att mista ett hem.

idag var jag och martin på ännu en lägenhetsvisning med MKB-sandra. den här gången låste hon upp dörren till en alldeles ljuvlig trea med storslagen utsikt över Bergsgatan och torget. stora rum med stora fönster. lila fondväggar och ett rött bibliotek. ett kort, djupt badkar, en liten tvättstuga, en trappuppgång med tavlor målade av en konstnärinna som bor i trapphuset bredvid och en doft av ost tills man når andra våningen. ett charmigt och krokigt kök med gröna originalkakerplattor som man bara ville klappa på och vi stod på rad, alla tre, vid den franska balkongen i sovrummet och bara tittade, tysta, på det ljusa brus som är möllevången en solig septembereftermiddag.

när jag gravallvarligt erkände att jag älskade lägenheten släppte MKB-sandra givetvis bomben. vi var på femte plats. "Men Sandra, hur kan du göra såhär mot oss?" frågade jag med uppspärrade ögon. hon förklarade att det inte var hennes fel, att det var så det funkade, att det är så systemet är. "...men kan vi inte få nummerna till de som är före oss?" undrade jag oskyldigt, men då skrattade sandra bara.


den lägenheten skulle ju bli min!


sandra berättade också att de som flyttat in i den förra lägenheten hon visat oss, hade sprutlackerat om de underbara skåpsluckorna från 70-talet, som suttit där de suttit och varit brandgula i matos, cigarettrök, insipprande avgaser och säkert ett och annat äktenskapligt gräl, och trots detta 40-åriga liv fortfarande var oklanderligt oskadda, släta och rentorkade av en polsk kvinna som skulle flytta hem för att dö.

vi såg på varandra, jag och sandra, och skakade på huvudet. så gör man inte med vackra saker. man målar inte originalklenoder vita.



till nästa visning med sandra, ska jag ta med en burk hembakta kakor och en liten blombukett, så kanske hon råkar flytta upp oss i den horribla rangordningen.