkert gått sönder utan att jag märkt det, och då hade jag aldrig hittat rådjuret igen..."

det är bara drygt en månad kvar, så det är på tiden att planeringen börjar.

i år tänker jag gå på halloweenfest. jag har aldrig varit på någon sådan innan, men jag vet att man ska klä ut sig. idag har jag således klurat mellan hamburgarstekning och pommesfriteringar, och jag har redan hunnit rata the bride i kill bill (för gult), donatella versace (för brun), piratgrejen (för tråk), marionettdocka (för krångligt), servitris (för mycket titties'n'ass), marge simpson (för lite titties'n'ass) och i stället fullkomligt snöat in på britney spears. inte vilken britney som helst, utan crazy britney.

en britney med halvrakad skalle och trimmern i högsta hugg. en britney med sunkig hoodie och fula tatueringar. en britney med rinnande maskara och sneakers.


jag är så peppad! bekvämare maskeraddräkt får man leta efter.

Listan

musikmagasinet novell håller på att lista decenniets bästa låtar i bloggen nollnolltalet.se. på plats 99 kommer Milkys Be My World. den borde vara högre upp på listan!

ingen hjärtesorg, men vad?

jag har ont i hjärtat. det liksom sticker till, och hela jag rycker på insidan. strålar ut. ont.

alternativ 1: jag inbillar mig.

alternativ 2:  när jag var liten hade jag ett blåsljud på hjärtat som inte kollats upp på flera år, för ärligt talat, vem har tid att gå till läkare och kolla upp grejer som inte känns, så nu dör jag säkert.

alternativ 3: martins vätska i lungan har flyttats från hans vänstra till min vänstra. vi kör en pargrej.

alternativ 4: det är stress?

jag hoppas på alternativ 1 och 4 och går och lägger mig. i morgon kommer jag att vakna bakfull, och det är ju en tröst. igenkännlighet äro av godo.

vad hände med "emellertid", eller ett enkelt "men"?

i egenskap av språkfascist så måste jag fråga: när ska ungdomarna sluta klämma in ordet "dock" i varje mening? i tid och otid är det dock det ena och det andra dock. jag är dock ingen polis, men jag tycker dock att det är både irriterande och opassande. dock är det väl ett ord som alla får använda, dock.

såhär kan det vara, en helt vanlig onsdag.

jag har ingenting emot mitt jobb. men ibland, vissa dagar, så önskar jag att jag hade en dold kamera, så att jag i efterhand kunde visa tanterna och farbröderna hur oförskämda och dryga de kan framstå.

som när en kärring (stamkund givetvis), som jag tror är lätt förståndshandikappad, gnäller över priset på mackorna.

kärringen: ni har blivit dyra! 12 kronor är alldeles för mycket.
jag: jag tycker faktiskt inte att det är särskilt dyrt alls...
hon (avbryter): JO MINSANN! när jag stod på försäljning i helgen tog vi inte mer än en femma för en macka.
jag: men vad hade du för timlön då? priset ska ju inte bara täcka maten, utan hyra, löner, arbetsgivaravgifter...
hon: ja, jag hade min lön! det hade jag! och ni har blivit så dyra!
jag: du, vet du vad. en macka har kostat tolv kronor här sen nittiosju.

då vände hon och gick. och kom tillbaka senare och gnällde över kaffepriset (också samma pris som på nittiotalet).


eller när en annan kärring ställer sig och läser alla menyer med rynkad näsa och hopsnörpt mun.


hon: jasså, ni har fortfarande samma gamla mat...
jag: ja, det mesta på menyn är kvar, men vi har några nya rätter, och så har vi tagit bort några.
hon: vilka har ni tagit bort?
jag: vi hade ju till exepel räkcrèpes ett tag, men det sålde inte så bra.
hon: typiskt! det hade jag velat ha idag! här är inget annat som är gott.

tanten i fråga har mig veterligen aldrig någonsin ätit våra räkcrèpes. kanske synd. för på slutet var de alldeles frostiga och äckliga. så som hon förtjänade att få dem.

sen har vi resten av surgänget. gubbarna som aldrig säger hej eller tack, eller de som är tvärtom och går över den fina linjen som skiljer charmanta herrar från äckliga pervon. de som luktar kiss, de som tvättar sina bowlingkläder en gång om året (under sommaruppehållet), de som blir arga så fort något är slut och de som bara är allmänt snorkiga.


men oftast är jag glad ändå. med ett uns av hat i mitt hjärta.

när man måste tända lampan på morgonen

jaja, det är ett jäkla tjat just nu, men det ÄR faktiskt höst.

igår när jag cyklade till jobbet fick jag en kastanj i huvet.

put a donk on it

min kille är en sån där rolig kille. en sån som vågar se fånig ut framför andra, en sån som står för att han inte bryr sig så jäkla mycket om vad som händer i centralafrika, som skrattar högt när han kollar på TV, som har strumpor i grälla färger som han aldrig skulle få för sig att matcha med sin övriga outfit. han är en sån som inte kammar håret, som snöar in på dataspel, vinylskivbutiker och T-shirttryck, som är nervös och sur innan varje släktmiddag, men trivs som fisken i vattnet efter en kvart, ja, som trivs med alla efter en kvart. för att han är så sjukt laid back och rolig.


ibland kommer roligheten stötvis, inklämd i vardagen. då blir den extra kul. som när man tvingar sig till tågstationen en tidig morgon och är bakis. då kan han muttra något i stil med: Åhh, om blickar kunde döda... Då skulle jag ALDRIG blunda. eller så får han för sig att börja uttala d:et i ordet med. sådär, utan förvarning. så att det blir ett långt e också. Ska vi äta pasta ikväll? kanske mED räkor? vill du ha det mED? och så kan vi ha i vitlök mED. eller så blir han vansinnigt arg när han tittar på TV. helst något menlöst program som Kristallengalan. han svär, muttrar och raljerar, och jag skrattar mer och mer. och så high fivar han saker. det är gött. att high fiva är att godkänna med lite extra glädje.


min kille är en sån där snäll kille. en sån som kan överraska med middag när man kommer hem från jobbet, eller med nystädat, eller kladdkaka. som blir stolt och glad när jag blir glad. min kille är en sån som suckar när jag börjar tjata om hur gärna jag vill ha marabou amigo, och som drar på sig sina skor och går ut och köper det till mig fast han inte orkar. egentligen. (för han är ingen liten lort.) min kille är en sån som handlar mat flera veckor i streck, bara för att jag fått för mig att jag tycker att det är tråkigt och jobbigt. han är en sån som kan äta fem dammsugare på raken och ändå vilja ha mer, och som tycker att det är okej när jag sticker ner min gaffel i potatismosskålen, bara för att smaka lite. min kille envisas med att spela olika låtar för mig, fast jag aldrig lyssnar. och så dansar han själv, och blundar och svänger med armarna som på rejv. och så fixar han gästlista åt mig till alla klubbar, fastän jag aldrig följer med.


det här är min kärleksförklaring.

middagstipset

vi har lagat mat. efter mat-tinas hejdundrande cordon bleu i gårdagens cookalong, blev jag så vansinnigt sugen på att dubbelpanera nåt, så det blev fisk som överlevt avfrostningsäventyret.

martin ville ha mos, så då fick han göra det. sådär som det ska vara, med skalbitar kvar.

limeklyftor och god sås som de tipsade om i Skånska Dagbladet. till den behövs creme fraiche, majonnäs, limeskal och limesaft, massor av riven ingefära och finhackad chili.

ja, den här texten är ju helt överflödig, för man ser ju på bilden precis vad det är.

cash is king

igår köpte jag min dyraste resa hittills. nästan 4000 för en tur och returbiljett till Alicante. och eftersom vi är två blir det dubbelt så mycket och gör att hösten måste bli sparsam gällande ekonomiska utsvävningar. när jag tryckt på bokningsknappen fick jag ont i magen och martin var arg. tänk vad pengar kan ha fysisk inverkan på hela systemet. hjärtklappning och kallsvettningar.

idag mår jag mycket bättre. jag tänker "äsch, de där pengarna hade jag säkert bara smällt på öl ändå."

tur att jag är så sjuuuuukt easy going.

två starka åsikter om TV:

1. program på svenska, som alltså inte har undertext, borde inte få visas efter klockan tio på kvällen, eftersom ljudet då måste höjas för att de svenska rösterna ska kunna urskiljas. vissa försöker ju faktiskt sova då! (och med vissa menar jag stackars martin, som delar säng med en TV-narkoman.)

2. program på svenska, som heter Roast på Berns, borde inte få visas alls.

sjungande ljushuve.

en gång i ett av mina flickrum så pysslades det ihop en lampkrona.
förra julen flyttade en fågel in.

vissa skaffar katt

på mitt jobb skär jag i en massa olika grejer. för ett tag sedan skar jag till exempel i en citron, och därinne var det något som växte. kärnan grodde och ett litet grönt larvliknande blad hade växt ut.

att jag skulle slänga detta lilla liv i soporna var givetvis otänkbart.

tänk om jag får ett alldeles eget citronträd i fönstret?

lite fryst dillkött och pattar, tack!

idag köpte jag världens sämsta inflyttningspresenter.

jag var sent ute, i dubbel bemärkelse. söta sofia och hennes grabb flyttade in i sin lägenhet för flera månader sen, så inflyttningspresenten var ju mest en trevlig gest. dessvärre var det en trevlig gest som jag kom på när jag var på väg dit. spontanitet är ju så roligt!

blommor, tänkte jag. blommor är kul! lite anonymt, men man köper ju sällan blommor till sig själv och till mig är det ingen som köper blommor om det inte är min födelsedag (att det är min namnsdag idag är det ingen som velat uppmärksamma, än mindre fira med en blomsterkvast). men blommor kan man tydligen inte hitta i malmö centrum efter klockan sex en söndagskväll, eftersom till och med mataffärerna har stängt (och notera centrum, för i mitt hood är det minsann öppet sent, men det hjälpte ju inte mig just då). statoil, tänkte jag sedan. statoil har öppet dygnet runt. visst måste det finnas nåt trevligt på statoil?

efter att ha gått tre varv runt den lilla macken, frågade jag tjejen i kassan.

jag: ursäkta, jag skulle behöva en inflyttningspresent. vad rekommenderar du då?
tjejen: är det till en kille eller tjej? (jag berättade att det var ett par, och nej, de har ingen bil så bilgrejer hade varit konstigt, och jag klämde till och med in att flytten gått av stapeln för länge sen, och att jag var sent ute.)
tjejen: fryst mat är ju alltid kul att få!

jag funderade på om jag bara skulle stirra oförstående på henne en stund, men jag är så jävla trevlig och artig, så jag låtsades vara intresserad av tidningar i stället.

tjejen: men köp den här Plaza! där följer en film med, som visst ska vara bra. så kan det ge den till henne, och så kan du köpa en Slitz till honom!

återigen, stirra dumt på henne, eller låta bli?

jag köpte den jävla Plazan och en ask äcklig choklad. 150 spänn för världens tristaste inflyttningspresent. Plazan var dessutom med nåt jäkla sporttema.



jag borde köpt fryst mat och en Slitz. det hade de kommit ihåg i alla fall. dammit!

kanske världens tråkigaste blogginlägg om man inte orkar trycka på någon länk. latmask.

jag får tårar i ögonen.



kolla till exempel på den här Tradera-auktionen. eller den här!


Annasäljerallt är min nya favoritsäljare!



(upphittad genom den här vackra annonstexten som länkades i den här bloggen.)

when I say gross I don't mean it in the german way.

saker jag borde kunna vid det här laget:

1. när jag känner mig tjock, finnig och ful så ska jag ha mens. det är inte världens undergång.

2. när jag har mens så bör jag ha ett lager av citronfromage, chips, marabou amigo och cupa soup hemma. annars blir jag lätt suicidal.

3. när jag har mens ska jag inte försöka känna mig snygg i mina tighta jeans. (jag ska inte ens försöka få på dem, för det ger mig ångest nog att gråta.)


och så blir jag arg. idag har jag känt av det där ökända road raget. någon cyklar för långsamt = ska ha spö. någon cyklar för snabbt = ska ha spö. någon svänger för sent = ska ha spö. någon ser glad ut = ska ha spö. någon plockar upp pengarna för lngsamt när de ska betala = borde brinna i helvetet.


fy fan vilken tur det är för mina medmänniskor att jag inte har mens så särskilt ofta egentligen.

god morgon, kaktus.

dumb cactus

fika i taket

jag låter mig förföras av denna lampa från NapaStyle, via husligheter, samtidigt som jag äter aggressivt kokade snabbnudlar till frukost och förbannar gårdagens vininmundigande.

när jag blir hollywoodfru...

...så ska jag köpa alla rachel leigh-armband jag kan hitta.

kom igen, låt tjejen vara. hon är en produkt av sin omgivning, precis som du och jag.

alla verkar väldigt arga på anna anka. många är rent utav äcklade av konceptet. själv blev jag som uppslukad. jag satt med öppen mun (jag skojar inte), lätt framåtlutad med blicken oavvänt fäst på TV:n.



som att titta in i ett parallellt universum. jag älskade det.

ansök gärna om att bli kund hos mig.

just det. the customer's always right? suck on a bag of dicks.


eller gå in och underhåll dig alldeles gratis här.

den materiella lyckan, som man kan ta på.

ibland är det skönt att vara lättillfredsställd. när man är lite trött, lite tråkig och inte riktigt orkar. så kan man bli glad över småsaker. som att jag en gång köpte ett fint fat på en loppis i kristinehamn.



eller som att min systerdotter gav mig så fina teckningar i julas.



eller min stol. jag tycker mycket om min slitna, smutsiga och ganska obekväma stol. den stod i en lägenhet som martin bodde i en gång, där möblerna såldes av efter hand eftersom möbelägarna flyttade till stockholm. där fanns fula glasbord, en stor konstgjord palm, konvexa speglar och pärlemorsskimrande kristallkronor, men det var bara den röda stolen jag brydde mig om. en vacker dag när jag känner mig snäll, ska jag ge den en makeover. lämna in den till en tapetserare och få den som ny.



nej, man blir inte lycklig av pengar eller saker, men man mår lite, lite bättre.

efteråt.

isberget besegrades. och ja, jag låter stekspaden vara kvar i bilden. som en påminnelse. jag är en sådan som bryter mot alla regler. jag har skrapat, hackat och slagit på isen så att flisorna har yrt i hela köket. jag lever farligt.

istider

jag försöker bli av med en motvillig glaciär. och den där pipen som enligt bruksanvisningen ska underlätta droppflödet, kan jag inte hitta såklart. jag har aldrig sett den. den flyttade nog ut med sally, den förra hyresgästen. just nu får några trasor och handdukar fånga upp spillet, men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra när våren kommer, tjälen släpper och det börjar forsa.

men mest ledsen är jag nog över att glassen har smält.


det här är inte min bild, utan den kommer från energismarta grannar. men så ser det ut. på översta hyllan i alla fall.

snipp snapp snut så var det bara slut.

...och förresten så var det en gubbe som dog på mitt jobb idag. han satt och väntade på att det skulle bli hans tur att bowla, fick en hjärtattack och föll ihop. stackars receptionskillen försökte göra hjärt- och lungräddning på honom, med sos alarm i luren och med skränande pensionärer runt omkring. "lägg honom i framstupa sidoläge!" kraxade de, så att han inte kunde höra vad larmpersonalen sa. och de på banorna bredvid fortsatte bowla såklart, för det är så bowlare fungerar. gubben var nog död innan ambulansen kom, men jag är inte säker.


när jag ska dö så gör jag det nog gärna när jag bowlar. eller nåt annat sportigt. så kanske folk får för sig att man var en sån där aktiv person.

midjemått: dödligt.

när jag ändå är i full gång med att tycka illa om saker:

jag fullkomligt avskyr det där dagliga frasutbytet:

-vad ska vi äta idag?
-vet inte, vad är du sugen på?
-vet inte. inget särskilt. du då?
-inget särskilt...

därför är det ganska befriande att säga:

-jag är hungrig. köp pizza på vägen hem från ditt jobb!

och i lugn och ro torka av diskbänken, tappa upp ett stort glas vin och vräka ut sig i soffan. det är så det ska vara. inget jäkla gå-och-handla-tänka-efter-laga-mat-äta-inte-orka-diska-skit. låt mig bli fet och finnig. det är det värt. bring it on!

det finns inga dumma utmaningar, bara inkompetens.

jag är utmanad av helen. förmodligen tycker hon att jag har för tråkigt och för lite att göra. det har hon ju alldeles rätt i. så jag är bara tacksam.

det hela handlar om tre saker jag aldrig skulle ha på mig, och det är verkligen en helsickes utmaning, eftersom jag haft på mig det mesta och gillar det jag inte hunnit prova. sådär spontant. men jag tänker så det knakar (hörs det till Sunne?), och gör ett försök:


1. juicy couture-joggingdress.
jag börjar med att ljuga lite, för om någon hade tvingat på mig en rosa, fluffig mjukisdress, textad eller inte, så hade jag nog behållit den och haft på mig när jag ligger i soffan och zappar på TV:n. men ni kommer aldrig se mig glida runt på stan med en juicy rumpa. det händer inte. är jag ute bland folk så har jag ute-kläder på mig. vissa gillar att dra runt i mjukisbyxor och sneakers, andra gillar att se ut som att de vaknat innan de gick utanför dörren. jag tillhör de senare. punkt.

jag = elitistisk och snobbig som bara den.




2. 9-centimeters stilettklackar.
med sorg i hjärtat. jag önskar, önskar, önskar att jag hade självdisciplin nog att ta mig ut på stan i dessa mästerverk som kvinnoskor är, men jag är för lat för att ramla. och jag har övat. det är sant. jag städar, diskar och lagar mat i klackar, men jag kommer aldrig över 6 cm, och de ska vara breda och stadiga att stå på. jag är alldeles för bekväm för att orka vara snygg.

jag hade gärna svassat runt i de här, som en carrie bradshaw, men jag kan faktiskt inte.



3. vitt läppstift.
jag synar helens svarta och höjer med vitt. på min tid hade de blonderade tjejerna (de med jazzbyxor och buffaloskor, ni vet) ljusrosa läppstift och massor av mascara. nu har emokidsen anammat dessa ljusa läppnyanser, fast jag har förstått att de är inspirerade av den japansk scenen snarare än barbiedockor. och om svart läppstift får tänderna att se ut som gula råttgaddar, så lovar jag att vitt inte är bättre. och jag gillar japanskt mode. på bild, och eventuellt i tyg. inte på munnen.

cute? aldrig på mig i alla fall.




jag känner mig manad att fortsätta med tre saker jag haft på mig, som jag inte kommer att ha på mig igen bara för att sätta mig själv på plats, så att jag inte tror att jag är nån.

1. Trasiga nätstrumpor.
jag saknar ibland att vara femton år och missförstådd, och matcha doc'sen med Kurt Cobain-tisha och blommig kjol. men de där trasiga nätstrumporna (har ett vagt minne om att det ofta rörde sig om stay ups, som pricken över i:et) har jag slängt bort för alltid. jag tror att hookerlooken passar bättre på fulla tonåringar.

2. Byxor i neonfärg.
att glida runt och vara kvasioriginell i lysande färger, gärna orange, känns så jäkla nittiotal. ravekläder hör inte ens hemma på rave.

3. Mina getta grips med stålhättan på utsidan.
jag köpte dem i london, på camden market, för alldeles för mycket pengar, och tyckte att de var så jäkla hårda. de passade ju så sjukt bra till min långa skinnrock och till all den svarta kajalen. men någonstans så visste jag redan då, att det kanske var ett av de fånigaste köpen genom tiderna. som clownskor för svartrockare. och jag använde dem ytterst sporadiskt innan de fick ett nytt hem genom Tradera.




egentligen är det ju inte så svårt, när man väl kommit igång. för det finns ju mycket som man inte skulle sätta på sig just nu. det svåra är att vara förnuftig och tänka framåt. för några år sedan trodde jag aldrig att jag skulle vilja klä mig i gladiatorsandaler, flanellskjorta, haremsbyxor, paljettjacka, kavajer med axelvaddar eller byxdress. aldrig är ett farligt ord.

jag skickar härmed vidare utmaningen till apmani, zycs och ufo-fiffi.

alla dessa val.

ledig söndag, utvilad söndag.
vad man hade kunnat göra är till exempel att gå en långpromenad på stan, eller gå bort till lämpligt köpcentra och titta på folk, eller gå och ta en fika på något mysigt café, kanske äta en bit mat på någon krog. eller så hade man kunnat vara lite aktiv. bowla, spela minigolf, paddla kanot, hyra en trampbåt, spela dart eller åka karuseller i folkets park. eller kanske ta bussen hem till mamma och pappa, gå en långtur med hunden och låta sig bli bjuden på middag och film i soffan. eller så hade man kunnat sortera ut alla sommarkläder ur den överfulla garderoben, gå bort med kläder till myrorna, vika och lagra på högsta hyllan eller slänga allt sånt där som aldrig kommer att göra någon glad, som är för slitet, noppigt, trasigt, trist. eller kanske skura insidan av köksskåpen, gå iväg med alla tomglas och kartonger, dammsuga och våttorka och bädda rent. kanske gå till mataffären och välja ut något spännande och exotiskt att laga till kvällsmat, kanske med förrätt och efterrätt.

eller så kan man se alla idolrepriserna på tv, dra en filt över mjukiskläderna och dricka lite te.

en kvävande konsumtionshets.

jag är ingen samlarpersonlighet. jag har aldrig haft någon passion för frimärken, suddgummin, dansk design eller grekiska vykort. jag samlar inte på nåt. jag bara använder.

jag har garderoben full av skor. det här är de som jag inbillar mig att jag använder regelbundet. jag samlar inte.


handväskor hamnar liksom av sig själva lite överallt. det är inte för att jag samlar. jag vill bara ha dem nära till hands, ifall jag skulle hamna i en väsknödsituation.


hårprodukter som råkar ha någon typ av rosa förpackning. jag använder, jag samlar inte (även om jag kanske inte använder mer än en gång varannan vecka).


nej. allvarligt talat. jag samlar inte. inte ens på tomglas. jag bara återvinner extremt långsamt.

i england hittade de en man som gått vilse i sitt hem. han hade samlat på så mycket, inklusive sopor, att högarna gick ända upp till taket. han hade byggt en labyrint av gångar genom allt skräp och levde på minimal yta. det luktade från hans hus i hela kvarteret. när han dog märkte ingen det. han hade gått vilse bland sina egenhändigt byggda tunnlar, kunde inte hitta ut och dött av vätskebrist.

jag borde verkligen sortera ut saker och lämna kartonger och glas på återvinningsstationen.

den läkande sömnen mördar min kreativitet (och gör mig ful).

jag hade nästan lovat att hänga med martin ut igår. han och andra hälften av donk boys kör kvällar på Balthazar varannan onsdag, och eftersom jag har sovmorgonstorsdag, och det var den stora 909-kvällen så tänkte jag att det var ett alldeles utmärkt tillfälle att lyssna på technodunk och dricka Estrella. men efter lägenhetsvisningen sjönk jag djupt ner i tröttheten och apatin, slökollade på TV och lyckades precis ta mig igenom True Blood innan jag somnade, bara för att vakna tolv timmar senare. jag har sovit som en död. och nu undrar jag hur lång tid det tar för livet att hitta tillbaka?

jag har i alla fall jobbat i sömnen, för jag är fortfarande trött i benen.

men de här två grabbarna var faktiskt riktigt roliga. och de kommer att bli mer kända än årets idolvinnare, I bet.




obs: rubriklänken går till en grötig liveinspelning där Brett snyftar ut sin vackra Sleeping Pills.

att mista ett hem.

idag var jag och martin på ännu en lägenhetsvisning med MKB-sandra. den här gången låste hon upp dörren till en alldeles ljuvlig trea med storslagen utsikt över Bergsgatan och torget. stora rum med stora fönster. lila fondväggar och ett rött bibliotek. ett kort, djupt badkar, en liten tvättstuga, en trappuppgång med tavlor målade av en konstnärinna som bor i trapphuset bredvid och en doft av ost tills man når andra våningen. ett charmigt och krokigt kök med gröna originalkakerplattor som man bara ville klappa på och vi stod på rad, alla tre, vid den franska balkongen i sovrummet och bara tittade, tysta, på det ljusa brus som är möllevången en solig septembereftermiddag.

när jag gravallvarligt erkände att jag älskade lägenheten släppte MKB-sandra givetvis bomben. vi var på femte plats. "Men Sandra, hur kan du göra såhär mot oss?" frågade jag med uppspärrade ögon. hon förklarade att det inte var hennes fel, att det var så det funkade, att det är så systemet är. "...men kan vi inte få nummerna till de som är före oss?" undrade jag oskyldigt, men då skrattade sandra bara.


den lägenheten skulle ju bli min!


sandra berättade också att de som flyttat in i den förra lägenheten hon visat oss, hade sprutlackerat om de underbara skåpsluckorna från 70-talet, som suttit där de suttit och varit brandgula i matos, cigarettrök, insipprande avgaser och säkert ett och annat äktenskapligt gräl, och trots detta 40-åriga liv fortfarande var oklanderligt oskadda, släta och rentorkade av en polsk kvinna som skulle flytta hem för att dö.

vi såg på varandra, jag och sandra, och skakade på huvudet. så gör man inte med vackra saker. man målar inte originalklenoder vita.



till nästa visning med sandra, ska jag ta med en burk hembakta kakor och en liten blombukett, så kanske hon råkar flytta upp oss i den horribla rangordningen.

varför har jag aldrig vetat det innan?

det är genialt!

inte så arg, inte så kock.

just nu finns ingenting mer ångestframkallande än Hell's Kitchen. jag vrider mig, jag gömmer ansiktet i händerna, jag våndas, skäms och blir ledsen, arg och fnittrig om vartannat.

för bara några timmar sen åt jag en macka med stekta kantareller på en krog här i malmö, och trots att jag saknade lite vitlökssmak och tyckte att det var för mycket olja på tallriken, så njöt jag i fulla drag. nöjd med att inte vara chef ramsey. nöjd med att kunna uppskatta mat. nöjd med att inte vara arg.

den som spar hon har

snart, snart ska jag sluta fira att jag har en riktig lön. jag ska sluta slänga pengar omkring mig i samma takt som en hanhund pinkar revir. jag ska sätta in på ett sparkonto, betala tillbaka lån och krediter och bara vara duktig och harmonisk.

men när man köper billigt, billigt eller begagnat så känns det så lätt att rättfärdiga all tokshopping. för om det är second hand så gör man ju naturen en tjänst och om det är rea eller prissänkt så gör det ju inte alls så ont.

jag har just klickat hem ett par jeans, ett par leggings och en klänning på Tradera.


den som spar hon har. och jag har kläder och skor.



(och förresten har jag lagt upp femton auktioner själv idag, så att jag kanske kan få in en tia eller så till mitt missbruk.)

hemmaturism, vidgade vyer.

igår turistade jag i min egen stad. eftersom cykeln är punkad (fast jag lämnade just in den, och mina cykelkillar ska ha den lagad om en halvtimme) åkte jag lyxbuss till lyxlilla torg och drack lyxvin på lyxvictors. eller, tja, jag åkte buss till lilla torg och drack vin med lyxgunilla.
ganska lyxigt att inte sitta på ett möllanhak för en gångs skull.

er helg, min mardröm.

en alldeles fruktansvärd helg. långpass i lördags, och på vägen hem fick jag punka på bakdäcket. fick gå på mina trötta fötter hem till en gnällig kille. vid elvasnåret, efter en trist rysare på sexan, tyckte jag att han skulle ringa sjukvårdsupplysningen, och när de sa att han borde gå till akuten så var min första tanke inte: "men åh nej, hoppas det inte är allvarligt!" utan "åh nej, jag måste sova för jag ska gå upp klockan 6 i morgon!". men jag hade givetvis inte kunnat somna alls om jag skickat iväg honom själv till sjukhuset, så vi byltade på oss vinterattiraljerne (mössa, stora sjalen, kängorna) och gick genom lördagsnatten och förbi paljettklädda damer i höglackade skor med tillhörande T-shirtsnubbar. på akuten var det tack och lov en lugn kväll. väl inkallade från uteväntrummet fick jag slå mig ner i inneväntrummet, där jag mest var rastlös och irriterad och tänkte sådär kaxigt som man kan göra, att martin bara har låg smärttröskel och att det där hugget i bröstkorgen vid inandning bara var inbillning. men så rullade de plötsligt förbi honom på en såndär rullande brits, med sjukhuskläder, slang i näsan, nål i armen och så hookade de upp honom i en jävla EKG-maskin. jag låtsades vara tapper. "jamen guh, vilket trist program. till och med filmen var ju bättre!", och stirrade på hjärtmonitorn. men egentligen var det bara läskigt och hemskt. låg sinusrytm, det var vad de oroade sig över. sen fick vi gå (martin fick åka säng såklart) genom de otäckt nattomma sjukhusgångarna till nästa avdelning, där det bara fanns en tant som hette Rut, och så fick martin röntga lungorna. och så tillbaka till akuten och till slut, efter fyra timmar son var en evighet och en sekund på en gång, så plockade de äntligen ut nålen och gav tabletter och så fick vi gå hem.

sen sov jag i tre sköna timmar, och sen gick jag och jobbade ett långt mardrömspass. heja mig.

och han mår bättre. och de säger att det går över på några dagar. vätska i vänstra lungan. inget att leka med, men inget farligt. jag är däremot helt slut och behöver dricka ett stort glas vin. skål.

tillägg: och jag ska faktiskt gå ut och dricka vin. jag skojade inte. jag lämnar krymplingen hemma och dricker bort hela den traumatiska helgen. bra med gamla tjejkompisar som fattar när det är viktigt att bara koppla bort och snacka skit.

dålig idé

det här är...
...ett exempel på en länk som man inte behöver följa och klicka igång, om man är uppe klockan sex en lördagsmorgon och har maxat volymen på datorn.

BakisVille

igår svängde vi ihop en spontan kräftskiva som avslutades med westmalle på kvarterskrogen. jag önskar att jag hade kunnat slänga ut dagens huvudvärk med kräftskalen, eller skrubbat bort den med citron, men det enda som har funkat idag (förutom mängder av mineralvatten) är hjärndöd ommöblering i yoville och farmande i farmville.

eftersom man inte kan sitta och knappa hur mycket som helst, ska jag nu ge mig på en annan typ av medicin. martin har satt igång ugnen, och det vankas såklart bakispizza. det är bra att straffas hårt, så kommer det inte att kännas så långrandigt att arbeta hela helgen.

dagens rosor.

en bra sak med ett regnigt malmö är att det är helt okej att stövla runt i nya, regnruskiga, stora boots (som jag köpte på tradera för 1:-).


en bra sak i veckan är notisen om thorsten flick:


en bra sak, sådär allmänt, är hur EXTREMT snabbt bambu växer. ja jisses, vad det växer snabbt...



jag vet inte om jag ska be om ursäkt eller tvärtom, för alla fotograferade tidningsnotiser. min nya digitalkamera har snabbt förvandlats till en anteckningsbok, och en bild säger ju mer än tusen ord. om notisen inte är för kort...