jag har ingenting emot mitt jobb. men ibland, vissa dagar, så önskar jag att jag hade en dold kamera, så att jag i efterhand kunde visa tanterna och farbröderna hur oförskämda och dryga de kan framstå.
som när en kärring (stamkund givetvis), som jag tror är lätt förståndshandikappad, gnäller över priset på mackorna.
kärringen: ni har blivit dyra! 12 kronor är alldeles för mycket.
jag: jag tycker faktiskt inte att det är särskilt dyrt alls...
hon (avbryter): JO MINSANN! när jag stod på försäljning i helgen tog vi inte mer än en femma för en macka.
jag: men vad hade du för timlön då? priset ska ju inte bara täcka maten, utan hyra, löner, arbetsgivaravgifter...
hon: ja, jag hade min lön! det hade jag! och ni har blivit så dyra!
jag: du, vet du vad. en macka har kostat tolv kronor här sen nittiosju.
då vände hon och gick. och kom tillbaka senare och gnällde över kaffepriset (också samma pris som på nittiotalet).
eller när en annan kärring ställer sig och läser alla menyer med rynkad näsa och hopsnörpt mun.
hon: jasså, ni har fortfarande samma gamla mat...
jag: ja, det mesta på menyn är kvar, men vi har några nya rätter, och så har vi tagit bort några.
hon: vilka har ni tagit bort?
jag: vi hade ju till exepel räkcrèpes ett tag, men det sålde inte så bra.
hon: typiskt! det hade jag velat ha idag! här är inget annat som är gott.
tanten i fråga har mig veterligen aldrig någonsin ätit våra räkcrèpes. kanske synd. för på slutet var de alldeles frostiga och äckliga. så som hon förtjänade att få dem.
sen har vi resten av surgänget. gubbarna som aldrig säger hej eller tack, eller de som är tvärtom och går över den fina linjen som skiljer charmanta herrar från äckliga pervon. de som luktar kiss, de som tvättar sina bowlingkläder en gång om året (under sommaruppehållet), de som blir arga så fort något är slut och de som bara är allmänt snorkiga.
men oftast är jag glad ändå. med ett uns av hat i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar