i vanliga fall brukar jag bli lätt panikslagen när jag blir sjuk. jag inbillar mig att världen går under utan mig, och jobbet ska vi inte ens tala om. "jag har inte tid att vara sjuk!" är vad man säger och tror på det.
den här gången tänker jag ta mig den tid jag behöver. eftersom jag redan missat konsertkvällen så kan jag slappna av nu. jobbet klarar sig bättre utan mitt snor än med.
det hade däremot suttit fint med lite omtanke och medlidande.
(ja förlåt, martin, jag menar utöver: men du blir säkert pigg och orkar gå ut i kväll i alla fall!, när jag gråtfärdig huttrar med feberfrossa i soffan.)
på grund av feber:
1. jag skrattar för mig själv, när ögonen och världen inte håller samma tempo. jag är som en fyllegubbe.
2. jag stirrar på tomaten, som jag tänkt ha på mackan, och kan inte för mitt liv begripa hur jag ska kunna dela den.
3. jag somnar gång på gång i boken, men det slår mig inte att jag ska gå och lägga mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar