det är mörkt ute fortfarande, och regnigt, och det där med att cykla till jobbet känns skrattretande när håret är blött och morgonrocken alldeles för varm.
för är det inte så, att tiden mellan vår och sommar varar i en evighet. den tassar på tå, bjuder på förvånade varma vindar, yra solstrålar och doftande knoppar.
tiden mellan sommar och höst existerar inte. det går på en nanosekund. någon drar ner en betongridå. brak. idel väta, piskande vindar, atomvinterhimmel och så står man där i sin kavaj med för korta ärmar, med glipor mellan skoskaftet och leggingsen, och varje exponerad hudyta skriker av den plötsliga kölden.
men jag ska inte gnälla. tiden går. så är det. ett expresståg mot döden.
4 kommentarer:
det är verkligen ett expresståg mot döden. och här ligger jag med datorn på magen fyfan.
det är läskigt det där. allt man aldrig gör. kommer vi att ångra oss, tror du?
JA.
Jag ångrar mig redan!!!
Herregud. Jag får seriös svår ångest av att tänka på allt jag itne gör.
jag försöker tänka att jag gör det jag vill göra (eller orkar göra), bara för att inte känna nån stress eller press. funkar ibland, men inte alltid. jag menar, någon ska ju vara jag och göra det jag gör också. jag behöver ju inte göra som någon annan.
fast jag kanske också vill vara en sån som reser, forskar, läser om alla lit.vet-böckerna, uppfinner nåt eller bara är sådär härligt hurtig. men en sån får jag väl bli sen då...
Skicka en kommentar