som ett steg i min utveckling håller jag på att skapa en karaktär som är jag. jag väljer vad den (jag) ska tycka, vad den (jag) ska ha på sig, hur den (jag) ska uppföra sig och helst också hur den (jag) ska uppfattas. jag tänker till exempel att den (jag) ser trevlig ut i glasögon, så de ska bäras oftare. och så skapar jag en profil på last.fm som ska representera den som jag tycker att karaktären ska vara. till popdängor funkar en lite högre hästsvans och en sötare parfym. kanske borde köpa ett par converse.
min karaktär gillar att dricka ett glas rött vin och lyssna på graham coxon, att dansa med armarna i luften, att vara tjugoett år gammal och att ha en sån där påse i stället för en riktig handväska, så att allt ramlar ut när man tappar den. men min karaktär har inga pinsamma saker i väskan. bara lypsyl och iPod. och nycklar på en kedja. sån är hon (jag). min karaktär (jag) kollar på Babel, nojar inte över kluvna hårtoppar och blir inte skiträdd varje gång nån tillfrågar henne om ämnen som rör hennes expertis (litteraturvetenskap alternativt mat av halvfabrikatskaraktär). hon (jag) joggar ett par gånger i veckan för att hon (jag) vill känna sig stark som kvinna, men framför allt som människa. trots detta behov av att vara självsäker och kvinnlig kommer hon (jag) allt som oftast undan med barnsliga accessoarer som rosetter, högknäppta skjortkragar, vita strumpor och flätor. inte på samma gång förstås. hon (jag) är ju inte helt jävla dum i huvet. hon (jag) kan citera en dikt, rabbla band som för evigt förändrat hennes syn på mänskligheten, bada i havet fast det bara är sexton grader och glömmer aldrig en födelsedag. hon (jag) kan argumentera för varför man ska rösta som hon i valet och lyckas få lägenheten att se inbodd ut utan att vara stökig.
jag tänker att sedan, när karaktären är fulländad, med ett matchande fotoalbum, vänner, sjalar och alfabetiserad CD-samling, så ska jag och den bli samma. det betyder att jag blir bättre. att allt sådant som jag inte valt med omsorg, utan som bara råkat bli slarvigt och halvtaskigt, kommer att utplånas och lämnas i mitt gamla avlagda jag. men först ska allting finputsas och hamna exakt rätt. ni fattar att jag kommer att bli helt perfekt sen, va?
jag längtar.
7 kommentarer:
jag är så himla trött på sådana där perfekte himla-flott-och-gulligt-tjejer.
söta sociopater. men de verkar så lyckliga jämt!
det är bara en yta. det MÅSTE det vara!
jag är inte så säker. om man ser ut som om man är lycklig, säger lyckliga saker och tänker att man är lycklig, så blir man nog det.
jag har läst att det funkar att bita i en penna (på tvären då) så att mungiporna åker upp också. då frigörs en massa hormoner, och så blir man lycklig på riktigt. värt ett försök.
oooh, ja! det är som med skrattklubbar. min lillsvåger håller på med sånt. folk träffas och gör skrattövningar för att må bättre. crazy! jag testade det där med att le i spegeln. tyckte inte att det var särskilt effektivt. får testa pennan.
sedan jag började jobba heltid är jag iofs lyckligare. säkert bara för att jag går runt och ler hela dagarna..
det har gått några dagar nu. jag har börjat knarka musik som jag glömt att jag älskar, och det ger mitt liv djupare mening = lycka?! bra start.
Skicka en kommentar