skitdag. skitlägenhet.

vi var precis på en lägenhetsvisning. världens fulaste lägenhet. damen som nu skulle flytta, hade bott där i 25 år och på väggen hängde ett porträtt av henne i olja. in till vardagsrummet var det ett valv. som alla vet, så är valv något av det fulaste som finns (förutom i kyrkor), och det här valvet var om möjligt snäppet värre än alla andra. ett valv med struktur. ni vet, åttiotalsstruktur. vita färgblaffor som knölar sig över huvet på en. och strukturen återfanns även på alla väggar, som var i någon slags gulvit nyans och säkert även i badrummets bruna plastmatta om man letat riktigt noga.

alla skåpsluckor, i alla rum, var mörkbruna. inte charmigt gammalt, utan bara osmakligt, precis som resten av inredningen. och ja, jag vet. man ska inte bry sig om hur den som bor i lägenheten har inrett, för man kommer ju inte att ha det likadant själv, men ibland går det inte. inte när duschdraperiet har volanger och sängen är köpt på polska marknaden. eller när det står en enorm drinkvagn i köket, som matchar luckorna. ibland är det okej att säga: jag kan faktiskt inte bo här.

så det säger vi. väl medvetna om att vi aldrig kommer att få den här lägenheten, vågar vi ändå inte tacka ja, trots att det skulle signalera god vilja och säkert ge en guldstjärna. för tänk om alla de andra som var på visningen resonerar som vi, och hellre bor i mormors kakburk eller i containern bakom ica, än i den här gudsförgätna lägenheten, och så blir vi fast med den.

jag: jag undrar hur lång tid det tar att måla alla skåpsluckor.
martin: asså, jag orkar inte det.
jag: ...visst måste man kunna slipa ner skiten i valvet?
martin: vi kan faktiskt inte bo där.