maybe it's our sweetness

i fredags var jag på KB och dansade. när jag var yngre bodde jag praktiskt taget på det där klibbiga dansgolvet. jag delade lägenhet med kompisar mitt över gatan, och vi brukade stå med näsorna tryckta mot köksfönstret för att pricka in exakt rätt tillfälle att springa nerför trapporna, för att slippa köa och för att inte behöva ta med jackor. det var på den tiden när det inte spelade någon roll att man inte hade några pengar, eller att man hade nån föreläsning morgonen efter. vi ville ju bara dansa och dricka blaskig öl.


det var länge sedan KB:s scenkant sist agerade vardagsrumsbord, fast i fredags glömde jag nästan bort att alla var minst fem år yngre än jag. men bara nästan. i rökrutan frågade en blond tjej med burrigt hår efter eld, och det måste ju ha varit något, kanske en rynka som jag själv aldrig märkt, som fick henne att fråga efter min ålder. själv var hon tjugotre och tittade storögt på mig. hon undrade vilka klubbar man borde gå på "om man inte ville hänga med kidsen". jag sa att jag inte visste.

jag visste ju bara att jag var glad över att få dansa i mitt parallella universum, där ingen tid passerat sedan johan och daniel körde klubb på panora, när jag brukade jobba i baren. när allt är som bäst finns inga kids, bara fåniga leenden.


jag tänker att jag borde dansa oftare. att alla borde det.



daniel gör fina posters till sina arrangemang. den här är från fantastiska smiths-kvällen (duh.):